År 14 efter Kristus dog Augustus efter drygt 40 år som Roms härskare. Han var Euro­pas förste kejsare och hans politiska system höll ihop riket i nästan 500 år. 
© The art Archive/picture desk & HBO Nordic/fra Serien “Rome”

Kejsar Augustus ljög sig till makten i Rom

Med lögner, förtiganden och massiv propaganda lyckades Augustus bryta ned republiken och bli Roms förste kejsare. Den listige ledaren kunde emellertid inte styra ödet.

22 december 2016 av Thomas Hebsgaard & Niels-Peter Granzow Busch
En stekhet sensommardag år 14 e.Kr. inser Roms mäk­tigaste man att han till slut är tvungen att släppa taget om livet och det romerska imperiet. 


Några dagar tidigare har den 76-årige Augustus insjuknat under sin resa från norra Italien och låtit inkvartera sig i sin villa i Nola öster om Neapel.

Det står klart att den gamle mannen inte kommer att klara sig, och släkt och vänner har skyndat till villan. 


Den oroliga lilla församlingen står kring gamlingens sjukbädd. I drygt 40 år har ­Augustus styrt imperiet med nästan övermänsklig kraft, och det är svårt att föreställa sig ett Rom utan den fullständigt ­dominerande härskaren.

Men Augustus är oändligt trött och vill bara få frid. Han har uppnått allt han har tänkt sig – men ändå inte. Ödet har spelat honom ett spratt, och han vet det. Han har kunnat manipulera alla ­utom det nyckfulla ödet, och nu är det för sent att göra mer.

Den gamle mannen ser på besökarna med sina grå ögon, vars mystiska ljus har fått både vänner och fiender att ­rysa. 

Hela hans liv har varit ett stort bländ­verk, ett välregisserat skådespel. Nu kan han lika gärna avsluta det med stil: ”Skådespelet är slut, applådera”, säger han innan han somnar in.    

När han dog hade Augustus nästan gudastatus i Rom. På gator och torg offrade romarna framför bilder av hans så kallade genius – hans osynliga kraft. 
© Bridgeman

Från brutal hämnare till folkledare

För exakt 2 000 år sedan, den 19 augusti, dog romarrikets förste och kanske mest gåtfulle kejsare. Själv hävdade ­Augustus in i det sista att han hade åter­infört den romerska republiken och att han själv bara var Roms förste man. 


Men det var en lögn – en av många. I praktiken hade han reducerat Roms 500 år gamla republik till ett tomt skal och själv roffat åt sig hela makten.

Det var emellertid inte många som insåg detta förrän det var för sent. Roms förste kejsare var nämligen en av världshistoriens största mästare på propaganda.

Efter ett mord 58 år tidigare hade Augustus kastats in på Roms brutala politiska scen. 


År 44 f.Kr. höggs den folk­käre fältherren och politikern Julius Caesar ned av en stor grupp senatorer. Anledningen var att Caesar hade utnämnt sig själv till diktator och berövat Roms senat och dess aristo­kratiska elit allt inflytande.

Mördarna hoppades att de skulle kunna dra tillbaka Caesars alla reformer och återinföra republiken. 


Caesar hade emellertid adopterat den blott 19-årige Augustus som sin arvinge. På den tiden hette han Gajus Octavius (kallad Octavianus), och den unge mannen skulle visa sig bli sin adoptivfars skoningslöse hämnare. 

Tillsammans med Caesars kavallerigeneral Marcus Antonius krossade han den republikanska oppo­sitionen och inledde en klappjakt på Caesars mördare. Han sökte upp och mördade varenda en av dem.

Därefter delade Octavianus och Antonius upp makten i riket sinsemellan. Octavianus blev herre i Rom och de västra delarna, medan Antonius kontrollerade Egypten och de östra
delarna. 


