För romarna var elden i Vestas hus en symbol för Roms storhet, och staden riskerade att gå under om elden slocknade. En vestal som lät härden dö kunde bli levande begravd.

© Scanpix

Sex jungfrur vakade över Rom i 1100 år

För en romersk kvinna fanns ingen större ära än den att bli utvald till vestal. Som prästinna blev hon respekterad, fick samma rättigheter som en man och vid gladiatorstrider var den bästa platsen vikt åt henne. Å andra sidan måste hon förbli oskuld i 30 år och viga sitt liv åt att vakta en eld.

21 mars 2018 av Linda Corfitz Jensen

År 216 f.Kr. hade den kar­tagiske fältherren Hannibal härjat på den italienska halvön i två år och Rom sände ut 80 000 legionärer för att krossa honom. 

Slaget blev en katastrof. 50 000–70 000 romare dödades av Hannibals numerärt underlägsna armé, resten togs tillfånga.

Nederlaget skakade hela Rom. Tusentals mödrar, hustrur och döttrar fyllde ­gatorna och sörjde högljutt. Stadens män såg lamslagna på när hysteriska kvinnor jämrade sig och bad att senaten skulle undsätta de tillfångatagna soldaterna.

Senatorerna var skakade – både över arméns nederlag och över kvinnornas upp­förande på gatorna. Någon måste ställas till svars för dessa domedags­scener. 

”Eftersom Rom inte har någon effektiv regering måste senaten se till att dämpa tumultet och skräcken som råder i hela staden”, uttryckte en senator.

Det blev vestalerna som fick bära skulden för kaoset. Roms prästinnor anklagades för att ha brutit sina kyskhetslöften och därmed försatt Rom i fara. 

Två av dem befanns skyldiga. Den ena begravdes levande, den andra fick lov att välja hur hon skulle dö.

Vid religiösa ceremonier bar vestalerna vit sjal och slöja som ett tecken på renhet. Håret var uppsatt som på en brud. 

© Polfoto

Sex resulterade i dödsdom

Vestalerna var ett uppenbart mål för romarnas ilska eftersom de på ett andligt plan bar ansvaret för Roms säkerhet.

I gudinnan Vestas tempel i Rom vakade prästinnorna över en helig eld som skulle brinna för alltid – som en evig symbol för Roms storhet. De djupt religiösa romarna menade att riket var dödsdömt om ­lågan slocknade.

”Långt mer skrämmande för statens män än de utländska och inhemska hoten var att härden i Vestatemplet hade slocknat”, skrev historieskrivaren Livius upprört när elden slocknade efter en vestals försumlighet år 207 f.Kr. och panik utbröt i Rom.

Men rikets existens hängde också på att vestalerna bevarade sin mödom. Enligt romersk tradition var det bara rena och ärbara kvinnor som kunde hålla den heliga elden vid liv, och en vestal som bröt sitt celibat var därmed en förrädare som satte rikets säkerhet på spel.

Brottet betraktades till och med som särskilt grovt eftersom det enligt romersk definition var incestuöst. 

Vestalerna betraktades som Roms döttrar, och sexuellt umgänge mellan en romersk medborgare och en av stadens döttrar var som sex inom familjen. 

Straffet var därför mycket strängt. Den man som förfört vestalen blev ofta offentligt piskad till döds av Roms överstepräst.

Vestalen blev levande begravd i ett ­litet underjordiskt rum. Den dödsdömda fick med sig mat för ett par dagar. 

På så vis menade romarna att gudarna inte kunde hålla dem ansvariga för vestalens död; hon dog ju av svält.

Kalvfoster välsignade korna

Enligt de romerska historikerna grundades prästerskapet cirka år 700 f.Kr. av Roms andre kung. Syftet var att hedra Vesta, som bl.a. familjens gudom.

Förutom att vakta den heliga härden fick Roms sex vestaler i uppgift att delta i årets många religiösa högtider, där prästinnorna hade ansvaret för olika ­reningsritualer. 

Under festivalen för Roms herdar skulle översteprästinnan t.ex. bränna ett kalvfoster. Askan blandades sedan med hästblod och smordes in på herdarnas boskap. 

Detta skulle få korna att bli mer fruktsamma och de skulle även producera rikligt med mjölk.

