Vikingarna Björn Järn-sida och Hasting var några av de första som seglade genom Gibraltar sund och härjade kring Medelhavet i flera år.
© Bridgeman

Förrädiska vikingar ville erövra Rom

År 859 seglar 62 vikingaskepp söderut mot Medelhavet. Ledda av hövdingarna Björn Järnsida och Hasting tänker krigarna från Norden plundra Rom – världens mäktigaste och rikaste stad. Men staden är välbevakad och vikingarna måste följa en utstuderad plan för att komma åt alla rikedomarna.

16 november 2016 av Jan Ingar Thon
Skymningen vilade tung över Paris. Kyrkklockorna ringde till gudstjänst och längs stadens gator skyndade sig studenter, präster och köpmän till aftonsång.


På de tjocka befästningsmurarna kring ön Île de la Cité blicka­de vaktposterna ut över Seine. Floden var huvudleden in till staden; om fienden kom, skulle de komma längs vattnet. Det var tre dagar efter jul och än rådde det julfrid i Paris denna kväll.

Plötsligt blandade sig ett fruktat ljud med kyrkklockornas trygga klang: Det djupa ringandet från Paris stora stormklockor skallade mellan gatorna. Invånarna samlades längs floden och stirrade storögt ut mot horisonten. Floden var svart av skepp och segel. Vikingarna hade kommit tillbaka!

Första gången Paris anfölls av vikingar var år 845 då den legendariske vikinga­hövdingen Ragnar Lodbrok och 5.000 av hans män härjat i staden.

Då tvinga­des kung Karl den skallige att betala en enorm lösensumma på 7.000 pund silver för att de skulle lämna staden igen. Tio år senare kom vikingarna tillbaka, men den här gången jagades de bort från Paris av väl förberedda fransmän.

Men nu, år 857, tänkte vikingarna inte låta staden komma undan. Hövdingen Björn Järnsida, son till Ragnar Lodbrok, hade varit med om nederlaget tio år tidigare och nu hade han återvänt för att hämnas. När plundringarna äntligen tagit slut var Paris en rykande ruin. Bara fyra av stadens mer än 25 kyrkor hade skonats av vikingarna.

Efter angreppet mot Paris slog sig nordborna ner på ön Jeufosse i floden Seine­ väster om Paris. Året därpå fick Björn Järnsida besök i sitt läger.

Gästen var den berömde och beryktade vikinga­hövdingen Hasting som hade en idé: När vikingarna kunde plundra Paris, Nordeuropas största stad, och förödmjuka­ den franske kungen, vem skulle då kunna­ stoppa dem, undrade Hasting.

De båda vikingahövdingarna visste att det längre söderut fanns städer som var större och rikare än Paris. Och eftersom ingen stad var större, rikare och mer strålande än Rom, den eviga staden, satte Björn Järnsida och Hasting år 859 kurs söderut med 62 skepp.

Skeppen satte kurs mot Rom

Plundringarna började redan utanför Frankrikes kust. När skeppen kom till Spanien var de redan tungt lastade med guld, silver, slavar och annat stöldgods.

Större delen av Spanien kontrollerades av muslimska morer från norra Afrika. Tidigare plundringståg hade lärt nordborna att dessa svartklädda och beslöjade krigare inte var att leka med.

Ett angrepp några år tidigare hade slutat i ett förkrossande nederlag för vikingarna­ och för en gångs skull tvingades de själva­ betala en lösensumma för att komma undan med livet i behåll. Men inte ens skräcken för de krigiska morerna kunde­ släcka Björn Järnsidas och Hastings törst efter guld.

Vikingaflottan fortsatte att segla uppför Guadalquivir-floden för att plundra­ det rika Sevilla men redan vid flodmynningen hamnade de i strid med morernas stora flotta.


Nordborna förlorade två skepp med dyrbar last och upptäckte snart att det var bäst att skynda vidare. Vikingarna seglade söderut genom Gibraltar sund och in i Medelhavet – och blev troligen de första nordborna på dessa breddgrader.

Här fortsatte de plundringarna längs Spaniens sydkust och korsade Medelhavet till Nordafrika där de tog ”blåmän” – svarta afrikaner – till fånga.

Därefter drog de åt nordöst längs Spaniens och Frankrikes soliga kuster och kom så småningom fram till Italien. De närmade sig sitt mål.