Men alliansen blev kortlivad. Antonius lät sig förföras av Egyptens berömda drottning Kleopatra, och Octavianus utnyttjade skandalen till att förklara krig mot sin forne bundsförvant. 

År 31 f.Kr. drabbade Antonius och Octavianus flottor samman utanför Actium i Grekland. Antonius och Kleopatra förlorade och tvingades fly tillbaka till Egypten. Några månader senare kom Octavianus till Alexandria med sin armé, varefter både Antonius och Kleopatra begick självmord.

Tretton år av inbördeskrig med tusentals romerska dödsoffer var änt­ligen över, och Octavianus vände hem som segerherre. Efter segern inledde han en politisk PR-kampanj utan
motstycke i Roms historia.

År 31 f.Kr. besegrades Marcus Antonius flotta av Octavianus (Augustus) vid Actium. Därefter styrde Octavianus världen.

© North wind/akg-images

Fruktade möta adoptivfaderns öde

Octavianus återvände till Rom år 30 f.Kr. och lät ställa till med ett tre dagar långt triumftåg då Egyptens skatter visades upp. Samtidigt lät han romarna veta att inbördeskrigets fasor var över. Nu handlade det om försoning:

”Som segrare skonade jag alla som bad om nåd”, skrev han efteråt.

Även om Octavianus formellt sett bara var konsul, den ena av de båda högsta posterna i Roms senat, hade han en mängd extraordinära befogenheter och därmed i praktiken samma diktatoriska makt som Caesar haft. 


Detta var hans största problem; Octavianus fruktade att han skulle möta samma öde som sin adoptivfar. 

Samtidigt visste han att det var omöjligt att återgå till den ursprungliga republiken. Imperiet hade blivit för stort för att kunna styras av en sluten krets av trångsynta, maktgiriga rika män som sög ut rikets fattiga och enbart tänkte på egen vinning. 

Imperiet behövde en visionär ledare – Octavianus själv. Han tänkte ut en listig plan. Utåt skulle allting se ut som om republiken hade återuppstått – men i praktiken skulle allt styras av Octavianus från kulisserna. 

Under ett möte i senaten den 13 januari år 27 f.Kr. visade den då 35-årige Octavianus prov på sin skådespelar­talang; enligt den romerske historikern Dio Cassius talade Octavianus om för senatorerna att han tänkte lämna sin post:

”Jag lägger ned mitt ämbete med alla därtill hörande befogenheter och återlämnar allt till er: armén, lagarna och provinserna.”

Senatorerna blev chockade och satt först helt tysta. Sedan ställde sig de toga- klädda herrarna upp en efter en, prisade Octavianus för att han skapat fred i riket och bad honom att stanna kvar. 

Med en teatralisk min accepterade han till slut att förbli konsul och behålla kontrollen över särskilt oroliga provinser – Spanien, Gallien, Syrien och Egypten – där större delen av Roms armé befann sig.

De tacksamma senatorerna gav Octavianus hederstiteln Augustus – ”den upphöjde”. Till vardags användes en mindre skrytsam titel: princeps, som egentligen betydde förste-senator. För att markera att en ny tid hade grytt erhöll Octavianus benämningen
Imperator Caesar Augustus.

”Efter det överglänste jag alla andra i auktoritet, men besatt inte mer makt än de andra som var mina kolleger inom ämbetena”, skrev Augustus senare.

Verkligheten var inte riktigt lika rosenröd: Alla de senatorer som varit snabba med att hylla honom kunde tacka Augustus för sina positioner, och deras agerande hade varit noggrant koreo­graferat av Augustus själv.  

Förförde alla med fred och pengar

Senatsmötet år 27 f.Kr. var en jätte­triumf för Augustus som fortfarande var konsul och nu av senaten hade fått makten över större delen av armén. 


Dess­utom hade han full kontroll över Egypten, och skatterna därifrån gjorde honom till Roms rikaste man.

