Dödsstöten mot aztekernas rike kom i april 1521 då spanjorerna stormade huvudstaden Tenochtitlán.

Cortés fick hjälp av Mexicos indianer: Aztekernas fiender gaddade ihop sig

När Hernán Cortés 1519 anlände till det aztekiska rikets kust fann han ett splittrat land. Bland de förtryckta undersåtarna grodde hatet mot de tyranniska härskarna. Den skrupellöse Cortés samlade en enorm indianarmé till den slutgiltiga uppgörelsen med aztekerna.

3 november 2015 av Stine Overbye

Hernán Cortés ankomst sprider skräck

När aztekernas kung Moctezuma II i april 1519 fick nys om att vita män i båtar stora som berg hade ankrat upp vid kusten nära Veracruz blev han både glad och förfärad. Kanske var det skapelseguden Quetzalcóatl som återvänt, tänkte Moctezuma. Enligt en gammal spådom skulle­ guden med den ljusa hyn just vid den här tiden och just på den här platsen gå i land i sitt gamla rike och i så fall borde aztekernas härskare vara den förste att hälsa honom välkommen.

Å andra sidan kunde man ju tänka sig att de nyanlända inte alls var gudar utan människor med onda avsikter. Tänk om de hade kommit för att plundra imperiet! Moctezuma skickade ett sändebud ut till kusten för att undersöka saken och gav honom order om att ta med sig rikligt med gåvor åt främlingarna.

Vördnadsfullt överräckte budbäraren guld, silver, ädelstenar, guldtäckta sköldar, mantlar och färgglada fjädrar till spanjorerna som med breda leenden tog emot rikedomarna. Därefter gav sändebudet sitt följe på 2.000 tjänare order om att genast bygga palmhyddor så att främlingarna kunde söka skydd när regnperioden kom.

De vita männens ledare presenterade sig som Hernán Cortés, ambassadör för en kung som regerade över större delen av världen. ”Var finns er kung? Vi vill gärna träffa honom”, meddelade Cortés och tacka­de för de dyrbara gåvorna genom att demonstrera sina vapen.

Chockade föll sändebudet och hans följe omkull när spanjorerna med ett öronbedövande dån avfyrade en kanon. Kulorna pulvriserade en kulle och splittrade ett träd. Och när ryttare strax därefter galopperade längs stranden med blixtrande svärd i händerna blev aztekerna livrädda. Aldrig hade de sett så stora djur, och aldrig så blanka vapen.

Efter uppvisningen frågade Cortés om han kunde få mer guld. ”Guld är bra för ett svagt hjärta. Du förstår, mina män ­lider av en hjärtsjukdom som bara kan lindras med guld”, förklarade han. Sändebudet försäkrade Cortés om att det fanns mer guld att hämta.

I Tenochtitlán, den pulserande huvudstaden i aztekernas imperium, lyssnade den medelålders Moctezuma uppmärksamt till sitt sändebud som målande karaktäriserade främlingarna efter sin hemkomst. ”Deras ansikten är vita, deras­ ögon är som kalk, de flesta av dem har långt skägg och deras vapen är av metall”, löd beskrivningen.

Han berättade ivrigt om de skräm­mande kanonerna som luktade illa och som kunde förstöra allt, om de stora hjort­liknande djuren som hade fradga kring munnen och om främlingarnas be­synnerliga sed att falla på knä och tillbe ett träkors som de hade stuckit ned i sanden.

Skildringen oroade härskaren som fortfarande inte visste vad han skulle tro. Var det människor eller gudar som hade kommit till hans rike? ”Mitt hjärta bränner som om det tvättats i chili”, beklagade sig Moctezuma missmodigt.

När Cortés och hans män gick i land möttes de av ett aztekiskt sändebud som lade högar av guld vid de förtjusta spanjorernas fötter. Foto: Bridgeman

Blodiga hjärtan offrades till gudarna

Sedan 1503 hade Moctezuma styrt aztekriket med fast hand. Dag för dag, år för år, hade riket expanderat och var nu som allra störst. Sedan en av hans företrädare, härskaren Itzcóatl, år 1428 bildat en allians med två andra stadsstater hade aztekerna efter blodiga strider tagit makten över cirka 500 samhällen i ett område som sträckte sig från Mexi­kanska golfen i öster till Stilla havet i väster.

Aztekerna hade bott och haft makten i området i bara några hundra år och själva utgjorde de endast en bråkdel av rikets cirka fyra miljoner invånare. Resten var underkuvade samhällen där invånarna nu var slavar i sitt eget hus. De tvingades inte bara leverera soldater och arbetskraft till aztekerna, de krävdes också på skatter i form av bland annat majs, bönor, chili, kakaobönor, bomullstyger och de eftertraktade och dyrbara papegojfjädrar som aztekernas överklass smyckade sig med.

