Pompejis 12000 invånare kände några lätta skakningar under veckorna före den 24 augusti år 79, men ingen i staden kunde förutse dagens katastrofala händelser.

© Sony Pictures/Moviestillsdb & Karl Bryullov

Pompeji sprudlade före katastrofen

Allting stannade upp, när vulkanen Vesuvius år 79 fick ett utbrott och kapslade in Pompeji i aska och pimpsten. Därför kan arkeologer i dag rekonstruera livet i den romerska staden. Följ med på en bar, besök ståtliga villor, och ät grillad mus i vinhandlaren Marcus Porcius sällskap.

28 november 2017 av Kasper Schlie

Beskrivningen av Pompejis stadsliv är baserad på antika källor och arkeologiska fynd. Huvudpersonens agerande är å andra sidan fiktivt. Marcus Porcius var vinhandlare i Kampanien och blev enormt rik på att sälja sina varor till Pompejis grossister. Han skrev sitt namn på amforornas hals, och därför vet vi att vinet såldes till hela romarriket.

Äntligen framme! 

Efter två tuffa dygn till sjöss kan vinhandlaren Marcus Porcius denna sommardag år 79 efter Kristus gå iland i Pompejis hamn och strosa upp till de mäktiga stadsmurarna.

Utanför Havsporten sätter han sig på en bänk och torkar svetten ur pannan. Som vinbonde i Kampanien är det svårt att undgå Pompeji. 

Där säljs vinet till grossister, som distribuerar det i hela riket. Marcus Porcius har besökt staden tidigare, men har aldrig haft tid att utfors­ka den. 

Den här gången vill han ta del av stadens alla härligheter.

Vinhandlaren behöver inte leta länge. En av Pompejis 12000 invånare har nämligen skrivit ett råd på muren ovanför bänken: 

”Är du på jakt efter ett ligg, så ska du fråga efter Attice. Hon kostar fyra sestertier”. Det är inte mer än vad ett gott glas vin kostar!

Inspirerad av denna graffiti hastar han genom porten och in i den myllrande staden. Det är lätt att hitta i de långa, raka gatorna, där vagnshjul har slitit djupa fåror i stenarna. 

Vinhandlaren ler när han upptäcker att någon i gatubelägg­ningen huggit ut små penisfigurer, som visar vägen till stadens största bordell.

Några minuter senare står Marcus Porcius utanför en av Pompejis många bordeller: Lupanar Grande – ”den stora varglyan”. 

En dörrvakt visar in honom i väntrummet, där tidigare kunder ristat in meddelanden i väggen. ”Hermeros knullade här tillsammans med Phileteros och Caphisus”, lyder ett av dem.

Snart visar en kvinna sig i dörren. Hon har kalkat kinderna vita, färgat läpparna med ockra och sotat ögonlocken. Det är vinhandlarens tur. 

Få ännu fler historier från antiken

  • Beställ en prenumeration på VÄRLDENS HISTORIA – få till exempel tre nummer för endast 49 kr.

  • Som prenumerant får du även tillgång till vår digitala tidskrift.

  • Eller köp tidskriften i butiker runt om i landet för 76:95 kr.

Innan Pompeji gick under var det en livlig stad – fylld med handelsmän och prostituerade.

© Look and Learn

Katastrofen väntar runt hörnet

Om några veckor kommer ett vulkanutbrott att täcka Pompeji med aska och pimpsten, men det vet Marcus Porcius naturligtvis inget om: 

Med vin, kvinnor och affärer för ögonen tänker han den 3 augusti år 79 njuta av ett dygn i staden.

Efter sitt besök på bordellen kliver Marcus Porcius ut på gatan, där han nu tar in staden.

På den enkelriktade gatan vimlar det av kärror, som är i färd med att förse de många små butikerna, som alla är öppna ut mot gatan. 

Vin, kött, frukter, nötter och olja bärs in av slavar, medan lukten av rök, urin och matos blandas med ljudet av bjällror i dragdjurens seldon – för att fot­gängare ska varnas.

Marcus Porcius vill klara av affärerna först, så han söker upp sin handelspartner Lucius Jucundus, som bor i ett hus på Via del Vesuvio. 