Överallt plundrade och rövade de allt som kom i deras väg. Långskeppen låg lägre och lägre ner i vattnet för varje dag, proppfulla med plundringsbyten. Men vikingarna var inte nöjda; de ville ha det rika Rom.

Vikingaskepp var robusta och manöverdugliga – det gav vikingarna ett livsviktigt övertag när de drog ut i krig eller på plundringståg.

© Webshots

Hasting döptes och välsignades

Björn Järnsida och Hasting fortsatte längs den italienska kusten tills en vacker syn mötte dem: en stad av skinande vit marmor.


Redan på håll skymtade vikingarna tempel, arkader och en amfi­teater. Staden låg omgiven av gröna, lummiga oaser. Vinrankor och olivträd vajade i solskenet och stämningen var hög på skeppen. Äntligen hade de nått målet: Rom!

Men när vikingarna närmade sig tycktes staden vara mindre inbjudande. Den var omgiven av tjocka murar och höga torn och bevakades av tungt beväpnade soldater. Björn Järnsida och Hasting insåg att det vore rena självmordet att anfalla en så välbevakad stad.

Därför ”beslöt den blasfemiske Alstignus (Hasting) att eftersom ingen kraft kunde erövra staden måste den intas genom det mest avskyvärda förräderi”, skriver den franske prästen och krönikören Dudo av Saint Quentin som levde omkring år 1000.

Nästa morgon närmade sig en grupp vikingar försiktigt de imponerande murarna. De ropade upp till vaktposterna att de ville tala med stadens råd. Efter en stund kom stadens främsta personer­ till stadsmuren – ganska ängsliga för vad dessa långhåriga, pälsklädda krigare hade i sinnet.

 ”Vi har inte kommit för att plundra er. Vi har inga krafter kvar – vi är utmat­tade efter alla våra resor. Vi ber er om att ingå fred med oss. Låt oss köpa det vi behöver. Vår hövding är svag och nedbruten och söker frälsning genom dopet. Och om han skulle möta sin död här, vill han bli begravd här i staden.”

Delegationen på stadsmuren var lättad.­ Främlingarna bad inte bara om fred; deras hövding ville till och med ta emot Herrens välsignelse.

 Dudo av Saint Quentin, som ett par århundraden senare kritiserade vikingarnas djärva plan, visste hur historien skulle sluta och skrev bittert:

”Vattnet hämtas från brunnens källa och vigs. Rökelsen tänds inför dopets heliga ceremoni. Svindlaren Alstignus (Hasting), den onde skaparen av detta­ svek, bärs in.


Som en förrädare stiger han ned i dopfunten som endast renar hans kropp. Trolöst har han mottagit ­dopet och fördömt sin egen själ”, skriver krönikören.

Hövdingen uppstod från de döda

Efter dopet välsignades Hasting och smordes med helig salva och olja av bis­kopen. Den döende krigaren log tappert under ceremonin.


Därefter föll han tillbaka på sjukbåren och med bekym­rade miner bar hans följeslagare honom tillbaka till skeppen.

I vikingarnas läger ställde sig Hasting framför männen och utdelade sina order: ”När natten kommer ska ni säga till prästerna och hertigen att jag är död och innerligt be om att jag får bli begravd i deras stad. Säg att ni vill ge dem svärd och armband och allt som tillhör mig.”

Samma kväll såg stadens vakter ånyo en delegation vikingar som närmade sig stadsporten. Även denna gång ropade de upp till vakterna – nu med sorg i rösten: ”Vår hövding, som ni nyss har döpt, är död.

Vi, de olyckliga, ber om att han får bli begravd i ert kloster och att ni tar emot de rika gåvor han gav er på sin dödsbädd.”

Stadens ledare gick rakt i fällan, och under pompa och ståt bars Hastings kropp in i staden.


Den låg på en bår om­given av alla hans vapen. Bredvid gick hövdingens trogna mannar och slog sig på bröstet i förtvivlan. För att hedra sin döde ledare bar de sina vackraste vapen.

”En högljudd klagan och häftiga sorgerop hördes. Ljudet av deras falska smärta studsar mot bergen. Biskopen låter klockorna ringa så att folk samlas från hela staden. Som om en hand hade fört dem framåt rörde de sig fram mot odjuret som låg på båren”, skriver Dudo.

