Romarna tvättar

Forskarna menar att den här romerska reliefen visar man­liga slavar som diskar.

Romarnas hushållsarbete var ett riktigt hundgöra

Antikens romare hade ungefär samma sysslor i hemmet som vi har i dag. Men för 2 000 år sedan kunde man t.ex. få slita med tvätten i flera dagar.

17 maj 2016 av Niels-Peter Granzow Busch

Vattenförsörjning: Dagens tråkigaste men viktigaste syssla

De flesta romare måste flera gånger om dagen gå och hämta vatten för att dricka, laga mat och hålla rent. I stora städer, exempelvis Rom, försörjdes allmänna fontäner av akvedukterna och där var det lätt att hämta vatten. Ute på landet och i rikets mind­re städer måste vatten hämtas i floder, källor eller brunnar som kunde ligga långt bort.

Vattnet transporterades i lerkärl och träspannar som när de var fulla vägde 10–12 kilo. Det var tungt om man måste gå långt, och om hushållet hade slavar fick de göra jobbet. I en komedi av romaren Plautus, hotar en slav en annan slav med att ge honom vattentjänsten: ”Jag ska sätta dig på att bära vatten, tills din rygg är så krokig att man kan använda dig som sadelgjord”.

Enligt romarna var det stor skillnad på vatten och vatten. ”Bra vatten fick varken ha smak eller lukt”, skrev den romerske historikern Plinius den äldre: ”Om vatten ska vara hälsosamt bör det mest av allt påminna om luft.”

Enligt Plinius tog vattnet i floder och sjöar smak av jord och de växter som frodades i vattnet. Även vatten från källsprång kunde ta smak av metaller i de berg­arter som vattnet rann igenom. Plinius menade därför att det bästa vattnet kom från brunnar som nådde ned till grundvattnet: ”Men det ska vara brunnar där vattnet ständigt är i rörelse tack vare flitigt bruk.”

Romerska väggmålningar visar att romarna använde vinschkraft för att få upp vatten ur brunnen.

© Scala Archives

Diskning: Sand, vatten och lut fick grytorna att glänsa

När det gällde disken var romarrikets män och kvinnor jämlika. Män tog lika ofta som kvinnor hand om disken – i alla fall om de var slavar. Diktaren Juvenalis nämner exempelvis manliga slavar i färd med att diska tallrikar.

I dag är vatten oum­bärligt när vi diskar men så var det inte alltid under antiken. Många av köksredskapen, t.ex. besticken, torkades bara av med bröd eller halm. Grytor och pannor där maten bränt fast skurades med sand. 

Man använde visserligen vatten vid diskning men köken hade ingen vask så många diskade utomhus för att inte smutsa ned inne i huset. Feta köksredskap diskades i vatten med fett­lösande lut som romarna framställde ur träaska.

Nackdelen med köks­geråd av oglaserat lergods var att keramiken absorberade de vätskor som de fylldes med. Diktaren Horatius påpekar t.ex. att krukor ofta smakade av det som hällts upp i dem första gången. För att slippa doften smorde romarna in lerkrukor med bivax. De fick vara försiktiga när de diskade så att inte vaxet försvann.

Bränsle: Gödsel, olivkärnor och trä gav bostaden värme 

Inget romerskt hem kunde fungera utan bränsle för att värma upp rummen och laga mat. Folk på landet kunde hämta sin ved i skogen, men befolkningen i städerna fick köpa bränsle från försäljare.

Romerska hus hade eldstäder men för uppvärmningen använde de flesta fyrfat, som kunde flyttas från rum till rum. Metoden var praktisk, men också farlig. Träkol gav inte så mycket rök – men livsfarlig färg- och luktfri koloxid. 

Minst en romersk kejsare har med säkerhet dött efter att ha sovit i ett rum där man haft ett fyrfat tänt, utan tillräcklig ven­tilation. Träkol var dessutom dyrt, och fattiga romare brände i stället allt från olivkärnor till torkad tång och tamdjursgödsel.

Fyrfat av järn eller brons var populära eftersom de kunde flyttas runt.

© Scala Archives

Skadedjur: Romarnas tips mot objudna gäster

  • Hund mot mus. För att bekämpa möss satsade romarna på sina hundar. Katter trodde de inte alls på. Om hunden inte klarade uppgiften sades det att en blandning av julros och korn kunde döda gnagarna.

  • Flugor avskydde starka lukter. I alla romerska hem fanns det flugor. Enligt Plinius d.ä. för­svann de om man smor­de korian­der­frö och olivolja på väg­garna. Flugorna avskydde den lukten.

