Egyptierna såg med förundran på när Mansa Musa tågade in i Kairo med sitt följe av 20 000 tjänare och hovfolk.

© Bridgeman Art library & Scanpix/AKG

Storslagen pilgrimsfärd satte Mali på kartan

Malikungens rike är lika stort som Västeuropa. Men bara ett fåtal har hört talas om kungen när han år 1324 drar ut på pilgrimsfärd.

3 november 2016 av Bine Iversen
Egyptens invånare är vana vid att pyramiderna imponerar på landets besökare. Men i juli 1324 är det egyptiernas tur att låta sig imponeras.


Vid pyramiderna utan­för Kairo har ett resesällskap på tusentals personer slagit läger. De har rest tvärs igenom Sahara-öknen ledda av en man som drivs av såväl religiös fromhet som politisk list. Egypten har fått besök av en av Afrikas mäktigaste härskare: Mansa Musa, kungen av Mali.

Ytterst få egyptier har vid denna tid hört talas om Maliriket, men efter Mansa Musas besök i Kairo får Mali plötsligt en plats i omvärldens medvetande – och därmed i historieböckerna.


Handelsmän och diplomater börjar vallfärda till imperiet vid floden Niger, och när de kommer hem igen kan de berätta om ett land vars rikedom överträffar allt världen tidigare skådat.

Mekka-färden är ren reklam

För Mansa Musa är Egypten egentligen bara en hållplats på vägen. Malis kung är på väg till Mekka på pilgrimsfärd. Som troende muslim är det en helig plikt för honom att försöka ta sig till islams heligaste stad ­åtminstone en gång i livet.


För en regent och politiker som Mansa Musa är pilgrimsresan samtidigt ett strålande tillfälle att visa upp sitt rike och att bilda nya allianser. Därför har Malikungen inte bara med sig tusentals tjänare och soldater.

Han åtföljs även av hovfolk, rådgivare, läkare, köpmän och representanter för Malis viktigaste stammar. Enligt historieskrivaren Ibn Khatir består Mansa Musas följe av inte mindre än 20 000 personer.

Karavanen för med sig kameler, åsnor och slavar som bär all packning och inte minst det fysiska beviset för kungens rikedom: 300 qintar rent guldstoft, omkring 15 ton guld mätt i dagens viktenheter. 

Mali har rika guldfyndigheter och tack vare dem var Mansa Musa en av medeltidens mest välbärgade kungar. På resan till Mekka förde han med sig 15 ton guldstoft.

© Polfoto/Corbis

Fördriven kungason återvände 

Mansa Musa har ärvt Malirikets tron och som ättling till rikets grundare, den sägenomspunne Sunjata, är den unge kungen född att regera över ett imperium som på den tiden sträckte sig från Atlantkusten i väster, över Nigerflodens delta till ökenstaden Timbuktu i öster.

Det berättas att Sunjata grundade Mali­riket sedan han som oönskad kungason fördrivits från hovet men senare återvänt med en armé och befriat sitt folk från den förtryckande susu-stammen.

Detta skulle ha hänt omkring år 1235. Sunjata enade de områden där hövdingarna hade stöttat honom i kriget mot susu-hären och bildade ett enda kungarike. Hans område expanderade snart ut mot de omkringliggande territorierna, och de erövrade områdena blev kända som Mali.

Parallellt med kriget l­ade Sunjata grunden för en utveckling som skulle göra Mali till ett av Afrikas rikaste länder. Han tog initiativ till en jordbruks­reform där krigsveteraner fick jordlotter, och ombildade stora slätter till odlingsbar jord.

Mali började producera säd, bomull och jordnötter. Snart var landet ett av Afrikas bördigaste jordbruksområden.

Enligt den tunisiske historikern Ibn Khaldun regerade Sunjata i 25 år. Sedan efterträddes han av sin son Mansa Wali. Mansa är en titel som betyder kung eller kejsare.


Mansa Wali och hans efterträdare gjorde Mali till ett av samtidens största imperier. Mansa Musa, som kunde spåra sin härkomst tillbaka till Sunjatas bror, utnämndes till kung av Mali år 1312 medan medeltid rådde i Europa.

Redan vid Musas tillträde gjorde kungens framtoning och styrka stort intryck på omgivningen. ”Han var en ung och stilig man som hade stöd från 24 hövdingar”, berättar den arabiske historieskrivaren Ibn Khatir.

Annars var omvärldens intresse för Mali begränsat. Men det ville Mansa Musa ändra på. Hans imperium omfattade nu områden med stora fyndigheter av guld och elfenben, och kungen bestämde sig för att investera en betydande del av sin förmögenhet i en pilgrimsfärd till Mekka.

En sådan resa var dyr, tidskrävande och farlig för en västafrikansk kung. För det första förde den med sig stora utgifter för proviant och soldater som skulle skydda de resande mot överfall.


Bara färden genom Sahara kunde ta ett helt år, och resenärerna riskerade att dö av törst eller hamna på villovägar i öknen. För det andra måste en härskare som planerade att resa till Mekka ha stort stöd i sitt hemland, annars riskerade han att avsättas medan han var borta från sitt rike.