Två till fyra gånger om året traskade skatteindrivare ut till byarna för att hämta varor. Från rikets alla hörn strömmade ofantliga rikedomar in till huvudstaden Tenochtitlán (i dag Mexico City), som med sina 200.000 invånare var en av världens fem folkrikaste städer.

Här bodde härskaren och hans hov, här levde överklassen i sus och dus och här låg det Stora templet, en 45 meter hög trappstegspyramid med 114 steg som var aztekernas religiösa och politiska mittpunkt.

Aztekerna ansåg sig stå i oändlig skuld till gudarna som hade skapat solen, orden och människorna genom att offra sig själva. Exempelvis hade två tappra gudar kastat sig i elden, varefter det uppstod ett strålande ljus i öster: solen. För att säkra universums existens måste aztekerna servera människoblod och människohjärtan åt sina gudar, och därför rann det nästan alltid blod nedför sten­trapporna på deras tempel.

Under kultfester – om skörden var dålig, när den första majsen mognade, när regnguden skulle blidkas, kort sagt vid alla tillvarons stora och små högtider – offrade aztekerna till gudarna och i maktcentrat Tenochtitlán var blodbadet extremt. Varje år miste 500–700 människor livet högst upp i det stora templet som spanjorerna kallade Templo Mayor, och vid speciella tillfällen fick uppemot 20.000 personer hjärtat utslitet på denna plats.

Både barn och vuxna, män och kvinnor offrades, men de allra flesta av de dödsdömda var krigsfångar. Medan trummorna dånade och folkmassan hojtade tvingades dessa män att gå på led hela den tunga vägen upp till toppen av pyramiden där präster med svartmålade ansikten och händer mötte dem.

När fångarna kom till det översta trappsteget kastades de ned på rygg över en välvd offersten. Medan fyra präster höll fast fångens armar och ben sprätte översteprästen upp hans bröst med en stenkniv och slet ut hjärtat. Det rykande varma och ännu bultande hjärtat placerades i en offerskål som en gåva till gudarna, varefter prästerna sparkade ned den livlösa kroppen till templets fot. Efter ceremonin låg det stora högar av lik på marken.

Vanligen hade aztekerna inga svårigheter att skaffa tillräckligt med fångar till sina offerceremonier – de hämtades hem under de ständiga erövringstågen. Men under fredligare perioder kunde det bli kärvt med tillförseln och då tvingades aztekerna ta till så kallade blomsterkrig – den något missvisande beteckningen på strider som iscensattes med ett enda mål: att ta fångar. Det poetiska namnet syftade på slagfältet där de rikt utsmyckade krigarna föll som blommor för lien.

I själva verket handlade det om ceremoniella torneringar där aztekerna utmanade sina fiender; först och främst från Tlaxcala, en självständig och motsträvig stadsstat som låg som en ö mitt i aztekernas imperium. Kamperna var oerhört brutala och pågick tills aztekerna ansåg sig ha tagit tillräckligt många fångar. Därefter reste de hem med sitt levande krigsbyte.

Även om aztekerna betraktade människooffer som en religiös nödvändighet – själva förutsättningen för att världen skulle bestå – var de i hög grad även ett politiskt redskap. Besegrade stamhövdingar tvingades bevittna offrandet av sina egna tillfångatagna krigare och denna skräckpropaganda sände ut tydliga signaler om hur det gick för dem som inte inordnade sig.

Eftersom offerceremonierna var offentliga föreställningar som ägde rum på offentliga platser – på toppen av en pyramid – hade de också en avskräckande effekt på det egna folket. Den som hade planer på att göra uppror mot härskaren tänkte sig för en extra gång efter att ha bevittnat det fruktansvärda öde som drabbade inte bara fiendens soldater utan även traktens egna barn och vuxna.

Aztekernas präster utförde ritualen genom att skära ut offrets hjärta. Foto: Scanpix/akg-images

En förtrollad syn

Det överdåd av gåvor som Hernán Cortés och hans följe överösts med vid sin ankomst hade övertygat honom om att aztekernas rike var en dignande skattkammare som bara väntade på att bli plundrad. Med siktet inställt på att nå hjärtat av detta paradis påbörjade han och hans armé den långa marschen inåt land mot Tenochtitlán. Det dröjde inte länge förrän han blev varse det hat som lokalbefolkningen kände gentemot de giriga och blodtörstiga tyrannerna i huvudstaden.

