Franklin Pierce kallades "degansikte" av slaveriets motståndare.

© My American History

USA:s värsta presidenter

Den amerikanska presidenten kallas världens mäktigast man. Men om man skärskådar raden av presidenter är det tydligt att makt och duglighet inte alltid går hand i hand.

26 januari 2016 av Hans Henrik Fafner

Det finns många exempel under USA:s historia på presidenter som varit i bästa fall inkompetenta, i värsta fall totalt oförstående inför det ansvar som vilade på dem.

Till exempel fördröjdes slave­riets avskaffande flera gånger av kortsynta presiden­ter. Och en del historiker hävdar att USA till och med kanske hade sluppit inbördes­kriget 1861–65 om den bäst lämpade personen hade suttit på presidentposten.

1841-45: “His Accidency” - William H. Harrison

© library of congress & alberta diary

När president William Henry Harrison dog år 1841, efter bara en månad i ämbetet, skulle det enligt lag hållas nyval.

Men i stället svor vicepresident John Tyler i all hast själv presidenteden och skapade därmed en helt ny praxis. Tilltaget gav honom många fiender, och hans kritiker började hånfullt kalla honom ”His Accidency” – ”Hans Tillfällighet”. 

1850–53: Konflikträdd bokmal - Millard Fillmore

Fillmore gav efter för slav-ägarnas krav när ett krig mot sydstaterna hotade.

© illustrated London news

Vicepresident Millard Fillmore kom till makten när hans företrädare dog på sin post. Fillmore fruktade krig mot sydstaterna och ville köpa tid. Därför stödde han en kompromiss som gav slavägarna större inflytande.

Men många ansåg att kompromissen var feg. New York Times skrev: ”Det är Fillmores olycka att han ser slaveriet som en politisk fråga, och inte en moralisk.”

Bokmalen Fillmore var mer chockad över att det inte fanns något bibliotek i Vita huset än han var över frågan om slaveriet. Han ägnade sig med stor iver åt att bygga upp ett omfattande bibliotek medan världen utanför nästan stod i brand.

1853–57: Degansikte ville ha krig - Franklin Pierce

© My American History

Franklin Pierce var nord­statsman men sympatiserade med sydstaterna. Slaverimotståndarna kallade sådana personer ”doughface” – degansikte.

År 1854 stödde Pierce bl.a. en lag som gjorde att Nebraska och Kansas kunde införa slaveri. Mest impopulär blev han dock när han föreslog ett anfallskrig mot Spanien om ­landet vägrade att sälja Cuba till USA.

1857–61: I krig på grund av ett rykte - James Buchanan

”Utahkriget” krossade tilltron till president Buchanans omdöme.

© Brigham Young University

Som nyinstallerad president fick James Buchanan år 1857 felaktiga rapporter om att mormonerna i Utahterritoriet tänkte göra uppror.

Han undersökte inte saken närmare utan sände ut armén. Som tur var fastnade trupperna i snön i Wyoming innan striderna bröt ut, och konflikten kunde lösas genom förhandlingar.

Men i Washington var splittringen total mellan politikerna – nationen var på väg mot ett inbördeskrig.

1865–69: ”Detta är ett land för vita män” - Andrew Johnson

© Shutterstock

Några veckor efter inbördeskriget svor Andrew Johnson presidenteden. Hans främsta uppgift var att ena den splittrade nationen men han visade sig snart vara stark motståndare till lika rättigheter för alla medborgare och lade in sitt veto mot en lag som gjorde de nu frigivna slavarna till full­värdiga medborgare.

I ett brev skrev han: ”Detta är ett land för vita män, och vid Gud, så länge jag är presi­dent kom­mer det att vara en regering för vita män.”

1869–77: Krigshjälten var en katastrof - Ulysses S. Grant

Grant blev ett levande bevis på att inte alla generaler bör ägna sig åt politik.

© History World

Inbördeskrigets store nordstatgeneral Ulysses S. Grant fick en bra start när
han tillträdde som president 1869.

Nya lagar stärkte medborgarnas rättigheter och han bekämpade Ku Klux Klan. Men han gav även fina jobb till gamla vänner ur armén. Några av kamraterna var totalt okvalificerade för sina uppdrag, andra nallade ur kassan och Grants presidentperiod kom att präglas av nepotism och korruptionsskandaler.

Grant fick den tvivelaktiga äran att ge upphov till uttrycket ”grantism” – en kombination av inkompetens och oärlighet.

1921–23: Lät vännerna roffa åt sig - Warren G. Harding

Harding klarade inte av konflikter. Han satt hellre vid spelbordet. 

© The Daily Green

President Warren G. Harding hade stora visioner, men bara ett fåtal förverkligades eftersom han var konflikträdd och hatade politiskt käbbel.

I stället ägnade han sig åt golf, poker och älskarinnor. Skandalerna avlöste varandra. Bl.a. tog hans inrikesminister emot mutor från ett oljebolag som fick monopol på rika oljekällor.

Presidenten kände till allt men gjorde ingenting. Harding saknade handlingskraft men inte självinsikt: ”Jag passar inte för jobbet, jag borde aldrig ha hamnat här”, sade han till sina rådgivare.

1929–33: Verkade avtrubbad och känslokall - Herbert Hoover

President Hoover fick ge namn åt de kåkstäder – Hoovervilles – som växte upp kring USA:s storstäder under depressionen.

© polfoto/corbis & Library of Congress

Herbert Hoover tillträdde som president samtidigt som 1930-talets djupa ekonomiska kris inleddes. Hoover sänkte skatterna men vägrade spendera statens pengar på att hjälpa de många svältande arbetslösa.

Detta gjorde honom extremt illa omtyckt. Eftersom Hoover samtidigt  var osedvanligt usel på att kommuni­cera framstod han gång på gång som avtrubbad och känslokall.

Hans beslut att starta ett handelskrig med Europa ledde till att den ekonomiska krisen i USA fördjupades än mer. Handelskriget betraktas av både ekonomer och historiker som hans allra största blunder. 

Kanske är du intresserad av...