Karavan om 20 000 personer

Efter att han konsulterat sina spåmän kunde Mansa Musa ge sig av. Karavanen var i det närmaste en vandrande stad.


Kungens äldsta hustru Inari Kanuté följde med på resan, och bara hennes slavar och tjänstefolk omfattade flera hundra personer.

Karavanen tog sig säkert genom öknen och kunde dra in i Egypten med pompa och ståt.


Följets ankomst var en sensation på flera sätt. Bara storleken imponerade på egyptierna – som var minst lika fascinerade av de guldskatter som Mansa Musa förde med sig. Mynt, figuriner och flera ton guldstoft visades upp, och delar av skatterna skänktes som gåva till egyptierna.

Klicka på illustrationen för att se de städer Mansa Musa besökte på sin pilgrimsresa som satte Mali på kartan.

Vägrade böja sig för sultanen

Kairos sultan bestämde sig genast för att bjuda in den främmande kungen. Men Mansa Musa var mycket olik de ödmjuka gäster sultanen var van vid. När den egyptiske budbäraren närmade sig Mansa Musas läger för att bjuda in Malikungen till sultanens hov, avböjde kungen.

Det var kutym att förnäma besökare i landet avlade visit på citadellet i Kairo och hedrade sultanen genom att kyssa marken framför hans fötter.

Mansa Musa var dock van vid att det snarare var alla andra som underdånigt böjde sig för honom, och han hade då rakt inga planer på att förödmjuka sig inför sin egyptiske kollega. Malikungen ursäktade sig med att han var på pilgrimsfärd, och inte kunde låta sig störas av andra aktiviteter. Sultanens inbjudan avvisades hövligt.

Den egyptiske budbäraren insisterade emellertid, och efter ytterligare förfrågningar gick Mansa Musa med på att avlägga en visit hos sultanen. Han deklarerade dock att han inte tänkte kyssa marken för att ära härskaren.

”Jag böjer mig endast för min skapare, Gud”, slog Mansa Musa fast enligt historieskrivaren al-Umari. Detta accepterades av sultanen och Mansa Musa sträckte sig till att knäböja inför sin värd och hälsades därmed officiellt välkommen till Egypten.

De båda härskarna var nu redo att utbyta gåvor. Sultanen skänkte bland annat en pälsklädd kappa med invävda guldtrådar till Malis kung, samt en sidenkalott, näsdukar med guldbroderier och två hästar med dyrbart seltyg. Dessutom stod sultanen för kost och logi för Mansa Musa och hans följe under deras vistelse i Kairo.

Kungen å sin sida förärade sultanen 40 000 guldmynt och var dessutom givmild med gåvor till hans ämbetsmän. Hovet var dock inte de enda som gynnades av Mansa Musas besök.


Handelsmännen i Kairo kunde under kungens tre månader långa uppehåll öka sin förtjänst och enligt historieskrivaren al-Umari höjde de priserna till det femdubbla. Mansa Musa och hans följe betalade utan att protestera.

Men för det egyptiska samhället hade Malikungens givmildhet också en baksida. De stora mängderna guld ökade inflationen och först flera år senare återgick guldpriserna i Kairo till sin normala nivå igen.

Mali var strängt muslimskt men tillät ändå att kvinnorna klädde sig betydlig lättare än i många andra muslimska länder. Maliska kvinnor visade brösten och hade manliga vänner
– till stort förtret för gäster från andra muslimska länder.
© Scanpix/Mary Evans Picture Library

Föregångare dog på sin pilgrimsfärd

För Mansa Musa hade resan dittills varit en enda stor framgång. Det stod nu klart för alla hur rik och mäktig Malis kung var. Men vägen till Mekka var fortfarande lång och riskfylld.


En av kungens före­gångare, Sakura, hade överfallits och dödats av krigare i Djiboutiområdet på Afrikas östkust när han var på väg hem från sin pilgrimsresa. Mansa Musa bestämde sig därför för att slå följe med en karavan som hade lokalkännedom och kungen kom helskinnad fram. Den maliske historieskrivaren Mahmud Kati berättar:

”Från Medelhavet och Indusflodens mest avlägsna breddar närmade sig de troende den heliga staden Mekka. Alla hade samma mål – att i gemenskap be vid islams största helgedom Kaba i Mekka. En av de resande var Mansa Musa, kung av Mali i Västafrika.”

Kungen kom bort från karavanen

Mansa Musa kunde nu glädja sig över sin nyförvärvade status som el-Hadj – en muslim som har fullföljt sin pilgrimsresa till Mekka.


På hemresan höll det dock på att gå galet. Mansa Musa och hans följe kom bort från karavanen och överlevde endast med nöd och näppe genom att vandra ut mot Röda havet vid Suez och äta den fisk de kunde fånga.

Det fanns dock inte tillräckligt med mat åt alla, och historieskrivaren al-Maqrizi uppskattar att uppemot en tredjedel av Mansa Musas män och kameler omkom på hemfärden från Mekka.

