Ambitionerna förenade de tre makttörstande männen – men de litade inte på varandra.

© AKG Images, Shutterstock & Granger/Polfoto

Tre dödsfiender delade makten i Rom

Rom kallar sig för en republik där folket bestämmer. Men det är tomma ord. År 59 f.Kr. ingår Pompejus, Crassus och Caesar en allians och tar kontroll över riket. De tre starka männen samarbetar för att vinna makt och rikedom – tills vidare.

27 oktober 2016 av Kasper Schlie
Något är ruttet i Rom år 59 f.Kr. Grekiska handelsmän har köpt upp all jordbruksmark och staden är full av fattiga utan hopp om framtiden. Segerrika legionärer vänder hem från krig men de får ­inget husrum, istället måste de tigga om allmosor i rännstenen.

Varje dag är en kamp för överlevnad, men ingen kommer befolkningen till undsättning. De styrande politikerna är nämligen helt beroende av stadens rikaste och alla påhitt kan med rätt summa slinka igenom myndigheterna.

Det enda många romare har kvar är rösträtten. Men även om de drömmer om att använda den till att välja män som kan göra något åt alla orättvisor kommer det aldrig att hända.


Röster har blivit en handelsvara och den är för dyrbar för att slösa bort på falska förhoppningar. Istället säljer familjefäder sin demokratiska rätt för pengar för att familjen ska kunna äta sig mätt.

På det sättet tillsätts Roms offentliga ämbeten av korrupta och odugliga män som i sin tur garanterar att inget förändras.

Filosofer sörjer det moraliska förfallet i republiken. Men för några män utgör krisen en enastående chans att nå sina drömmars mål. Mål, som sträcker sig mycket längre än att bara fylla fickorna och vältra sig i oförtjänt lyx.

Tre män skjuter sina motsättningar åt sidan för att ingå en oövervinnlig ­allians och förändra Rom.

De vill påta sig rollen som folkets beskyddare som tvingar korrumperade politiker till handling, så att folket återigen kan leva med värd­ighet. Och på samma gång tänker de ta makten i Rom och dela riket mellan sig.

Ung man ville ha allt

Gajus Julius Caesar, Marcus Crassus och Gnaeus Pompejus var män med stora egon och höga ambitioner.


De delade också ett djupt förakt mot spelreglerna i romersk politik som mer än något annat såg till att allt förblev som det var. Därför ingick de år 60 f.Kr. en pakt som kommit att kallas "det första triumviratet".

Arkitekten bakom den nybildade alliansen var den 40-åriga Caesar. Hans familj tillhörde den romerska adeln, men släkten saknade politiskt inflytande och hade inte haft en representant på den mäktiga konsulposten på flera generationer.

Caesar blev redan som 16-åring familjens över­huvud då fadern dog och tre år senare drog han i krig för första gången. Han stred som officer mot upp­rors­makare i Grekland och hyllades där för sitt mod.

Ambitionerna fanns där redan från början men Caesar hade en lång väg till toppen av det romerska samhället. Efter sitt första krig blev han advokat och hans talarförmåga gav honom så småningom en chans att väljas till något av de offentliga ämbetena i republiken.

Caesar jobbade sig stadigt upp genom makthierarkierna tills konsulposten äntligen var inom räckhåll. Därmed var den mål­inriktade romaren redo att ta plats bland Roms absoluta elit. 
Den romerska senaten höll sina möten på Forum Romanum i Rom.
© Bridgeman

Pengar var Caesars svaga punkt

På sin väg upp i maktordningen var ­Caesars förebilder mäktiga män som Gnaeus Pompejus och Marcus Crassus. Pompejus hade lett legioner sedan tidig ungdom då han fick öknamnet "Ynglings­slaktaren" för sitt brutala sätt.

Han var fräckheten själv och efter sina segrar marscherade han med sina trupper till Rom där hyllningarna fortsatte med triumf­tåg genom hela staden.

Där andra tog sig uppåt i hierarkin med intriger och mutor föredrog Pompejus ren makt.


Rädsla för hans legioner fick t.ex. senaten att ge honom posten som guvernör i Spanien, trots att han saknade politisk erfarenhet.

Caesar beundrade Pompejus tapperhet och var en av de få som stödde honom i senaten.

Fältherrens maktbegär stod i kontrast till hans ringa kunskap om det politiska spelet. Då han år 70 f.Kr. valdes till konsul och därmed skulle styra Rom under ett år tvingades han be en vän att utarbeta en handbok för nybörjare.

Pompejus med-konsul var rikemannen Crassus som också hade hittat ett otraditionellt sätt att tillskansa sig makt.

