Circus Maximus var Roms viktigaste och största arena. Under flera hundra år lockade de spektakulära hästkapplöpningarna miljontals åskådare.

Hästkapplöpning var Roms Formel 1: Dödslopp i Circus Maximus

Praktfulla hästar, halsbrytande hastigheter och våldsamma olyckor. Circus Maximus utgjorde i mer än 500 år ramen kring Roms mest populära sport: hästkapplöpning med vagn. Fattiga kuskar kunde tjäna enorma summor och uppnå odödlig berömmelse.

14 oktober 2015 av Morten Kjerside Poulsen

Stjärnan på Circus Maximus

Hästarna skrapar otåligt med hovarna i sanden medan de frustande pressar sig mot de stängda dörrarna. Bakom dem står Gaius Appuleius Diocles redo i sin kapplöpningsvagn. Atmosfären är laddad när 150 000 romare sitter på läktarna i Circus Maximus. Kejsaren är på plats i sin loge och liksom alla andra väntar han bara på startsignalen.

I samma sekund som domaren ger tecken flyger startboxdörrarna upp med en smäll och under publikens jubel störtar vagnarna ut på arenan. Marken skälver under hjul och hovar, piskorna snärtar. Den första vagnen rundar den första kurvan och tar emot publikens hyllningar.

Diocles ligger på tredje plats. Kusken framför honom piskar på sina hästar. Svetten dryper om honom och hästarnas ryggar är vita av skum. Diocles lutar sig framåt och ger hästarna längre tyglar. Motståndaren försöker blockera vägen för honom men kan inte längre kontrollera sina hästar. Ekipaget tar kurvan för snävt och med ett hemskt brak krossas vagnen mot mittbarriären medan Diocles stormar förbi. Han svingar piskan. Vit fradga täcker hästarnas mular och sanden sprutar kring hjulen.

Diocles hinner i kapp den främsta vagnen. Åskådarna reser sig upp. Diocles pressar de sista krafterna ur sina fyra hästar. I 70 km/tim. klämmer han sig fram bredvid ledarekipaget. Kusken försöker förgäves tränga in Diocles i barriären men Diocles blir först över mållinjen – som så många gånger förr.

Diocles började sitt liv på det romerska samhällets botten och var troligen analfabet. Trots det slutade han som en av sin tids allra största idrottsstjärnor. Enligt den minnestavla som kuskens supportrar lät sätta upp i Rom år 146 vann han inte mindre än 1 462 segrar under sin 24-åriga karriär.

De antika texterna innehåller inga detaljerade beskrivningar av Diocles lopp men enligt minnestavlan ledde han 815 lopp från start till mål, och 502 gånger vann han efter att ha legat precis bakom ledaren en lång stund. ”Och 67 gånger vann han efter att ha kört allra längst bak”, lyder inskriptionen, som hyllar honom som ”mästaren över alla tävlingskuskar”.

Under sin karriär tjänade Diocles ofattbara summor i Roms mest populära sport. Vid särskilda högtider vallfärdade tusentals romare till Circus Maximus för att följa sin största passion – kapplöpning med stridsvagnar.

Från marknadslek till Roms favoritsport

De första kapplöpningarna med stridsvagnar arrangerades, enligt antika författare, i Rom år 753 f.Kr. och var då enkla marknadslekar som ägde rum på en improviserad bana invid floden Tibern. Men omkring år 600 f.Kr. uppförde Roms femte kung, Tarquinius Priscus, stadens första riktiga rännarbana i Murciadalen. Den enkla banan med träläktare blev föregångaren till det väldiga Circus Maximus.

I början tävlade rika romerska aristokrater mot varandra i sina privata stridsvagnar. Kapplöpningsfebern spred sig snart även till vanligt folk, och på 200-talet f.Kr. införde ledningen i Rom ett system där ­alla romare kunde begära tillstånd att ställa upp med kusk och hästar i kapplöpning om prispengar.

Vanliga romare gick ihop och investerade i stall som med tiden växte sig allt större.

Bara de starkaste tävlade i Circus Maximus

Under det andra århundradet f.Kr. tog romarrikets erövringar­ fart och en ström av pengar ­flödade in till Rom. Varje gång rom­arna intog en ny provins kom fältherrarna hem med stora krigsbyten, och för att hylla sig själva skrev de kontrakt med stallen om att arrangera kapplöpningar i deras namn. Prissummorna var enorma och så småningom utvecklades stallen till professio­nella factiones, eller lag som det kallas i modern idrott.

Lagen tog sina namn utifrån de färger de bar under tävlingarna. De äldsta ­lagen var de vita och de röda, och vid ­tiden för Kristi födelse tillkom de blå och de gröna. Alla lagen höll till på Marsfältet ett par kilometer från Circus Maximus och rivaliteten var intensiv. Sabotage och hot mot kuskar och tränare var inte ovanliga inför de stora tävlingsdagarna.