Nu kunde han avlöna soldaterna ur egen ficka, och när det inte fanns tillräckligt med pengar i statskassan för att köpa spannmål åt de fattiga, steg princeps fram och betalade det hela. Han blev snart omåttligt ­populär hos arbetarklassen i Rom.

”Sedan han lockat soldaterna till sig med gåvor, folket med spannmålsransoner och alla med fredens välsignelser, skaffade han sig senatens, ämbetsmännens och lagarnas befogenheter utan att möta något motstånd”, skrev den romerske historikern Tacitus träffsäkert.

Som en konsekvens av detta röstade folket vid de årliga ämbetsmannavalen enbart på kandidater som Augustus stödde. 

Fortfarande var det endast Roms överklass som kunde kandidera i valen, men princeps godkände bara män som hade för avsikt att arbeta för statens bästa och inte för sin egen vinnings skull.

Tidigare hade provinsguvernörer sugit ut sina provinser och ibland rentav angripit grannländer i hopp om ett saftigt krigsbyte. 


Det satte Augustus nu stopp för. I sina egna provinser installerade han trogna ställföreträdare och i de övriga provinserna övervakades guvernörerna noga av Augustus kontrollanter, som såg till att skatterna inte sköt i höjden och att ingen använde provinsens soldater utan tillstånd.

Samtidigt gjorde Augustus det omöjligt för andra att överglänsa honom.

Triumftåg på Roms gator avskaffades nästan helt för alla utanför princeps närmaste krets. Och när en provins­guvernör lät resa statyer över sig själv efter en seger på slagfältet, kallades han omedelbart hem – en stor vanära.

Medlemmarna i senaten, som tidigare varit rikets mäktigaste institution, hade nu reducerats till Augustus råd­givare utan någon möjlighet att utmana princeps ekonomiskt eller militärt.  
Augustus kremerades efter sin död år 14 e.Kr. Under kremeringen släpptes en örn ut för att föra hans ande upp till gudarna. 
© Hulton Archive/Getty Images

Skapade sin egen personkult

För att inte väcka avund eller irritation var Augustus noga med att aldrig offentligt visa hur rik och mäktig han var. 


Han och hustrun Livia bodde på kullen Palatinen i ett hus som varken var ”iögonfallande i storlek eller elegans”, som historikern Suetonius uttrycker det. Han besökte huset efter Augustus död och blev överraskad av den spartanska inredningen och den låga kvaliteten på möblerna:

”De vore inte ens passande i ett privat borgerligt hem.”

Enligt de romerska källorna lät Augustus sin hustru Livia, och sin dotter Julia från ett tidigare äktenskap, väva ­sina egna kläder. Samtidigt odlade han bilden av sig själv och sin familj som samhällets moraliska förebilder.

Han införde bland annat stränga straff för äktenskapsbrott och förbjöd kvinnor att närvara vid idrottstävlingar där de manliga deltagarna tävlade nakna.

Men den anspråkslösa livsstilen och stränga moralen var bara en kuliss. På en ö utanför Neapel, långt från allmänhetens nyfikna blickar, hade Augustus en egen lyxvilla där han njöt av livets goda tillsammans med sina vänner. 


Och enligt Suetonius hade han dess­utom långt upp i åren ”en passion för att deflorera mycket unga flickor som hämtades till honom från alla håll – till och med av hans egen hustru”.

Arvingarna dog som flugor

Augustus hade emellertid ett problem. Han hade bara dottern Julia, och alltså ingen manlig arvinge. 


År 25 f.Kr. gifte han därför bort den blott 14-åriga Julia med sin systerson Marcellus. Platsen som konsul kunde emellertid inte ärvas, och dessutom verkade det som en dold diktatur att han omvaldes till ämbetet år efter år. 

Därför meddelade han år 23 f.Kr. att han inte längre tänkte ställa upp för omval.

I stället lät han senaten utse honom till folktribun på livstid. Folktribunen var folkets representant i senaten och kunde lägga fram lagförslag och lägga in veto mot andras förslag. 