Han gjorde sig en förmögenhet på egendomsspekulation och pengarna använde han till att muta ett stort antal romerska senatorer och officerare.

Crassus upprättade också ett privat brandväsen som misstänktes för att anlägga bränder och därefter kräva ett enorma belopp för att släcka dem igen.

Affärsmannen "tjänade de största summor på offentlighetens olycka", skrev den grekisk-romerska historikern Plutarchos omkring 150 år senare.

Pengarna kom Caesar till nytta eftersom skulder hotade förstöra hans karriär år 62 f.Kr. Senaten hade utsett honom att leda en här som skickades för att slå ner slå ner ett uppror i Spanien, men den nyutnämnda fältherren kunde inte ta sig ut ur Rom.


Han hade tagit lån för att muta sig uppåt i hierarkierna och kreditorerna krävde pengarna tillbaka.

Den 15 år äldre Crassus grep in och betalade alla fordringarna. Han såg potential hos Caesar och ville använda honom för att främja sina egna intressen.

Pakt skulle kväsa senaten

Kriget i Spanien gjorde Caesar till en välbeställd man. Han plundrade de upproriska folkgrupperna och tillbaka i Rom använde han krigsbytet för att köpa ­röster eftersom han satsade stenhårt på att väljas till konsul år 59 f.Kr.

Valkampen ägde rum vid en tidpunkt när staden var lamslagen av politiska strider. På den ena sidan stod Pompejus som hade återvänt hem efter ­segerrika erövringskrig i Mellanöstern och krävde erkännande från senaten.

Politikerna skulle ge hans legionärer jord och godkänna alla de traktat han hade ingått med främmande härskare.

Men ett flertal av politikerna var emot ett erkännande av krigshjälten. De fruktade att Pompejus skulle bli så populär bland folket att han framöver kunde göra precis vad han hade lust till.

Crassus tampades med ett liknande problem. Han försökte ge en grupp privata skatteindrivare fördelar men senaten misstänkte honom för att planera bedrägeri och röstade nej.

De två försmådda männen var perfekta bundsförvanter för Caesar då han tillträdde som konsul. Han var dock tvungen att använda sin charm och diplomatiska förmåga och bygga en bro över den misstro som Pompejus och Crassus hyst inför varandra i åratal.

Rikemannen och fältherren bjöds in till ett möte där Caesar begeistrat talade om att glömma det som varit för att tillsammans gå en ljus framtid till mötes.

"Han ingick en pakt med dem båda som innebar att ingen av de tre skulle företa politiska handlingar som kunde skada någon av dem", skrev den romerska historikern Suetonius omkring år 100 e.Kr.


I praktiken skulle Crassus pengar och Pompejus prestige göra ­Caesar till konsul. Och därefter skulle han ut­nyttja det inflytelserika ämbetet för sina ­allie­­r­ades intressen i senaten.

Triumviratet hade fötts och genom samarbete vann de tre sammansvurna en konsulpost åt Caesar.


Dock lyckades de inte med att göra en av Pompejus vänner till medkonsul eftersom en grupp adliga romare gick ihop och köpte röster till en annan kandidat.

"Många av dem sköt till pengar i fonden", skrev Suetonius och till och med Cato, Roms moraliska ledare, var med. "Cato var tvungen att erkänna att i denna situation var bestickning för sam­hällets bästa."

Patricierna skydde inga medel för att slippa förändringar och hålla plebejerna nere. Bl.a. delade de in valkretsarna så att Roms överklass hade majoritet i mer än hälften och vann så flest poster i senaten.

© Bridgeman

Triumviratet fick sin vilja igenom

Caesar och hans två sammansvurna förlorade kampen om posten som Roms andra konsul. Posten gick till Marcus Calpurnius Bibulus som var känd som en stockkonservativ politiker och en fiende till triumviratet.


Han svor att han skulle stoppa alla Caesars planer. Två fronter bildades i Rom som med var sin konsul kunde sätta stopp för motpartens idéer.

Ändå var Caesar tvungen att föreslå en reform som skulle ge Pompejus ­legionärer jord om inte den nybildade alliansen skulle upplösas med en gång. Först försökte han få sin vilja igenom med hövlighet och en plan som hade svar på alla ekonomiska invändningar.

Trots det svarade Cato med en så kallad filibuster i senaten – en gammal rätt att tala så länge att politikerna gick hem innan man kunde rösta om saken. Caesar stoppade ordströmmen genom att låta arrestera Cato.