  • Gurkvatten höll lössen borta. Löss var ett problem. Enligt författaren Varro hjälpte det att lägga en gurka i vatten och sedan spruta hemmet med gurkvattnet. Sängen blev lusfri om man smorde in den med oxgalla och ättika.

Mjölproduktion: Mannen malde mjöl och bakade bröd

Romarna var storkonsumenter av vete som varje dag måste malas till mjöl. Det arbetet föll ofta på husets slavar, men även herren i huset kunde åta sig den uppgiften. I en romersk dikt är det bonden själv som går upp tidigt och mal säd med en handkvarn.

Sedan väcker han husets slavinna och efter det börjar han baka bröd. I storstäderna kunde folket slippa att mala mjöl – de gick hellre till bagaren som fick betalt för arbetet. 

I de stora städerna kunde invånarna betala bagaren för att mala säden till mjöl.

© Mary Evans/Scanpix & Picture Desk

Spinneri: Kvinnorna spann för livet

Arbetet med att spinna tråd till tyg var en av de uppgifter som definitivt låg på kvinnorna. De förmodas ha ägnat varenda ledig stund åt att spinna. Kvaliteten på tråden anpas­sa­des beroende på vem som skulle bära kläderna. Som romaren Fronto skrev: ”Inte någon kan vara så skamlig att hon till sin herres toga spinner en grov och knutig tråd, men till slavens en fin och utsökt.”

Romarnas klädmaterial

  • Ull från får användes bland annat när man vävde den berömda romerska togan.
  • Linne av lin vävdes till tunikor – romarnas T-shirt.
  • Av hår från getter spann man t.ex. mantlar.

Tvätt: Kläderna skulle tvättas så sällan som möjligt

Att tvätta under antiken slet hårt på både den som utförde jobbet och själva kläderna. Tåliga material, t.ex. ofärgat linne, bultades med en stav så att smutsen skulle lossna, och tvättades sedan i kallt vatten i en balja eller i en sjö eller flod.

Mjuka material, exempelvis ylle, fick en mer skonsam behandling och färgade tyger bleknade i tvätten.

Kläder var i romarriket så värdefulla att de ofta inkluderades i testamenten. Hur ofta tyget hade tvättats hade en stor betydelse för värdet. I den romerska romanen Satyricon ger en slav t.ex. intrycket av att inte vara så bekymrad över att ha fått ett klädesplagg stulet eftersom ”det redan hade tvättats en gång”.

Tvättning minskade värdet och ett plagg kunde bäras i flera veckor innan det tvättades. Tyger som hade nära kontakt med huden – sängkläder och underkläder – tvättades relativt ofta. Dyrbara och färgade plagg som bars utanpå andra kläder – till exempel mantlar – tvättades bara när det var absolut nödvändigt.

Urin var populärt och billigt att tvätta kläder med. I kontakt med fett blev ammoniaken i urinen till ett tvålliknande ämne. Att kläderna luktade kiss gjorde inte så mycket. Soda användes också som tvättmedel och kunde utvinnas genom att man brände havstång till aska. Soda är starkt basiskt och löste effektivt upp fett vid klädtvätt.

Klicka på teckningen och se hur kläderna tvättades

Städning: Ett ostädat hus var en skandal

Romarna – särskilt de rika – var noga med att ha rent i huset. Den romerske diktaren Juvenalis ger en bild av hur man städade ett rikemanshus: ”Om man väntar gäster blir det full fart i huset:­ 'Sopa marmorgolvet, putsa de där pelarna tills de glänser, få ned den där torra spindeln tillsammans med dess nät!'”

Vid städningen använde romarna kvastar av palmfiber och svinborst. Långa pinnar användes för att få bort spindelnät, och sågspån sög upp fettfläckar. Enligt skalden Horatius var ett smutsigt hem en stor skam: ”Kvastar, trasor och sågspån, hur lite kostar inte det! Men om de glöms bort, hur upp­rörande är inte skandalen!”

Avfall: Romarna åter­använde skräpet

Romerska hushåll producerade stora mängder avfall. Latrinen, som ofta låg alldeles intill köket, fungerade ofta som slaskhink. Det mesta av skräpet åter­användes av de ekonomiskt sinnade romarna. Matrester blev till foder åt hundar och grisar, och aska användes som gödsel på åkrarna. Gatuförsäljare sam­lade in glas och metall som de sålde till omsmältning.

Kanske är du intresserad av...