Rödvin byts mot en slav

Ingången till Jucundus hus ligger anspråkslöst mellan två små butiker, men så snart Marcus Porcius kliver in öppnar sig en värld av lyx. 

I gången går han över en fin mosaik av en sovande hund, innan han når en prunkande gårdsträdgård med en liten damm i mitten. 

Där träffar han Jucundus, som tar emot honom med en kram. 

Männen sätter sig i matrummets soffor, där de diskuterar läget i världen över en lunch bestående av lamm kryddat med lokal fisksås och vin från Porcius egna vinfält.

Medan de båda romarna äter tar de även hand om sina affärer. Jucundus köper 20 stora oxhudssäckar med 500 liter rödvin i varje. 

Pengarna stannar dock inte länge i Marcus Porcius fickor, för så snart vinhandlaren fått dem köper han en ny förman till en av sina gårdar. 

Den sici­lianske slaven Trophimus blir hans för hela 6252 sestertier – eller lika mycket som priset för åtta starka mulåsnor. Efter lunchen skriver männen under köpekontrakten på vaxplattor, som arkiveras på vinden. 

Vinhandlaren badar

Efter en tupplur, kallad meri­diatio, i den blommande trädgården tar Marcus Porcius farväl av sin vän och går vidare ut i staden, där regnet har börjat strila ned.

Efter två dagar till sjöss och ett besök på bordellen känner vinhandlaren att han behöver tvätta av sig, så han beger sig till stadens offentliga badhus. 

Regnvattnet har börjat strömma längs de svagt sluttande gatorna, men vinhandlaren lyckas korsa gatan torrskodd tack vare en rad upp­höjda stenar, som placerats över vägen i många av stadens gathörn.

Marcus Porcius kliver in, betalar entré och placerar sina kläder på en hylla i omklädningsrummet, där taket pryds av stuckatur, målningar av kupidoner och rosor.

Först sätter han sig i bastun och ”blir genomkokt”, som Plinius den äldre beskriver den romerska sedvänjan.

Efter ett dopp i det varma badet betalar han en slav för att smörja in honom med olja och avlägsna all smuts med en skrapa. 

Badet är en perfekt plats för den som vill lära känna staden. 

Vädret har klarnat, och medan solen lyser upp ångan som stiger upp genom de runda hålen i taket, lyssnar Marcus Porcius till de andra besökarna, som talar om valet av borgmästare, bra matställen och priserna på marknaden.

När vinhandlaren står ute på gatan igen tar han en klunk vatten från en av de många offentliga fontänerna. 

De är slutstationer för stadens geniala system av akvedukter, som konstant förser vattentorn, offentliga bad och fontäner med färskvatten från Fons Augusteus-källan, som ligger hela fem mil in i landet.

Medan Marcus Porcius torkar sig om munnen känner han plötsligt marken skaka oroväckande under sig. Innan han hinner rusa ut på ett av stadens öppna torg är dock allting lugnt igen.

Ortsbefolkningen är helt oberörd och fortsätter obekymrat med sina sysslor. 

Sådana små jordskalv under veckorna före vulkanutbrottet var enligt Plinius den yngre ”inte oroväckande, för de var vanliga i Kampanien”. 

Porcius äter grillad mus

Det är dags att se Pompejis marknad med egna ögon. Marcus Porcius följer efter en kärra lastad med stadens berömda lökar, som ska till marknaden på forum. 

Han får se upp var han sätter fötterna, för bristen på ett kloaksystem betyder att gatstenarna är täckta av urin, hästbajs och ruttna grönsaker. 

När vinhandlaren når marknaden ersätts äcklet dock av häpnad.

Flera hundra små bodar står tätt intill varandra. I dessa säljs det bland annat fisksås, färska fikon, rostade mandlar, oliver och fårost. 

I en av bodarna grillas några små djur, som Marcus Porcius inte omedelbart känner igen.

Innehavaren ler och tar fram en kruka. Vinhandlaren studsar till, när han ser en överviktig sju­sovarmus kila runt i krukan. ”Sjusovare ska gödas i krukor”, kan man läsa i en romersk handbok.

”Lägg ned ekollon, valnötter eller kas­tanjer i krukan, sätt på locket, och låt ­djuren äta sig feta i mörkret”. 