Vestalerna bakade också ett speciellt bröd av vetemjöl och salt som användes under officiella offerriter. Det nybakade brödet smulades över offerdjurets huvud precis innan det slaktades.

Vestalernas bröd ansågs vara så heligt att det även ströddes över den heliga elden för att hålla den vid liv.

Vestalernas viktigaste uppgift var emellertid att varje dag be till alla Roms gudar för att vårda relationen mellan ­gudarna och invånarna i Rom.

Men vestalerna hade också mer jordnära uppgifter, till exempel att förvara viktiga dokument åt rikets ledande män. 

Prästinnorna hade så hög status att ­Vestatemplet ansågs vara en av de säkraste platserna i riket.

De sju inträdeskraven

  • Ålder: Flickan skulle vara mellan sex och tio år gammal. Barna­dödligheten var hög i Rom och ungefär hälften av alla barn dog före sitt sjätte levnadsår. Åldersgränsen på tio år var för att säkra att flickan ännu inte nått puberteten.

  • Familj: Flickans föräldrar fick inte ha varit slavar eller ha haft ärelösa jobb – som gladiator eller prostituerad. Sådana föräldrar var religiöst orena och deras dotter inte någon lämplig kandidat att symboli­sera oskuld och renhet.

  • Förhållande till gudarna: Båda flickans föräldrar måste vara vid liv – vilket var sällsynt i det antika Rom. Om hon hade två levande föräldrar måste hon vara särskilt omtyckt av gudarna, trodde romarna.

  • Hälsa: Kandidaten fick inte ha problem med hörsel eller syn, och hon fick inte heller ha något annat fysiskt handikapp. Om en vestal inte kunde utföra de religiösa ritualerna perfekt kunde hon äventyra rikets säkerhet.

  • Syster: Om en flicka hade en syster som var vestal blev hon automatiskt struken som kandidat. Roms överklass behövde sina döttrar för att ingå allianser genom giftermål och regeln ombesörjde att fler familjer kunde få in en dotter i den prestigefyllda kulten.

  • Romare: Flickans far måste ha egendomar i Italien så att flickan hade anknytning till Rom. Hon fick inte komma från någon av provinserna eftersom Vesta var Roms gudinna.

  • Prästdotter: Vissa prästers döttrar var inte välkomna som kandidater. Historikerna har dock inte någon entydig förklaring till denna regel. 

Jungfrurna bröt mönstret

Rollen som Roms beskyddare gav vestalerna en unik ställning som i många avseenden bröt mot den tidens strikta könsroller. 

Medan övriga kvinnor i romarriket kunde tillhöra sin far eller sin make var det ingen man som kunde göra anspråk på de heliga prästinnorna. 

De var döttrar till själva Rom och kunde inte ägas av vanliga dödliga. Denna särställning resulterade i att vestalerna fick många rättigheter som annars var förbehållna män. Efter sina 30 år i trogen tjänst hade de, så länge de inte gifte sig, rätt att äga bl.a. slavar och egendom.

Likaså hade prästinnorna rätt att försvara sig inför en domare om de hamnade i en rättsprocess. 

I vanliga fall presenterades kvinnors vittnesmål av en man och betraktades som mindre trovärdiga, men en vestal kunde framföra sitt vittnesmål själv. Och hennes ord vägde lika tungt som en mans.

Vestalerna räddade Caesar

Vestalerna hade fromt och plikttroget utfört sina religiösa plikter i flera hundra år, men omkring år 100 f.Kr. började deras politiska inflytande i Rom att öka.

Detta märktes bl.a. år 83 f.Kr. då den romerske diktatorn Sulla ville utrota alla som stödde hans främste rival. En av dem var den 19-årige Julius Caesar.

Caesar fruktade för sitt liv och tvingades varje natt att gömma sig på olika ställen, tills vestalerna en dag vände sig till diktatorn och vädjade till honom att skona Caesars liv.

”Alla är eniga om att Sulla, sedan han under en lång period hade avvisat de allra mäktigaste männens hårda kamp för Caesar, till sist inte orkade kämpa emot. 

Sulla deklarerade antingen av gudomlig inspiration eller av en slump: Ni har vunnit och kan få ha honom i fred”, skriver historikern Suetonius.

