Enligt den romerske poeten Ovidius borde varje lysten man resa till Baiae för att jaga kvinnor. 

© Getty Images & Shutterstock

Romerne på sexsemester i syndens näste

Romarna släppte alla hämningar när de åkte på semester till exklusiva Baiae. Här hörde otrohet och orgier till ordningen för dagen. På den romerska Rivieran kunde till och med en kejsarinna råka i fördärvet.

29 april 2016 av Jeppe Nybye, idé & Research Torben

Med trånande blickar följer männen de prostituerade kvinnor som kommer dansande längs stranden. Männen är märkbart berusade och ropar till de vackra varelserna som först verkar ointresserade men snart kommer närmare, lockade av löftet om pengar. 

Kokett lägger de huvudet på sned och fnissar när en av männen berättar en fräck vits. Han är överviktig och luktar av vin, men när han plötsligt lägger armarna om den vackraste kvinnan gör hon inte motstånd.

Det hela kunde ha varit en scen tagen från någon av våra dagars semesterparadis i världen – men kunde lika väl ha utspelat sig i romarnas favoritbadort Baiae i Neapelbukten. 

I flera hundra år vallfärdade romarna till staden, som inte bara lockade med villiga damer och rika män utan även erbjöd ett milt klimat, varma källor, flera sjöar och en ­sagolik strand. ”Den skönaste plats på jorden är härliga Baiae”, skrev den romerske skalden ­Horatius om semester­orten.

Sommarhusen var palats

Baiae låg nära flera aktiva vulkaner – bland andra Vesuvius – som dels hade gjort marken synnerligen bördig, dels hade gett upphov till många varma källor fyllda med hälso­främjande mineraler.

”Ingen annanstans sprudlar källorna mer generöst, ingen annanstans botar de mer varierat än i Baiae”, konstaterade den romerske naturhistorikern Plinius den äldre exempelvis i sin omfattande encyklopedi Naturalis historia.

Staden omtalas i källorna första gången år 178 f.Kr. men inte förrän cirka 75 år senare blev Baiae ett mecka för välbeställda romare som ville komma bort från huvudstadens stank. I Baiae, en dagsresa med båt från Rom, kunde de koppla av bland gelikar i någon överdådig sommarvilla med utsikt över Neapelbukten, eller återhämta sig i någon av stadens kolossala bad­anläggningar som via underjordiska kanaler fick vatten direkt från de varma källorna.

För män som ville tillhöra den absoluta överklassen i Rom var ett luxuöst sommarhus i Baiae en nödvändighet, och staden kallades ”Lilla Rom” i folkmun. De dyraste och mest attraktiva bostadsområdena låg ­nära de varma källorna.

Åtskilliga romerska kejsare – bland andra Julius Caesar, Claudius, Nero och Domitianus – ägde också palats i staden. De låg avskilt högst upp på de översta klipporna. Vanliga, rika män fick ”nöja sig” med att placera sina lyxvillor alldeles i kanten av – eller rentav ute i – havet.

Trädgårdarna var fulla med gröns­kande träd och färgstarka blommor, och dekorerade med pelare och statyer. Några rika romare anlade till och med saltvattensakvarier åt sina fiskar i träd­gården. 

Generalen Lucullus lät t.ex. dra en akvedukt rakt genom ett berg för att hans älskade muränor skulle få simma i friskt havsvatten. Fiskarna skulle inte ätas upp, utan hölls som husdjur. Bl.a. kejsar Domitianus gav sina fiskar namn och hade enligt skalden Martialis dresserat dem så att de kom när han ropade.

Jungfrur var jagat villebråd

De lyxiga miljöerna var dock inte den enda anledningen till att Baiae var så populärt. I staden kunde både kvinnor och män leva ut sina vildaste fantasier och roa sig på ett sätt som inte alltid skulle ha accepterats i Rom. 

Den ökände skalden och kvinnotjusaren Ovidius, som år 2 e.Kr. skrev en handbok om konsten att förföra, rekommenderade t.ex. sina läsare att flytta jaktmarkerna till Baiae där det vimlade av lättfångade kvinnor. Enligt poeten påverkade de varma källorna jungfrurnas blod och gjorde dem osedvanligt villiga.

Den romerske författaren och vetenskapsmannen Marcus Terentius Varro tyckte sig kunna se samma fenomen. ­Efter ett besök i badhusen uppförde sig gamla män och damer som unga älskande, och ogifta kvinnor kastade sig oblygt ut i äventyr med flera olika partners.

Snedsprång i semesterparadiset

Men det var inte bara singlar som kände hjärtat bulta lite snabbare i Baiae; även gifta kvinnor släppte alla hämningar. Skalden Martialis, som skrev satiriska dikter om sina bekantas skandalösa aktiviteter, berättar t.ex. om den ”kyska ­Laevina som var mer moraliskt strikt än sin man”. Men under en kurortsvistelse i Baiae levde hon upp, förälskade sig i en yngre man och lämnade sin make.

Även poeten Propertius visste allt om Baiaes effekt på kyska flickor. När hans älskade Cynthia åkte på semester till staden bad han henne att stanna kvar i Rom och undgå ”kärlekens ruin”:

”Lämna snarast möjligt det fördärvade Baiae. De stränderna splittrar månget älskande par. Stränderna hatar och skadar oskyldiga kvinnor. En förbannelse vilar över Baiae och dess förbjudna kärlek”, skrev Propertius.