Marcus Porcius tar mod till sig och smakar på en av de grillade gnagarna. Det smakar överraskande gott – sötaktigt, mört och nötaktigt.

Torget bjuder även på mer bekanta varor: fläskkött, krukor med senap, färsk mynta och rödbetor. I ett hörn av marknaden känner Marcus Porcius sig hemma. 

Där säljs det vin från det frodiga Kampanien till grossister, som fraktar vinet till Rom och kolonierna i Gallien och Spa­nien. 

Det är en lukrativ bransch. Vinhandlarna hör till Pompejis rikaste, och de har låtit uppföra sommar­residens i stadens bakland.

Intill marknadsplatsen får Marcus Porcius syn på Apollons tempel. Den grekis­ke guden för bland annat musik, profetior och ljus är populär i Pompeji, där hans tempel stått i cirka 700 år. 

Invånarna är som romare är mest: De tillber flera gudar enligt principen, ”är jag god mot dig, är du god mot mig”.

Apollons tempel har dock sett bättre tider. I flera av dess 48 pelare syns det sprickor, och en del är knäckta. Skadorna är från jordskalvet år 62, då flera hundra byggnader förstördes.

Pompeji kryllade av bordeller

Arkeologerna anser att det i Pompeji fanns upp till 20 bordeller, vilket är ovanligt många för en stad som år 79 efter Kristus troligen hade omkring 12000 invånare. 

Stadens rika invånare tillfredsställde sig med sina egna slavar, så bordellerna var huvudsakligen för stadens underklass samt besökande handlare och sjömän.

Den största bordellen, Lupanar Grande, hade hela tio små kabiner, där de prostituerade tog hand om kunderna. Tjänsterna utfördes på hårda stenbritsar, så att de ofta berusade gästerna inte fick det för behagligt och somnade.

Många bordeller var utsmyckade med väggmålningar av olika sexuella aktiviteter. Somliga tror att de fungerade som menyer, om kunder hade svårt att förklara vad de ville ha. 

De flesta av de prostituerade var sannolikt slavar eller frigivna kvinnor, som ­värvats till yrket, eftersom det var ett effektivt sätt att tjäna pengar.

”Här låg jag med många flickor.” Många gäster på bordellen Lupanar Grande har lämnat kommentarer på väggarna.

© Getty Images

Alla älskar jäst fisk

Det börjar kurra i magen igen, så Marcus Porcius går mot stadens största producent av fisksås. På vägen dit lägger han märke till att stadens fattiga bor i rum över gatans bullrande butiker och barer.

Han ser hur kvinnor i smutsiga kläder tömmer nattkärl och sopor direkt på gatan – de små lägenheterna har nämligen vare sig rinnande vatten, toalett eller kök. 

I stället lever de fattiga nästan hela sin vakna tid på gatorna. 

De uträttar sina behov på offentliga toaletter eller vid vägkanten, de dricker från och tvättar sig vid de offentliga fontänerna och äter billiga måltider på stadens barer och vid primitiva bodar längs gatorna.

Murarna mellan butikerna präglas av att det snart är val i staden: ”Alla nattens drinkare föredrar Marcus Cerrinius Vatia som edil”, står det med röda bokstäver mellan två barer.

Det är typiskt för Pompejis valslogans: Bagarna, smederna, hamnarbetarna – alla har de sin favorit. 

Allt som allt går det att hitta omkring 2500 sådana valslogans runt omkring i staden, för efter ett val orkar ingen måla över dem.

Plötsligt rynkar Marcus Porcius på näsan. Det luktar härsket kött, och det är faktiskt goda nyheter. 

Vinhandlaren har hittat stadens största försäljare av garum – romarnas namn på en sås gjord på saltad och fermenterad fisk.

Romarna älskade att använda den som smakförstärkare på allt från grillade sju­sovare till bakverk, och Pompeji anses tillverka den bästa såsen i riket. 

Här i Umbricius Scaurus butik säljs ”Den bästa garum gjord på makrill” enligt inskriptionen på en amfora.

”Fisksås, 1:a klass, från Scaurus”, står det på en annan, medan en tredje innehåller ”kosher garum” – specialproducerad sås till stadens judar.