Under ytterligare en tid därefter fortsatte vestalerna att hålla sig i bakgrunden. Kring tiden för Kristi födelse gjorde prästinnorna emellertid upp med sin traditionella roll som Roms beskyddare. 

Under sina 45 år vid makten knöt kejsar Augustus vestalerna närmare till sig än någon regent gjort före honom. 

Till exempel byggde Augustus ett nytt Vestatempel i sitt palats där vestalerna kunde be för kejsarfamiljen och utföra ceremonier till Augustus ära. 

De traditionella ritualerna fick en alltmer undanskymd roll.

Som tack för gudarnas välvilja gav kejsaren vestalerna var sin livvakt och särskilt bra åskådarplatser vid de populära gladiatorspelen.

Vestalerna skulle förbli jungfrur under de 30 år de tjänstgjorde som prästinnor. Om de bröt sitt celibat riskerade de att bli levande begravda.

© Getty Images

Kyskheten blev oviktig

Augustus efterträdare fortsatte att över­ösa vestalerna med olika privilegier. 

Exempelvis fick prästinnorna nu som de första kvinnorna i Rom tillåtelse att se på idrottstävlingar, och under gladiatorspelen satt de i samma loge som kejsar­familjens kvinnliga medlemmar. 

I gengäld skulle vestalerna bland annat ägna sig åt en ny kult till kejsarinnans ära.

Den mest anmärkningsvärda utvecklingen var dock att den tidigare helt avgörande dygden började bli allt mindre viktig för de fromma prästinnorna. 

Historikerna anser att vestalerna sakta blev en del av Roms sociala elit och så småningom kunde utföra sina religiösa ritualer även om de inte längre var jungfrur.

Till exempel tilläts vestalen Rubria fortsätta sin gärning som prästinna trots att hon förlorade sin oskuld när hon blev våld­tagen av kejsar Nero.

Kejsaren slog tillbaka

De goda tiderna var emellertid över år 90 e.Kr då kejsar Domitianus ­bestämde sig för att göra upp med vestalernas bristfälliga moral. 

Han anklagade fyra av de sex prästinnorna för att ha förlorat sin oskuld och tre av dem dömdes omedelbart till döden. Översteprästinnan befanns först vara oskyldig vid en rättegång. 

Men kejsar Domitianus ogillade domen och beordrade en ny rättegång i sin egen villa. Översteprästinnan själv var inte inbjuden och tilldelades inte heller någon försvarare. 

Den här gången dömde kejsaren henne helt på egen hand till att begravas levande.

I ett brev beskrev historikern Plinius den yngre hur domen togs emot av översteprästinnan:

”Hon grät och ropade många saker, men i synnerhet: 'Kejsaren tror att jag är oren. Jag som har utfört så många ritualer, varefter han har erövrat och triumferat!' Hon skrek och ropade tills hon släpades bort till sitt straff.”

Genom avrättningarna hade Domitianus poängterat att vestalerna skulle leva i celibat under sina 30 år som prästinnor. De tvingades överge sitt promiskuösa leverne och återgå till att utföra ritua­ler för Roms välgång medan de värnade om sin dygd.

Men snart råkade vestalerna ut för en ny och betydligt starkare kraft. Kristendomen hade gjort sitt intåg och de gamla romerska gudarnas inflytande minskade så småningom. Under 300-talet blev den nya tron den dominerande religionen i Rom.

Vestalerna fick allt mindre inflytande och år 382 avskaffade kejsar Gratianus officiellt de romerska gudarna som statsreligion, tog ifrån prästerna deras privilegier och stoppade det ekonomiska stödet till samtliga prästerskap. Vestalerna hade beskyddat Rom under 1 100 år – men nu var det slut.

Romarna hade emellertid svårt att helt skiljas från vestalerna. Omkring år 420 tvingades kyrkofadern Augustinus av Hippo erkänna: ”För romarna finns ingenting som är heligare än Vestas tempel.”

Men den heliga elden hade slocknat i templet, och precis som det var förutspått började Rom att falla sönder.

Läs mer

T. Cato Worsfold: History of the Vestal Virgins of Rome, The Mayflower Press, 1934. Robin Lorsch Wildfang: Rome’s Vestal Virgins – A study of Rome’s Vestal priestesses in the late Republic and early Empire, Routledge, 2006.

Kanske är du intresserad av...