Konstnären har gett kombattanterna för mycket kläder på detta kopparstick från 1604. I själva verket kämpade de kvinnliga gladiatorerna liksom männen med bar överkropp och bara ben. 

© AKG

Romarrikets kvinnliga gladiatorer väckte ilska

Kvinnliga gladiatorer som svor att kämpa till sista andetaget på arenan var vanliga i romarriket. Några av dem var slavar medan andra anmälde sig frivilligt. Det skulle egga en kräsen publik som krävde nyheter och sensationer. Men kvinnliga gladiatorer väckte även irritation i den romerska manskulturen.

28 mars 2017 av Morten Rendsmark

Kombattanterna rör sig i en cirkel vända mot varandra. Den ena är ung och oerfaren. Den andra är 32 år och har åtskilliga kamper bakom sig. 

De har matchats till den här kampen för att den unga är snabb, stark och ivrig, medan den äldre är listig och förutseende.

En av dem måste göra ett utfall snart, annars börjar åskådarna bua. De attackerar nästan samtidigt och utväxlar en rad spektakulära slag med svärden som ljudligt studsar mot sköldarna. 

Det är delvis uppvisningsslag, som ska ge publiken valuta för pengarna, delvis slag där de mäter varandras styrka. Men plötsligt blir det allvar. Den yngre hugger till med full kraft. Det tveeggade svärdet tränger djupt in i kanten på veteranens sköld och fastnar.

Det är ett nybörjarfel som den gamla genast utnyttjar genom att snabbt rycka till sig skölden. 

Den unga håller desperat fast i sitt svärd och dras därför framåt, tappar balansen och blottar sin nakna överkropp. 

Den gamla stöter djupt och träffar sin motståndare med svärdsspetsen i magen. Den unga flämtar till med ett förvånat uttryck i blicken.

Först nu inser hon allvaret i situationen. Hon sjunker ned på knä med svärdshanden pressad mot såret. 

Sedan faller hon framstupa i dammet och det rycker i benen ett par gånger. Hennes hjärta har punkterats. Domarna tittar till henne, men hon är död innan bårbärarna hinner fram.

Vinnaren tillåter sig inte att ha några känslor för förloraren. 

Den garvade segrarinnan har för länge sedan lärt sig att medlidande är en lyx som ingen har råd med på arenan. Hon sträcker armarna i luften och tar emot publikens hyllningar. 

Kejsare lät kvinnor kämpa 

Denna kamp mellan de två kvinnliga gladiatorerna är uppdiktad eftersom vi i dag vet väldigt litet om dem. 

För några år sedan hittade brittiska arkeologer emellertid skelettdelar efter en kvinna som de antar ha varit gladiator.

Kvinnan hittades under en utgrävning i London på platsen för en gammal romersk begravningsplats. 

Kvinnan låg dock begravd utanför gravplatsens mur. Det tyder på att hon var utstött och inte fick begravas tillsammans med respektabla medborgare. 

I hennes grav fanns ett antal krukor, oljelampor och bitar av guldtråd från ett klädesplagg. En kruka hade innehållit samma sorts rökelse som användes på romerska amfiteatrar, och en sådan teater fanns i London på romartiden. 

Därför antar de brittiska arkeologerna att hon var en kvinnlig gladiator. Gladiatorer var nämligen utstötta och fick inte begravas på vanliga begravningsplatser. 

Men en gladiator kunde mycket väl bli förmögen och kvinnan i graven var uppenbarligen rik, att döma av hennes fina kläder och dyra gravgåvor.

Andra forskare hävdar att det kan finnas många orsaker till att hon var utstött. Hon kunde till exempel ha varit en slavinna som var högt uppskattad av sin herre. 

Därför är det svårt att säga om kvinnan varit gladiator.

Att kvinnor stred på romarrikets arenor råder det dock ingen tvekan om.

En del historiker menar dock att kvinnorna bara var ett bisarrt och komiskt inslag under ett gladiatorspel. Andra hävdar att deras strider var lika brutala, populära och ärorika som männens.

Den romerske skribenten Statius skrev om en gladiatoruppvisning som arrangerades av kejsar Domitianus år 88 efter Kristus, där kvinnor kämpade mot varandra på arenan. 

Det ägde rum på kvällen och arenan var upplyst av stora facklor. 

Enligt den brittiska historikern Amy Zoll tyder det på att kvinnorna vid det här tillfället var en av huvudattraktionerna. 