Malihärskaren hade gjort sig av med allt det guld han fört med sig och var till och med tvungen att skuldsätta sig för att kunna köpa proviant och slavar för den sista etappen av hemresan.

Trots olyckorna var Mansa Musas pilgrimsfärd en framgång på så gott som alla sätt och vis. Förutom att han uppfyllt sin religiösa plikt kunde Mansa Musa visa upp många föremål som han fört med sig hem.


På resan ­hade han bland annat mött den spansk-arabiske arkitekten och poeten Abu ­Ishaq al-Sahili. Arkitektens byggnader hade imponerat på kungen, och Mansa Musa hade lyckats övertala al-Sahili att följa med till Mali. Med inspiration från al-Sahili lät Musa uppföra ett stort antal moskéer och palats.

Det mest storslagna byggnadsverket var Djingareyber-­moskén i Timbuktu, som trots enkla byggnadsmateriel som lera och kvistar hade plats för 2 000 troende.

Abu Ishaq al-Sahili var långt ifrån den ende prominente gästen i Mali. Under åren efter kungens pilgrimsfärd vallfärdade köpmän, diplomater och upptäcktsresande till det västafrikanska imperiet.


Det dittills okända kungadömet var numera berömt och beundrat i större delen av Nordafrika och man kände till det på så avlägsna håll som i Europa och på arabiska halvön.

I synnerhet Malis rika guldfyndigheter fascinerade. I en fransk atlas från år 1375 illustrerades Mali helt enkelt med en kung som höll en spira i den ena handen och en guldklimp i den andra. 

Arabiska resande skrev om landet

Malis guldfyndigheter lockade i synnerhet köpmän från Egypten, som i utbyte erbjöd fina klädtyger på landets marknadsplatser. Utöver guldet kom handelsmän till Mali för att köpa elfenben, salt, slavar, koppar och djurhudar.


En mängd utsända från främst arabiska länder började skriva om landet och dess härskare. De flesta skriftliga källor om Maliriket härstammar från just denna period.

De utsända var fascinerade av Malis rikedomar och av invånarnas främmande kultur. I synnerhet Malikungens palats och audienser förundrade flera utländska besökare.


Den marockanske upptäcktsresanden Muhammad Ibn Battuta besökte Mali och närvarade när kungen höll en offentlig audiens på palatsgården. Sittande på ett podium under ett sidenparasoll prytt med en gyllene falk, tog kungen emot sina undersåtar. Audiensen inleddes med musik från trummor, horn, trumpeter och påkostade gitarrer:

”Före kungens ankomst uppträder musiker med stränginstrument av guld”, berättar Ibn Battuta.

Andra arabiska historiker berättar om audienser utanför palatset, där Mali­kungen satt på en tron av elfenben, om­given av elefantbetar och slavar från fjärran länder.

När Malikungen mötte folket, bar han alltid rikets officiella ­symboler; en båge och en pil av guld. En av Mansa Musas föregångare, Khalifa, ­hade haft för vana att öva prickskytte på ­sina undersåtar.

Ovanan gjorde till slut malierna så missnöjda att de dödade kungen. Under Mansa Musa användes de kungliga vapnen endast till prydnad. Det var inte heller nödvändigt att ta till dem för att försvara kungen – Mansa Musas följe var så stort att det måste ha skrämt bort varje potentiell attentatsman.

Framför kungen höll hans chefsbödel vakt med ett svärd. Hans lojala hövdingar flankerade tronen på båda sidor och bakom den höll ledaren för kavalleriet vakt. al-Umari berättar att audienserna omgavs av stor högtidlighet:

”Kungen tillåter inte att någon ens nyser under en audiens, och om det trots allt sker blir personen slagen.”

Kungen själv talade aldrig direkt till allmänheten. I stället viskade han vad han ville säga till en talesman, som ropade ut härskarens ord till undersåtarna.


Trots högtidligheten var audienserna festliga händelser: ”Inför kungen dansar folk, och det gör honom glad och får honom att skratta.”

I Timbuktu lät Mansa Musa bygga den stora Djingareyber-moskén. Byggnaden, med plats för över 2 000 troende, står kvar ännu trots att den är byggd av lera, halm och kvistar.

© Shutterstuck

Riket föll samman efter Musas död

Mansa Musas död år 1337 blev början till en lång nedgång för Maliriket. En mängd odugliga och giriga regenter försvagade landet.


Den symboliskt så viktiga staden Timbuktu föll i främmande händer år 1433, och under århundradena som följde splittrades riket i ett antal mindre stater.

År 1884 möttes de europeiska kolonialmakterna i Berlin för att dela upp Afrika mellan sig, och som ett resultat av detta möte är det forna Maliriket i dag upp­delat i länderna Mali, Senegal, Guinea, Mauretanien, Elfenbenskusten och Burkina Faso.

Timbuktus byggnader har dock överlevt de växlande makthavarna och de tornar fortfarande upp sig i ökenstaden, som en påminnelse om den tid då Mali väckte världens beundran.

Kanske är du intresserad av...