Kejsar Claudius, som kom till makten år 41 e.Kr., tycks inte ha känt till stadens tvivelaktiga rykte. Han lät bygga en villa åt sin hustru Messalina i staden. 

Hon var synnerligen promiskuös och långlivade rykten påstod att hon arbetade under falskt namn på en bordell, där hon frivilligt deltog i orgier med upp till 25 män. I Baiae kom hon ifrån hovets fördömande blickar och kunde föra sina snedsprång till helt nya höjder.

”Det fanns inget hedervärt i hennes hjärta, som var korrumperat av lust”, skrev den romerske historikern Tacitus om nymfomanen Messalina. Hon avrättades år 48 e.Kr. sedan hon – trots att hon var gift med Claudius – hade ingått äktenskap med en av sina älskare.

En båtresa betydde otrohet

I Baiae kunde eskapaderna pågå ostört. På Lucrinska sjön strax utanför staden gav sig romarna som vanligt ut på roman­tiska båtturer på kvällar och nätter. Enligt filosofen Seneca var båtarna smyckade med rosengirlander och låg så tätt att sjön såg ut som en blomsteräng.

På båtarna kunde passagerarna lyssna till musik och sång, och kavaljerer försökte stjäla en kyss eller två av sina utvalda. Filosofen Seneca förfasade sig över skörlevnaden på sjön, eftersom han visste att även gifta kvinnor lockades ut i båtarna och blev förförda. Han kallade en båtresa på Lucrinska sjön för ”flytande otrohet”.

”Det finns platser som en vis man kommer att anse vara främmande för god moral”, skrev Seneca omkring år 65 e.Kr. som en varning till en vän. ”Baiae är en plats man bör undvika.”

Om den välbärgade Clodia hade fått ett liknande råd vet vi inte, men hur som helst flyttade hon till Baiae sedan hon fått ärva en villa i staden. 

Hennes fästman Catullus älskade Clodia över allt annat på jorden och hyllade henne i 25 berömda kärleksdikter – ”Dikter till Lesbia” – som dock inte tycks ha imponerat särskilt mycket på Clodia. I stället blev hon kurtisan – en så kallad amica – med ”300 älskare” som skämde bort henne med presenter, båtresor och fester.

Att Clodia levde som kurtisan i Baiae avslöjades under en rättegång år 56 f.Kr. då hon beskyllde en av sina före detta älskare för att ha försökt förgifta henne. Mannen hon anklagade försvarades emellertid av den romerske politikern och juristen Cicero, som ansågs vara Roms skickligaste talare. Under rättegången drog Cicero fram alla oanständiga detaljer i Clodias liv.

”Baiae nöjer sig inte med att prata om, utan skriker ut till hela världen, att där finns en kvinna vars sexuella preferenser är så fördärvade att hon i stället för att gömma undan sina lustar till natten lever ut dem offentligt och i fullt dagsljus”, avslöjade Cicero år 56 f.Kr. om hennes hämningslösa liv som kurtisan. Det slutade med att den anklagade gick fri och Clodias namn blev nedsvärtat för all framtid.

De rikaste romarna byggde lyxvillor i semesterorten Baiae.

© Bridgeman

Baiae var fullt av billiga damer

Kurtisanerna tillhörde den dyraste sortens prostituerade och var synnerligen många i det mondäna semesterområdet. Många kurtisaner lämnade nämligen Rom under semestersäsongen för att ­resa till Baiae, väl medvetna om att männen gärna spenderade mycket pengar där. 

Kvinnorna var belevade och spelade olika instrument, kunde föra en bil­dad konversation och visste hur man skapade en erotisk atmosfär som var mer raffinerad än ett vanligt bordell­besök. Och deras kunder löpte inte någon risk att behöva konfronteras med hämndlystna äkta makar.

En man på jakt efter erotiska äventyr behövde aldrig leta länge i Baiae. Prostituerade i alla prisklasser bjöd ut sig på gator, stränder och värdshus, och att gå på bordell var lika alldagligt som att ­köpa bröd eller vin.

Och om den kräsne, förmögne romaren inte hittade vad han sökte kunde han alltid bege sig hem till sitt sommarpalä där husslavarna väntade och var tvungna att tillfredsställa alla behov.

Baiae dränktes

Trots att Baiae hade massor med kritiker fortsatte staden att locka romare under flera hundra år. Inte förrän naturen slog till mot staden började det vilda livet att minska i omfattning.

Omkring år 300 dränkte havet delar av staden till följd av vulkanisk aktivitet. En del av kejsar Claudius palats hamnade exempelvis sju meter under havsytan. Under århundradena därefter tog havet varje år en allt större del av Baiae, och villor och vägar försvann under vattnet.

Den prakt som fanns i staden försvann troligtvis för alltid när muslimska sjörövare angrep Baiae på 700-talet och lämnade efter sig en ruinhög. Efter det fanns bara lokalbefolkningen kvar i Baiae. Även de försvann när malaria härjade i området år 1500.

I dag kan man fortfarande se några av de romerska badhusen på platsen. Majoriteten av de an­tika semesterpalatsen ligger dock på havets botten och kan bara besökas av personer med dykarcertifikat. 

Kanske är du intresserad av...