Även i den romerska litteraturen var förbannelser ett populärt tema, bl.a. i den berömda romanen Den gyllene åsnan där huvudpersonen Lucius av misstag råkar förvandla sig själv till en åsna.  

© Scala Archives

Romarna uttalade magiska förbannelser över varandra

I 700 år blomstrade en veritabel olycksindustri i romarriket. I hela imperiet köpte folk magiska förbannelsetavlor som skulle förgöra deras fiender – helst innan fienden fick samma idé.

4 december 2017 av Niels-Peter Granzow Busch

På 200-talet e.Kr. följde en romersk officer, Aelius Proculinus, sin unga hustru till den sista vilan i soldatkolonin Lambaese i våra dagars Turkiet. 

På graven lät han hugga in en ilsken text i marmorn åt sin kära Ennia:

”Hon fick inte den död hon förtjänade – förbannad av trollformler låg hon stum och hennes liv blev snarare ryckt ifrån henne än återlämnat till naturen. Må antingen de underjordiska eller de himmelska gudarna straffa detta avskyvärda brott!”

Nu, nästan 2 000 år senare, verkar Aelius text mest som ett sätt att hantera sorgen, men för Aelius var det allvar: 

Romarna var på den tiden övertygade om att deras fiender – elaka grannar, svartsjuka rivaler eller affärskonkurrenter – kunde åsamka dem olycka genom trollformler.

”Det finns definitivt ingen som inte är rädd för att drabbas av förbannelser”, berättar den romerske författaren och vetenskapsmannen Plinius den äldre, som levde under århundradet efter Kristi­ födelse. 

Få ännu fler historier från antiken

  • Beställ en prenumeration på VÄRLDENS HISTORIA – få till exempel tre nummer för endast 49 kr.

  • Som prenumerant får du även tillgång till vår digitala tidskrift.

  • Eller köp tidskriften i butiker runt om i landet för 76:95 kr.

Med magiska ramsor, blytavlor och lerdockor sände romarna död och förbannelse över varandra.

© Marie-lan Nguyen/Wikipedia Commons

De förbannade olyckstavlorna

Romarnas stora skräck var de så kallade förbannelsetavlorna, defixiones, som ­oftast var gjorda av tunna blyplåtar. 

Bly var billigt, och det var lätt att rista tecken i den mjuka metallen. 

Enligt romersk folktro kunde man bringa olycka över en annan person genom att rista in ­magiska formler på blytavlan och anropa döds­rikets gudar eller väsen för att till exempel få hjälp att hämnas på en fiende.

”Må Festus försvagas, tyna bort, för­täras, och alla hans lemmar upplösas”, lyder till exempel en förbannelse från 400-talet.

Arkeologer har hittat mer än 1 500 förbannelsetavlor från antiken. De flesta är romerska och har hittats i Italien och i Roms många provinser. 

Romarna köpte dem oftast hos professionella magiker som hade färdigskrivna blytavlor på lager, med ett blankt fält för offrets namn.

De flesta av de förbannelser som hittats har skrivits i samband med de omåttligt populära hästkapplöpningarna. 

På tavlorna förbannar supportrarna motståndarnas hästar och kuskar: ”Må de falla med sina kuskar”, lyder till exempel en förbannelse från Karthago i våra dagars Tunisien.

Många av förbannelsetavlorna placerades i gravar. Romarna trodde att folk som dött en för tidig död var dömda att vandra omkring som spöken. 

Enligt folktron kunde en förbannelse-skrivare hjälpa den döde att få frid, om i stället spöket hjälpte till med att verkställa förbannelsen. 

På nätterna måste gravarna ha varit flitigt besökta av folk som i all hemlighet – eftersom det var strängt förbjudet – lade förbannelser hos de döda.

Alla kastade förbannelser

Invånarna i romarriket köpte mängder med blytavlor och lät rista in de värsta tänkbara förbannelser. Tavlorna har hittats i alla rikets provinser.

  • Hämnd: Förbannelse från stöldoffer (hittad i England).
    ”Till guden Maglus ger jag den förbrytare som stal Servandus kappa, så att han kan förgöra honom före den nionde dagen.”

  • Sport: Förbannelsetavla hittad intill romersk hästkapplöpningsbana (Libanon).
    ”Angrip, bind, kör om, skär upp och hugg i småbitar både hästarna och kuskarna i det blå laget.”

  • Kärlek och sex: Förbannelse skriven av en man som är förälskad i Allous, Apollonios maka (Egypten).
    ”Låt brinnande åtrå förtära Allous, hennes vagina och lemmar, tills hon lämnar Apollonios hus.”

  • Rättsfall: Förbannelse funnen i en grav. Den är skriven av en man som stämts av en viss Ariston (Cypern).  
    ”Jag lägger denna trollformel hos dig (den avlidne, red.) så att du kan tysta Ariston och ge hans namn till gudarna i den undre världen.” 

  • Affärer: Förbannelse över romersk grönsakshandlare, troligen skriven av en konkurrent (Turkiet).
    ”Oh, åsk- och blixtslungande Iao (Jahve, red.), träffa grönsakshandlaren Babylas­. Så som du angrep faraos hästvagn, angrip Babylas fräckhet på samma sätt.” 

Förbannelserna ristades oftast in i blytavlor, som sedan veks ihop och lades i gravar, tempel eller i närheten av offrets hus. 

© Museo Archaeologico Civico di Bologna

Förbannad vare olycklig kärlek

En annan mycket vanlig anledning till att skriva förbannelser var kärlek: nästan en fjärdedel av de tavlor som hittats är skrivna av folk som vill få kontrollen över någon de har nobbats av. 

I Egypten har arkeologerna hittat en tavla till­sammans med en lerfigur av en kvinna som är genomborrad med 13 pinnar. 

Förbannelsen riktas mot kvinnan Ptolemais: ”Slit i hennes hår och hjärta tills hon inte längre är reserverad gentemot mig, utan i stället fylls med kärlek till mig.”

Förbannelserna blev så populära och vanliga att kejsarna gång på gång förbjöd bruket av dem. Straffet var korsfästning ­eller att bli kastad till vilda djur. 

Men ingenting hjälpte. 

Även de tidiga kristna använde förbannelsetavlor. Under 500-talet lyckades emellertid kyrkan stoppa de romerska förbannelserna. 

Läs mer

J. Gager: Curse Tablets and Binding Spells from the Ancient World, Oxford University Press, 1992. M. Dickie: Magic and Magicians in the Greco-Roman World, Routledge, 2003.

Kanske är du intresserad av...