Allt fler av stadens invånare anslöt sig till begravningståget. Prästerna var klädda i rött och purpur och framför hela församlingen gick korgossar och bar på vaxljus och kors.

Vikingar och romare­ gick sida vid sida och bar den nyligen omvände hövdingens bår in i kyrkan, där Hastings kropp placerades i en kista. I halvdunklet läste biskopen själamässan från norr och sedan var det dags för själva­ begravningen.

Stadsborna höggs ned

Björn Järnsidas och Hastings män spred ut sig överallt i kyrkan. Plötsligt föll kistlocket i golvet med ett brak och Hasting hoppade upp. Han fick snabbt tag på sitt svärd som låg framför kistan, och den vassa klingan glimmade i skenet från hundratals ljus. Biskopen stod fortfarande med Bibeln i handen när Hasting körde svärdet genom honom.

Mitt under begravningsceremonin hoppade Hasting upp ur sin kista och påbörjade plundringen.

© the new york public library
Samtidigt spärrade vikingarna alla vägar ut ur kyrkan och fattade sina vapen. De försvarslösa romarna var instängda i kyrkan och vikingarna tycktes ha förvandlats till utsvultna vargar i en hage med lamm. Präster, munkar, kvinnor och barn dödades utan förbarmande.

 Den vilda horden vällde ut ur kyrkan och längs stadens gator. Allt motstånd höggs ned medan några av vikingarna banade sig väg till de stängda stadsportarna.

Portarna öppnades och de nordbor som inte tidigare kommit innanför stadsmurarna med begravningståget ­rusade nu in. De invånare som försökte försvara sin stad fångades mellan de två grupperna av krigare och var chanslösa.

Allt motstånd hade nu krossats och staden var i vikingarnas händer. I triumf befallde Hasting stadsborna att falla på knä och hylla honom som Roms härskare.


Medan vikingarna triumferande stod kring sin hövding var det en av stadsborna som vågade yttra sig. Det här var inte Rom, utan staden Luna. I sin iver att erövra världens mäktigaste stad hade viking­arna gått i land för långt norrut.

Hasting blev rosenrasande. Ursinnig vrålade han att Luna skulle straffas för detta. Han gav order om att staden skulle tömmas på allt av värde och sedan sättas i brand. Stadens invånare skulle föras­ bort som slavar och de som inte fick plats i skeppen skulle slaktas på plats som hundar.
Skoningslöst höggs Lunas invånare ned av vikingarna som löpte amok i stridsruset.
Försvarslösa kvinnor, barn och munkar – ingen undkom den vilda hordens raseri.
© Scanpix/AKG-Images

Morerna väntade på vikingarna

Efter plundringen i Luna seglade Björn Järnsida och Hasting enligt några skild­ringar mot sydöst – kanske ända till Alexandria i Egypten.


Efter att ha härjat kring Medelhavet i ett par år beslöt de två vikingahövdingarna så småningom att vända skeppen hemåt.

Men strapatserna var inte över. Morerna hade nämligen inte glömt vikingarnas plundringståg längs Spaniens och Nordafrikas kuster. Vid Gibraltar sund låg den muslimska flottan redo och väntade på att anfalla vikingarna.

Nordborna var utmattade efter tre år av ständiga plundringar och deras skepp var tungt lastade med byte. De angreps och färden genom det smala Gibraltar sund slutade i en massaker.

När vikingaflottan till slut kom ut i Atlan­ten hade bara 20 av skeppen klarat morernas attack. För att återställa kampviljan hos sina män och fylla lastutrymmena ytterligare beordrade Björn Järnsida och Hasting att Navarra-regionen i den kristna delen av Spanien skulle plundras.

Därefter drog vikingarna upp i landet, erövrade Pamplona och krävde en stor lösensumma för att frige stadens furste.

År 862, tre år efter det att vikingarna lämnat ön Jeufosse, kom de äntligen till den franska floden Loire.


När de ­reste ut betraktade Björn Järnsida och Hasting Frankrike som ett fiendeland. Men nu, ­efter tre års strapatser och våldsamma äventyr under Medelhavets stekande sol, kändes det nästan som att komma hem.

Nordborna var kända för sitt mod och sin styrka. Därför var vikingarna uppskattade legosoldater och arbetade bland annat som livvakter åt den bysantinske kejsaren.

© polfoto/topfoto

Kanske är du intresserad av...