En av de första stadsstaterna som spanjoren kom i kontakt med var Zempoala. Här berättade ledaren att han och flera andra hövdingar i det enorma riket drömde om att störta aztekerna – en önskan de delade med den självständiga stadsstaten Tlaxcala, som envist hade vägrat låta sig inlemmas i aztekernas imperium. Cortés sög tacksamt in informationen eftersom han nu anade en tänkbar strategi inför sitt planerade erövringståg: En militär allians med dessa hämndlystna indianer kunde innebära skillnaden mellan fiasko och framgång för hans del.

På väg mot Tenochtitlán tvingades Cortés dock inse att spanjorerna inte var lika välkomna överallt. Befolkningen i Tlaxcala avskydde aztekerna men var inte­ mer vänligt sinnade gentemot inkräktarna. Det första mötet mellan de båda parterna slutade i en massaker.

Indianernas pilbågar förslog inte långt i mötet med spanjorernas tunga artilleri och snart färgades slagfältet rött av in­födingarnas blod. I ett försök att förhindra ytterligare förluster gick tlaxcala­folket med på att strida på spanjorernas sida mot aztekerna, om Cortés å sin sida lovade att befria dem från den avskydde fienden.

I november 1519, fem månader efter landstigningen, kom spanjorerna fram till Tenochtitlán. Stadens prakt och rikedomar överträffade allt de kunnat drömma­ om.

De spanska erövrarna med Hernán Cortés i spetsen kom till aztekernas huvudstad efter fem månader och mötte härskaren Moctezuma som lät de 500 soldaterna bo i ett palats. Foto: Polfoto/Corbis

”Vi slogs av förundran när vi såg denna stad som var byggd på vattnet. De stora byggnaderna, alla gjorda av sten, var som en förtrollad syn”, skrev en av de spanska soldaterna som liksom sina kolleger frågade sig själv om alltihop inte bara var en dröm.

Lika overklig som Tenochtitláns skönhet var det mottagande som spanjorerna fick. Trots att hans rådgivare hade varnat honom för att låta de oinbjudna gästerna komma in i staden hade Moctezuma bestämt sig för att välkomna dem – han var fortfarande inte säker på om de främmande varelserna var gudomliga eller inte. I en bärstol av guld tog han emot de vita männen, och medan folket kastade blommor framför spanjorernas fötter steg kungen ned från sin bärstol och hängde en tung guldkedja med ädelstenar kring Cortés hals.

Sedan blev de omkring 500 spanjorerna inlogerade i ett överdådigt palats där tjänare vällde in med ännu fler gåvor: guld, silver, de finaste fjäderarbeten och åtskilliga tusen vackert vävda bomullsmantlar.

Spanjorerna hade också gåvor med sig till sin värd – ett kristallglas och tre linneskjortor – som Moctezuma högtidligt tackade för. Därefter bjöd han in Cortés till en guidad tur genom staden, där i synnerhet marknadsplatsen tog andan ur spanjoren och hans följe. Vart de än såg bländades de av rikedomar som överträffade deras vildaste fantasier.

Här kunde man köpa allt; från tunga guldsmycken och glittrande ädel­stenar till exotiska djur­hudar, skinande fjäderdräkter och förstklassigt konsthantverk av turkos och jade.Från toppen av Stora templet fick Cortés möjlighet att se staden ovanifrån och lika hänryckt som han var av utsikten, lika chockad blev han när Moctezuma visade honom en offerskål med färska människohjärtan. När han återfått fattningen bad Cortés om tillåtelse att placera ett kristet altare i templet.

”Föreslå aldrig det igen”, avfärdade Moctezuma honom tvärt.

För varje dag som gick blev stämningen mellan värden och gästen allt mer kylig. Cortés bad hela tiden om mer guld och han kritiserade ständigt aztekernas religion och i synnerhet deras oskick med att offra människor.

Och bara åtta dagar efter att han kommit till staden beslöt Cortés att göra processen kort: Han ”belönade” härskarens gästfrihet genom att ta honom till fånga och sätta honom i bojor i det palats där spanjorerna var inkvarterade. Det första steget mot att avveckla aztekernas imperium var ett faktum. Moctezuma var nu en marionett i spanjorernas händer, för medan Moctezuma fortsatte att regera över sitt folk, bestämde Hernán Cortés över honom.

Massaker i templet

När Cortés tillfälligt lämnade Tenochtitlán i juni 1520 fick hans ställföreträdare Pedro de Alvarado panik. En grupp adelsmän hade samlats för en religiös fest i ett tempel men Alvarado misstänkte att de planerade en sammansvärjning och gav sina män order att döda dem. Klädda i rustningar gick spanjorerna in i templet med dragna svärd och lämnade efter sig ett inferno av död och förödelse.