Och viktigast av allt: Augustus kunde ganska enkelt överlåta det ämbetet till en arvinge.

Men samma år inträffade en katastrof: Marcellus blev sjuk och dog. Augustus hustru Livia såg nu en möjlighet: han kunde adoptera den ene av hennes båda söner, Tiberius, och
sedan göra honom till arvinge. 


Tiberius hade bland annat lett Augustus fälttåg i dagens Ungern och Österrike med stora framgångar.

Men Augustus gillade inte Tiberius, utan gifte i stället bort Julia med sin gamle trogne vän Agrippa, som därmed blev hans natur­lige arvtagare. Julia och Agrippa fick snabbt fem barn, men år 14 f.Kr. dog Agrippa plötsligt under en resa österut, bara 50 år gammal. 


Nu lyckades Livia till sist övertala Augustus att gifta bort Julia med Tiberius, som tvingades skilja sig från sin älskade hustru Vipsania.

Äktenskapet blev olyckligt. Enligt ­Suetonius hade Julia fått en strikt uppfostran men efter hela tre tvångsäktenskap gav hon sig nu ut i sexuella eskapader med Roms unga män. 


Det påstods att hon hade börjat med det redan då hon var gift med Agrippa. Hon genomförde dock bara samlag när hon var gravid: ”Passagerare släpps inte ombord förrän skeppet är fullastat”, sade hon.

Trots giftermålet vägrade Augustus att göra Tiberius till sin arvinge. I stället adopterade han Julias och den framlidne Agrippas två äldsta söner, Gaius och Lucius. Tiberius lämnade Rom och bosatte sig på Rhodos.

Samtidigt nåddes Augustus av rykten om Julias sexuella eskapader. Under många år hade han försökt bygga upp en bild av sin familj som moralens fanbärare, och nu blev han ursinnig och lät deportera dottern till en avlägsen ö. 

När han fick veta att en av dotterns väninnor, Phoebe, begått självmord, ropade han: ”Jag hade hellre velat vara far till Phoebe!”

Tiberius blev kejsare. Här ger han och hans bror lagerkvistar till Augustus.

© AKG-Images

Det bittra slutet

Den 61-årige Augustus återsåg aldrig sin dotter. I stället satsade han allt för att göra Gaius och Lucius till värdiga arvtagare. 


Den 19-årige Lucius skickades till Spanien och den två år äldre Gaius reste till Mindre Asien för att lära känna riket.

Men ännu en gång satte ödet käppar i Augustus hjul. År 2 e.Kr. fick han veta att Lucius dött på resan av akut sjukdom.

Bara två år senare dog även Gaius. Därmed hade alla Augustus framtidsplaner krossats. Han var 67 år gammal och hade förlorat alla de arvingar han satsat på. Kvar var bara Tiberius som återvänt till Rom efter sju år i exil.

År 4 e.Kr. lät Augustus senaten göra Tiberius till folktribun, varefter han ­officiellt adopterade honom och tillade: ”För statens skull”. Därmed var Roms kejsardynasti ett faktum. Ingen protesterade. Historikern Tacitus skrev:

”Hur många fanns väl kvar som mindes republiken?”

Romarrikets förste kejsare, och kanske störste skådespelare, dog tio år senare. Han hade återupprättat republiken – påstod han – men samtidigt berövat dess institutioner all makt.

Nackdelen med Augustus system blev synlig efter hans död: det fungerade bara med rätt man på toppen. Tibe­rius blev en paranoid diktator som avrättade hundratals personer av rädsla för attentat, och höll sig gömd på ön Capri.

Och hans efterträdare var ännu mer inkompetenta och mordiska. Den siste i raden av Augustus arvtagare blev den galne kejsaren Nero, som störtades 54 år efter Augustus död och därefter begick självmord. 

Kanske är du intresserad av...