Till och med golvet täcks av mosaiker av krukor fyllda med fisksås. Den hungrige Marcus Porcius smakar glatt på alla. 

Han köper två av de dyra krukorna och låter skicka dem till sitt skepp i hamnen, innan han vandrar vidare.

I stadens östra del kliver han in på den 141 gånger 137 meter stora idrottsplatsen palaestra

Den stora anläggningen omges av 118 pelare och två rader av platanträd, medan en stor simbassäng i mitten glittrar i solen. Denna eftermiddag är det dock inte sport som präglar denna jordskalvshärjade plats.

Skolklasser sitter i det fria och skriver på sina små tavlor. En elev har varit olydig och får smisk av sin lärare, medan kamraterna sitter tysta och tittar ned i marken. 

Marcus Porcius lägger märke till att pelarna runt platsen försetts med inristade meddelanden. 

”Må gudarna se med blidhet på den som har betalat sina skolpengar”, har läraren skrivit som en förmaning på en av pelarna.

Gladiatorer tänker på kvinnor

Vinhandlaren spatserar även förbi den närbelägna amfiteatern, som stolt reser sig över stadens östra del. Med sin ovala form och sina breda trappor är teatern en av romarrikets vackraste.

År 59 utgjorde den emellertid scenen för dramatiska oroligheter. 

Den romers­ke historikern Tacitus beskriver hur ”det började som en trivial händelse under en gladiatorföreställning. Utbytandet av skällsord – typiskt för dessa kaotiska provinsstäder – utvecklades till stenkastning, innan svärd drogs”.

De följande timmarna utkämpades strider mellan huliganer från Pompeji och Nuceria. Det gick så långt att kejsar Nero beordrade att amfiteatern skulle stängas. 

Marcus Porcius går förbi gladiatorernas gamla kaserner, och skrattar för sig själv, när han läser graffitin på väggarna. 

”Celadus får flickornas hjärtan att göra ont”, och ”Cresces med det stora nätet fångar nattflickorna, morgonflickorna och alla andra”, står det.

Gladiatorerna hade inga egna fanklubbar – texterna står inne i kasernerna, så det är gladiatorerna själva som skrivit meddelandena.

Solen är på väg ned, och det signalerar att dagens bästa tid snart infaller, i alla fall om du frågar Marcus Porcius. Nu bommas nämligen butikerna igen, medan Pompejis barer och spelhålor öppnar sina dörrar.

Det finns nästan 150 sådana, så det är svårt för vinhandlaren att välja. I stort sett alla är inredda på samma sätt – en låg bar med hål i disken, där stora krukor med nötter eller vin väntar.

Marcus Porcius går ut försiktigt på Salvius bar med en skål mandlar, en kopp vin och ett parti tärning med en lokal stenhuggare. 

En liten illustration på väggen antyder att man inte bör fuska.

Den föreställer två män som spelar tärning. Den ene ropar ”tre!” – medan den andre håller upp två fingrar och svarar, ”Nej, du slog inte tre, utan två!”

Slavbröder bjuder in

Medan oljelamporna tänds på gatorna går Marcus Por­cius mot nästa vattenhål. Utanför Hedones bar studerar han en pristavla: 

”För ett mynt kan du dricka vin. För två kan du dricka de bästa. För fyra kan du dricka falerner”, vilket syftar på romar­rikets finaste och mest mytomspunna vitvin.

Marcus Porcius är en förmögen man, så han går in och beställer en hel kanna ­falerner, vilket får de andra gästerna att spärra upp ögonen. 

Det är ett vitt vin med nästan 15 procent alkohol. Enligt Plinius den äldre är det ett vin ”som brinner om du sätter eld på det”.

Vinhandlaren dricker snabbt upp det välsmakande vinet, men han är långt­ifrån färdig. Småberusad går han in på Asellinas bar och beställer grillad ost med honung samt ännu en kanna vin.

Medan han äter, betraktar han roat väggarna, som pryds av vågad graffiti och erotiska teckningar. På ett ställe står det: 

”Gråt flickor, min penis har övergett er. Nu tränger den in i baken på män”. Stadens invånare är knappast trångsynta.