Nyheten om blodbadet spred sig som en löpeld i Tenochtitlán och där spanjorerna tidigare hade varit accepterade växte nu hatet. Ett uppror hotade runt hörnet och när Cortés kom tillbaka till huvudstaden den 25 juni rådde det ­undantagstillstånd i staden. I ett försök att lugna de upprörda sinnena tvingade han Moctezuma att visa sig på palatsets balkong och tala till sina undersåtar.

Men härskaren hade för länge sedan förlorat folkets förtroende och i stället för att lyssna började den rasande folkmassan att bombardera honom med stenar. Med projektilerna vinande kring öronen drog han sig skyndsamt tillbaka in i palatset, men för sent: han var redan svårt skadad och dog kort därefter.

Spanjorerna kände marken bränna under fötterna. Fullastade med skatter flydde de i skydd av mörkret ut ur staden den 30 juni. Men aztekerna hade genom­skådat dem och tagit bort alla broar.­

Plötsligt dök tusentals krigare i kanoter upp ur mörkret, och under hagelskurar av pilar och stenar hoppade spanjorerna ned i vattnet i ett desperat försök att nå andra sidan land. Snart var vattnet fullt med lik som antingen dödats av aztekernas pilar eller som drunk­nat då de tyngts ned av guldet i sina fickor.

Det sista slaget mot aztekerna

Efter det förödmjukande återtåget slickade spanjorerna sina sår hos sina indianska allierade i Tlaxcala. De hade inte gett upp planerna på att erövra Tenochtitlán. Nio månader senare, i april 1521, var Cortés redo att återigen sätta kurs mot huvudstaden – den här gången med en oerhört slagkraftig armé på 700 spanjorer och uppemot 70.000 indianer – de flesta av dem från Tlaxcala, resten hade rekryterats i de stadsstater som aztekerna lagt under sig.

Cortés, som nu kände till huvudstaden, inledde en belägring. Hans trupper omringade staden och skar av alla försörjningsvägar så att stadsborna varken fick mat eller vatten. I stället blev de tvungna att dricka av det smutsiga vattnet från sjön och överleva på en mager kost av ödlor, svalor, torkade hudar, gräs och näckrosor.

När aztekerna trots massiva och utdragna påtryckningarna vägrade att kapitulera gick angriparna in i staden. Här väntade ett bittert slag. Cortés soldater tvingades strida om varenda gata och trots att det snart låg döda och sårade överallt verkade det som om nya motståndare dök upp hela tiden. Kvinnor lyfte upp kjolarna och sköt iväg skurar av pilar, gamla män och ungdomar gav sig in i närkamper och även om aztekerna med sina primitiva vapen dog som flugor led även spanjorerna och deras allierade stora förluster.

I norra delen av staden dödades 2.000 av Cortés indianer och 53 spanjorer togs till fånga, varefter de tillsammans med sina fyra hästar fick hjärtat utslitet uppe på toppen av en pyramid inför ögonen på sina landsmän. I 93 långa dagar och nätter lyckades aztekerna hålla skansen och när striderna till sist ebbade ut låg den förut så strålande staden i ruiner. Templen stod i lågor, helgedomarna var sönderslagna, palatsen förvandlade till brandtomter och i luften hängde en sötaktig stank av resterna av de tusentals lik som fyllde gatorna.

När spanjorerna tillfångatog den nyutnämnde aztekhärskaren Cuauhtemoc, Moctezumas brorson, den 13 augusti 1521, satte spanjorerna punkt för sin erövring. Aztekernas rike var nu helt och hållet i spanska händer. På Tenochtitláns ruiner byggde européerna en ny huvudstad, våra dagars Mexico City, och där pyramiderna tidigare låg uppfördes kristna kyrkor.

De indianer som hjälpt de vita till segern tvingades snart inse att de kommit ur askan i elden: I många avseenden övertog de nya makthavarna de forna härskarnas metoder, bland annat skatteindrivningssystemet. De tog sig också fram med en brutalitet som var lika omfattande som sina föregångares.

”Överallt plundrade spanjorerna. De letade efter guld och de tog de vackraste kvinnorna. Männen brännmärktes med glödande järn nära munnen, på käken, runt läpparna”, berättade den spanske munken Sahagún, som förgäves protesterade mot sitt folks framfart i det rike som erövrarna gav namnet Nya Spanien.

Kanske är du intresserad av...