Men då reste sig senatornena i protest och lämnade salen, en efter en. Till och med en av Pompejus vänner deltog i protesten.

"Jag vill hellre sitta i fängelse med Cato än i senaten tillsammans med dig", sa politikern då han gick förbi Cae­sar på vägen ut.

Konsuln var tvungen att släppa Cato men han gav inte upp. Tillsammans med Crassus och Pompejus beslutade Caesar att helt enkelt förbigå senaten och la istället fram sin jordreform för medborgarna i Roms folkförsamling.

Cato högg sig själv med ett svärd. Som om det inte vore nog drog han också ut inälvorna.

© Jean-Paul Laurens
De tre maktlystna männen gjorde sitt yttersta för att egga upp massorna och särskilt Pompejus hotade sina motståndare med våldsam hämnd.

"Om någon lyfter sitt svärd över denna lag, lyfter jag min sköld", svor han enligt historikern Cassius Dio, och åhörarna svarade med jubel.

"Efter detta impulsiva och vanvettiga tal, som var ovärdigt en man av Pompejus status och respektlöst gentemot senaten, var adeln skärrad", skrev historikern Plutarchos. "Men befolkningen var lycklig."


Lagen antogs och därefter krävde Caesar en garanti för att senaten inte skulle ändra paragraferna när hans konsulperiod löpte ut. Ingen hade någonsin bett om något liknande men nu var politikerna för rädda för triumviratet för att säga nej.

"Härefter styrde Caesar staten själv, så som det passade honom", skrev Suetonius. Bibulus ignorerades och lustig­kurrarna träffade mitt i prick i sin beskrivning av maktfördelningen i Rom:
"Det är inte Caesar och Bibulus som är konsuler, utan Julius och Caesar."

Alliansen skulle leva vidare

I slutet av år 59 f.Kr. kunde Roms tre starka män se tillbaka på stora triumfer. Crassus och Pompejus hade fått allt de önskat sig och i senaten hade den konservativa flygeln reducerats till statister.


20 000 fattiga invånare älskade Caesar eftersom han hade försett dem med jord. Han hade stärkt sitt förhållande till Pompejus som han gav sin dotter Julia, trots att hon var 30 år yngre än fältherren.

Ännu ett gott år väntade dem, för ­triumviratet tänkte inte släppa sitt järngrepp om den romerska republiken. Då nya konsuler skulle väljas stöttade Caesar politikern Piso vars dotter han samtidigt gifte sig med.

Tack vare mutor och hot gick den andra konsul­posten till en av Pompejus mest trofasta officerare.

Med två lakejer vid makten kunde Caesar år 58 f.Kr. lugnt säga hejdå till Crassus och Pompejus varpå han reste norrut till Gallien för att föra krig.

"Av alla de många provinserna valde han Gallien, där det fanns störst möjlighet till rikedom och militära triumfer", skrev Suetonius. Caesar behövde pengar och plundring av fiender var den snabbaste lösningen.

Fyra disciplinerade legioner och en allt tydligare militär begåvning säkrade Caesar segern i slag efter slag.


Romarriket sträckte sig mellan Atlanten, Engelska kanalen och Rhenfloden. Fältherren själv tjänade stort på krigsbyten och försäljning av galliska fångar till slaveri.

En del av sin nyvunna rikedom skickade Caesar till Rom där dyra gåvor stärkte gamla vänskaper och skapade nya. T.ex. gick nio miljoner dinarer till en politiker vid namn
Lucius Paullus som som spåddes en ljus framtid. 

Triumviratet splittrades

År 56 f.Kr. förlängde triumvirerna sin pakt med fem år och de avtalade att Crassus och Pompejus skulle inta konsul­posterna år 55 f.Kr. Därefter ville Crassus resa till Syrien som guvernör så att han kunde blir ännu rikare genom att plundra Partherriket österut.

Två tråkiga händelser orsakade dock djupa sprickor i triumviratets fundament. År 54 f.Kr. dog Julia i barnsäng, vilket lämnade Pompejus i djup sorg. Caesar erbjöd direkt sitt syskonbarns dotter som hustru för att ett familjeband kunde stärka förhållandet mellan de två männen, men fältherren avstod.

"Deras vänner var också mycket bekymrade", skrev Plutarch. "De kände att den enda relation som kunde hålla den upprivna staten i harmoni och samstämmighet nu hade upplösts."

Året efter dog triumviratet plötsligt tillsammans med Crassus. Den penga­glada romaren hade underskattat partherna och han led ett katastrofalt nederlag som kostade honom och 20 000 legionärer livet.

Efteråt hånades Crassus beryktade girighet genom att smält guld hälldes i halsen på liket.