Gladiatorspelen började nämligen redan på dagen, när antalet åskådare för det mesta var litet. Inte förr­än framåt kvällen när folk slutat arbeta fylldes amfiteaterns tribuner. 

Därför ägde de mest omtalade och viktigaste kamperna rum på kvällen.

Dessvärre går de gamla romerska skribenterna inte in på detaljer och därför vet vi i dag inte särskilt mycket om de kvinnliga gladiatorer som kämpade och dog för att underhålla publiken.  

Två kvinnor strider på en 2000 år gammal relief från Mindre Asien. Deras artistnamn är Amazon och Achillia. 

© British Museum

Romarrikets busar

Manliga gladiatorer var för det mesta­ slavar, krigsfångar och kriminella som hörde till samhällets bottenskikt. 

De stred med livet som insats på arenor som fanns i alla romarrikets större­ städer – från London till Jerusalem.

En skicklig gladiator kunde bli berömd och överösas med gåvor, pengar, god mat och kvinnor. 

Men han tillhörde någon som ägde en gladiatortrupp och var därför slav eller fånge. Under vissa omständigheter kunde en gladiator bli frigiven – om han levde tillräckligt länge och kämpade tappert.

En del gladiatorer var fria män som deltog i den grymma sporten helt frivilligt. De förlorade därigenom sin rätt att rösta, söka offentliga arbeten och ibland rätten att begravas på traditionellt romerskt vis. 

En frivillig skrev kontrakt med ägaren till en gladiatortrupp för en begränsad period. 

Kontraktet gjorde honom till slav som skulle acceptera att han fick kedjas, straffas och dödas med ett skarpt vapen. 

De här männen kämpade för ärans skull, eller för att de var fattiga och såg tillvaron som gladiator som sin enda utväg.

Gladiatorns liv i romarriket var på många sätt paradoxalt. Å ena sidan kunde han bli en hyllad hjälte. 

Å andra sidan betraktades han som den lägste av de lägsta.­ Det berodde på att hans kropp inte var hans egen. 

Den kunde säljas och utnyttjas för pengar. Därför jämställdes gladiatorerna av romarna med prostituerade och slavar.

Gladiatorerna var på sitt sätt romarrikets ”busar”, en image som lockade vissa romerska kvinnor. 

Den romerske skribenten Juvenalis beskrev till exempel hur en gift adlig kvinna en gång rymde från sin make för att leva med sin älskare som var gladiator. 

Juvenalis ansåg att det var en skandal och var rasande över att en kvinna av fin familj besudlade sig själv med en gladiator. 

Juvenalis skrev retoriskt: ”Vad såg hon väl hos honom?” Andra samtida skribenter skrev också om välbärgade­ romerska kvinnor som hade förhållanden med gladiatorer som fick pengar­ eller gåvor för sexuella tjänster.

Kvinnostrider väckte förargelse

De kvinnliga gladiatorernas liv vet historikerna mindre om. Men Juvenalis skrev mycket nedlåtande om dem: 

”Vilken anständighet finns det i en hjälmprydd kärring, en förrädare mot sitt eget kön, som trivs med maskulint våld?” 

Med det menade Juvenalis uppenbarligen att en kvinnlig gladiator var oanständig. Hon levde i vanära och ansågs tydligen stå ännu lägre än sina manliga kollegor. 

Juvenalis var långt ifrån den ende som var emot kvinnliga gladiatorer. 

Den romerske historikern Tacitus ansåg att kvinnorna förnedrade och förödmjukade sig själva genom att slåss som män på arenan. 

Senaten förbjöd flickor att slåss

Den romerska senaten tyckte inte heller om kvinnliga gladiatorer. År 19 efter Kristus antog senatorerna ett dekret som förbjöd kvinnor av hög rang att delta i gladiatorspel. 

Tidigare hade senaten förbjudit alla friborna kvinnor under 20 år att delta i gladiatorstrider. Det tyder på att många kvinnliga gladia­torer faktiskt sökte sig frivilligt till yrket.

En del historiker menar att kvinnliga gladiatorer var sällsynta och att de i stort sett bara var ett påfund för att locka den kräsna publiken. 

Men enligt Amy Zoll såg senatorerna kvinnliga gladiatorer som ett så stort problem att det krävdes lagstiftning på området. 

Därför hävdar Amy Zoll att kvinnliga gladiatorer var vanliga.

Varför många kvinnor tycks ha lockats av ett liv på arenan vet vi inte. Kanske var de utstötta, på rymmen eller på annat sätt förtappade. 

Kanske hade de anslutit sig till en gladiatortrupp som groupies och frestats av chansen bli rika och bli berömda.