På Asellinas bar möter Marcus Porcius två gamla bekanta: bröderna Vettii. För 20 år sedan var de slavar, men efter att de vunnit sin frihet blev de ­framgångsrika vinodlare och tjänade en förmögenhet. 

Romarrikets nyrika älskar att skryta med sitt välstånd, så bröderna bjuder in honom på en rundvisning i deras hem.

Redan i entrén står det klart att bröderna Vettii inte är subtila i sin smak. Entrén pryds av en väggmålning av den grekiske guden Priapos, som väger sin förvuxna penis och en hög mynt mot varandra.

Villans 30 rum är fyllda med konst som hyllar rikedom, vin och manlighet. 

På innergården, som ramas in av pelare, finns ett springvatten med kupidoner och gudar som sprutar vatten ur munnarna ned i en damm. 

Samtidigt är bröderna gudfruktiga: Huset har många privata altare, där det dagligen offras till gudar som Venus, Minerva och Jupiter. 

Redan 1599 stötte italienska arbetare på Pompeji, men först 1748 genomfördes en större utgrävning, när spanska ingenjörssoldater letade efter konstföremål. En systematisk utgrävning inleddes dock först under den franska ockupationen av Neapel i början av 1800-talet.

© Giuseppe Fiorelli/AKG

På jakt efter ett avträde

Efter några timmars drickande med bröderna Vettii beslutar sig den rejält packade Marcus Porcius för att hitta ett hotell. 

Kanske beror det på den grillade mus han åt tidigare på dagen, för längs vägen börjar magen bullra, och han behöver akut upp­söka ett avträde.

Var är alla offentliga toaletter, när man behöver dem? Marcus Porcius överväger att lätta på trycket på ga­tan, men får syn på en skylt: 

”Ditt svin! Håll dig, tills du passerat denna punkt”.

Lyckligtvis ser vinhandlaren strax därefter en toalettbyggnad, där han rusar in och sätter sig till rätta mellan två andra nattrumlare. När han är klar gör han sig ren med en pinne med en våt svamp.

Det är sent på natten, och gatornas ­oljelampor har slocknat, men Marcus Porcius lyckas trots det hitta tack vare vitmålade stenar i trottoaren.

Han stapplar längs den streckade linjen, tills han i brist på annat betalar för att rum på Åsnedrivarnas krog. 

Precis innan vinhandlaren somnar får han syn på ett obehagligt meddelande på väggen: ”Vi har kissat i sängen, värd. Jag erkänner att vi har syndat. Om du vill veta varför: Det fanns ingen potta”.

Vinhandlaren har baksmälla

Morgonen därpå vaknar Marcus Porcius med en hejdundrande huvudvärk. Hade han läst Plinius den äldres texter, hade han blivit förvarnad:

”Vin från Pompeji kan vara skadligt, för baksmällan håller i sig till lunch dagen därpå”, förmanar han. 

Baksmällan till trots kliver Marcus Porcius upp ur sängen och beger sig direkt ned till stadens bästa bagare. Doften av vetebröd sträcker sig långt ut på gatan, där de boende i området redan har ställt sig i kö.

Hela processen sker på plats: Säden mals längst bak i byggnaden, och degen knådas och formas i cirklar, innan den bakas. 

Upp till 100 bröd bakas samtidigt i bageriets stora ugn och säljs till stadens befolkning, som tålmodigt står och väntar ute i morgonsolen.

Med ett varmt bröd går Marcus Por­cius ned mot Havsporten och sitt skepp, som nu tömts på vin och lastats med fisk­­sås och slaven Trophimus.

Medan Marcus Porcius funderar på sitt dygn i staden känner han marken skaka under sig. 

En grupp äldre män tittar bekymrat mot berget Vesuvius och pratar lågmält, medan vinhandlaren kliver ombord på sitt skepp. 

Havet är spegelblankt, när seglet hissas, men Marcus Porcius ska aldrig se Pompeji igen.

Läs mer om Pompeji

Mary Beard: Pompeii: The Life of a Roman Town, Profile Books, 2008. Alex Butterworth och Ray Laurence: Pompeii: The Living City, Phoenix, 2005.

Kanske är du intresserad av...