Alliansen som hade styrt Rom i sex år var bruten och förhållandet mellan de två överlevande försämrades hastigt.


Pompejus var mycket avundsjuk på den yngre Caesar vars seger i Gallien gjort honom till Roms mest beundrade härförare.

Konservativa senatorer la direkt märke till osämjan och började smickra och ge mutor för att få Pompejus att byta sida.

De erkände det herravälde han hade haft över Spanien i åratal. Och enligt rykten skulle han bli utsedd till diktator så att han kunde gå hårt åt de ligor som spred kaos i Rom. Caesar blev ursinnig över sin bundsförvants förräderi.

"Pompejus lät sig uppröras av Caesars fiender eftersom han inte tålde att en annan person uppnådde samma värdighet som han själv", skrev Galliens erövrare sedan i en bok om den fasen av sitt liv. "Han förkastade fullständigt Caesars vänskap och lierade sig med deras gemensamma fiender."

Med senaten och Pompejus emot sig valde Caesar att stanna i Gallien där han fullbordade sin erövring. Men år 50 f.Kr. gick hans förordnande som fältherre ut och motståndarna i Rom beslutade sig för att han nu till slut skulle straffas för sitt maktmissbruk.

Ledd av Cato antog senaten ett dekret som tvingade Caesar att upplösa sina legioner och återvända hem.

"Om han inte lyder betraktas det som förräderi mot republiken", löd befallningen.

Tärningen kastades

Caesar hade kommit för långt för att ge upp. Han vägrade att byta bort sina segrar mot ett osäkert öde och då han begav sig mot Rom tog han sina trupper med sig.

Ryktet om att Caesar var på väg med en armé nådde snabbt republikens huvud­stad. En konsul överräckte symboliskt ett svärd till Pompejus varefter han officiellt var republikens beskyddare.

Han hade dock inga trupper att försvara Rom med då hela hans här var i Spanien.

Samtidigt nådde Caesar fram till floden Rubicon den 11:e januari 49 f.Kr. Här, 350 km från Rom, dröjde han i flera timmar medan han övervägde om han vågade ta nästa oåterkalleliga steg.


Enligt romersk lag var det strängt förbjudet för en härförare att korsa floden med sina egna trupper. Fortsatte Caesar sin marsch kunde ett inbördes­krig inte längre avvärjas och han skulle officiellt ha gjort uppror mot republiken.

Men oron fick bara gnaga en kort stund. Chansen till en lätt och snabb seger var för frestande för att låta bli.

"Tärningen är kastad", meddelade han när han korsade Rubicon. Led­sagad av en legion på 4 800 trofasta krigsveteraner skyndade han söderut mot Rom. Vid ankomsten konstaterade Caesar att Cato och många andra senatorer flytt med Pompejus till Grekland. Caesar kunde i lugn och ro tömma Rom på rikedomar och betala för det stundande inbördeskriget.

Caesar vann hela alltet

Pompejus hade beslagtagit nästan alla sjödugliga skepp för att segla sina styrkor till Grekland och det tog mer än ett år innan Caesar kunde följa efter. Härarna mötte varandra vid Dyrrhachium i dagens Albanien där de stred i juli år 48 f.Kr.


Med 50 000 man hade Pompejus den klart största hären och då han gick till anfall drevs Caesars 15 000 legionärer på flykt. Segraren vågade dock inte jaga motståndarna då han fruktade bakhåll.

"Fienden skulle ha segrat idag om deras ledare varit en vinnare", hånade Caesar som fick tid till att återställa sin här.


Den 9:e augusti 48 f.Kr. stod krigets avgörande slag vid Farsalos och denna gång gick segern till Caesar. Han utmanövrerade sin gamla bundsförvant och vann så stort att han efteråt kunde tillåta sig att visa barmhärtighet.

"Visa nåd inför era landsmän", ropade han till sina legionärer. Då solen gått ner var kriget över.
"De ville ha det så", skrev segraren om sina fiender. "Efter alla mina stora triumfer skulle jag, Gajus Caesar, vara dödsdömd om jag inte bad min här om hjälp."

Pompejus lämnade sin slagna här och flydde ända till Egypten där han hoppades få asyl. Men faraon ville inte vara Caesars fiende och lät därför mörda den en gång så beundrade fältherren på kajen.

Bara en medlem i triumviratet var nu vid liv och år 44 f.Kr. kunde Caesar demonstrera sin oinskränkta makt då han lät utropa sig till diktator på livstid. En månad senare mördades han.

Kanske är du intresserad av...