Senatens lagar efterlevdes inte länge. Till exempel tillät den nöjes­lystne kejsar Nero överklasskvinnor att delta i gladiatorspel. 

Nero fann det tydligen extra intressant när kvinnor av hög börd kämpade mot varandra. 

Stridsvagnar användes vid lagkamper. En kvinna som slogs från en stridsvagn kallades essedaria, och en man kallades essedarius.

© All Over

Drottning åkte i stridsvagn 

Kvinnor och män kämpade inte mot varandra, det skulle ha varit osportsligt och opassande. Men ett slags kvinnliga gladiatorer stred kanske mot män i lagkamper. 

Den romerske skribenten Petronius nämner en essedaria, vilket var en kvinna som kämpade från en stridsvagn. 

Petronius skrev att hon skulle delta i ett gladiatorspel men han berättar inga detaljer om kampen. 

Vissa historiker anser att striden ska uppfattas som en lagkamp. Här har en eller flera stridsvagnar deltagit för att göra showen ännu mer spektakulär. 

Esseda­rians uppgift har i så fall varit att kasta spjut, skjuta med pilbåge eller hugga­ ned sina motståndare med svärd från stridsvagnen.

Inspirationen till essedarior kom sannolikt från romarnas erövring av Britannien, där en brittisk drottning med sin armé under 60 år förde krig mot romerska ockupationsstyrkor. 

Den drottning som romarna besegrade körde stridsvagn och en essedaria har troligen spelat hennes roll på arenan.

Det var vanligt att lagstrider föreställde historiska händelser så att ett lag spelade romare medan det andra spelade till exempel britter eller andra fiender som de romerska legionerna hade besegrat.

Kvinnor kämpade mot kortvuxna 

Ibland tvingades kvinnliga gladiatorer att kämpa mot kortvuxna. Dessa var ett komiskt inslag under ett gladiatorspel. 

De uppträdde som clowner i pauserna, men liksom andra gladiatorer riskerade de att mista livet.

Striderna mellan kvinnor och kortvuxna var också ett märkligt inslag i föreställningen. 

En del historiker hävdar därför att kvinnornas kamper på det hela taget hörde till den bisarra och komiska delen av gladiatorspelen. 

Men en cirka 1900 år gammal stenrelief från Halikarnassos, som låg i romerska Mindre Asien, berättar­ en annan historia. 

Reliefen visar två kvinnliga gladiatorer som har lyckats bli frigivna. Publiken kunde kräva att en gladiator skulle friges och det gjorde den bara om gladiatorn hade uppnått stjärnstatus. 

Det betyder att de båda kvinnorna på reliefen har haft en framgångsrik karriär bakom sig. Amy Zoll menar därför att de beundrades och uppskattades av pub­liken på samma sätt som de manliga gladiatorerna som blev berömda och även frigivna. 

Enbart det faktum att kvinnorna finns avbilade på en relief med sina respektive artistnamn Amazon och Achillia talar för att de var lokala celebriteter.

Hur många strider de två kvinnorna deltog i berättar inte reliefen, men de flesta gladiatorer klarade av uppskattningsvis 15 strider innan de dog – ofta före sin 30:e födelsedag.

Det var bara de tappraste och allra mest berömda gladiatorerna som kunde bli fria. Amazon och Achillia hörde till denna lilla skara. 

Överst på deras relief finns en inskription som talar om att de blivit lösta från sina band – alltså frigivna.

En del frigivna gladiatorer tjänade uppenbarligen så mycket under karriären att de kunde dra sig tillbaka och leva ett riktigt behagligt liv. Andra fick kanske arbete som tränare på en gladiatorskola.

Publiken bestämde över liv och död

Publiken hade alla möjligheter att påverka gladiatorernas öde. Under en kamp kunde en gladiator ge upp. 

Det gjorde han genom att lyfta ett finger i vädret i riktning mot kejsaren eller den högste ämbetsmannen i publiken. 

Om åskådarna var missnöjda med hans insats, ropade de ”Skär halsen av honom”. 

Kejsaren eller till exempel guvernören brukade följa det rådet. Om man istället ropade: ”Låt honom gå”, benådades gladiatorn.

Kejsare förvisade kvinnor från arenan

På 200-talet efter Kristus stoppade kejsaren Severus kvinnliga gladiatorstrider. Han förbjöd alla kvinnor oavsett rang att kämpa­ på arenan.

Efter cirka 200 år fick kvinnor inte längre delta i den blodiga sporten.

Kanske är du intresserad av...