Och ännu värre blev det när de tusentals supportrarna satt sida vid sida på läktarna: ”De rusade ständigt upp från sina platser, ropade och skrek och slogs med varandra. Ur munnarna kom de vidrigaste förbannelser. De kastade varandras kläder mot kuskarna och tvingades ­ibland lämna Circus alldeles nakna”, skrev den grekiske talaren Dion Chrysostomos under första århundradet sedan han besökt staden Alexandrias svar på Circus Maximus.

De gröna och de blå blev så småningom de största lagen med privata träningsbanor, ett dussin vagnar och hundratals hästar. Bara de starkaste och snabbaste hästarna tävlade i Circus Maximus och de hämtades hem till Rom från hela medelhavsregionen.

Trots att loppen var enormt populära hade tävlingskuskarna låg status. De flesta kuskar var slavar som börjat arbeta som stalldrängar och fått lära sig att handskas med hästar redan från barnsben. Slavarnas dröm var att få köra ett fyrspann på Circus Maximus och tjäna tillräckligt med pengar för att kunna köpa sig fria och bilda familj.

De flesta kuskar hade som mål att tjäna­ så mycket pengar som möjligt. Risken för allvarliga olyckor var stor och många kuskkarriärer fick ett tvärt slut med en krossad vagn och brutna ben. Därför var kuskarna inte särskilt lojala mot sina lag; så snart ett rivaliserande lag erbjöd bättre betalt flyttade de dit, precis som fotbollsspelare kan göra i dag.

Diocles blev mångmiljardär

Det gällde även romarrikets mest framgångsrike kusk, Gaius Appuleius Dioc­les. Diocles föddes i Lusitania i nuvarande Portugal, som då var en romersk provins. Enligt minnestavlan inledde Diocles sin karriär år 122 då han 18 år gammal utsågs att köra för de vita. Två år senare vann han den första av sina totalt 81 segrar för laget, innan­ han sex år senare gick över till de gröna.

För dem tog han hem 216 segrar. Sedan körde han för de blå och vann där sina sista 960 segrar. Diocles körde sammanlagt 4 257 lopp och vann 1 462 av dem. Han var emellertid inte den mest vinstrike kusken i romarrikets historia: det var Pompeius Musclosus med 3 599 segrar. Men när det handl­ade om prispengar spelade Diocles definitivt i en egen liga.

Till skillnad från många av de andra kuskarna hade han nämligen specialiserat sig på stora lopp där det var stora prispengar, och hela 29 gånger vann han förstapriset på 50 000 sestertier – ungefär 50 gånger mer än en romersk soldat tjänade per år. Dessutom uppnådde Diocles under sin 24-åriga karriär en stjärn­status som påminner om våra dagars största fotbollsspelares.

Med de ofattbart höga vinsterna kunde Circus Maximus mest framgångsrika kuskar leva ett lyxliv som till och med överklassen i Rom kunde ha avundats dem. De köpte stora lantegendomar, omgav sig med horder av slavar och hyllades av supportrar – och vackra kvinnor.

Läs mer: Följ med på en guidad tur i Circus Maximus

Stadens invånare stod i kö till Circus Maximus

En av orsakerna till att Diocles kunde tjäna så mycket var att kapplöpningarna var extremt populära. Under tävlings­dagarna vallfärdade uppemot 150 000 romare till Circus Maximus tidigt på morgonen. Långa köer bildades vid de ingångar som ledde till de översta sittplatserna, som var gratis. Runt banan stod försäljare som erbjöd olika varor till besökarna. Åskådarna kunde köpa snacks, vin och bröd från en mängd bodar, och souvenirbutikerna sålde mini­statyer av Diocles och de andra populära kuskarna. I dunklet vid ingångarna erbjöd prostituerade sina tjänster.

Åskådarna kunde också spela på resultaten i tävlingarna och affärsmännen ­turades om att vara bookmakers och att organisera spelen. Kapplöpningarna lockade så mycket folk att Rom, enligt den romerske diktaren Juvenalis, i stort sett låg öde under tävlingsdagarna.

När diktaren en dag hörde ljudet av tusentals hurrarop och applåder antog han genast att det populäraste laget – de gröna – måste ha vunnit. Om de hade förlorat, hade hela staden varit ”lika förtvivlad och modstulen som den dag då konsulerna bet i gräset vid Cannae” Under en tävlingsdag gick sammanlagt 24 lopp, där tre vagnar från vart och ett av de fyra lagen deltog.

Tävlings­arrangörerna såg till att loppen genomfördes så rättvist som möjligt, och kuskarna drog lott om placeringarna i de 12 startboxarna. Under loppen gällde det att ta kurvorna så snävt som möjligt. Om vagnarna gjorde en för vid sväng pressades de ut mot läktaren och förlorade viktiga sekunder – och om de tog kurvan alltför snävt riskerade de att krossas mot mittbarriären eller helt enkelt välta med vagn och allt.

Diocles behärskade alla manövrer på tävlingsbanan. Under de flesta av sina segrar tog han täten redan från start och ledde loppet hela vägen in i mål.

Hästhuliganer ingöt skräck på Circus Maximus

De mest hängivna kapplöpnings­supportrarna var beredda att göra vad som helst för sitt lag. De levde bara för tävlingarna i Circus Maximus och när det röda lagets berömde kusk Felix omkommit i en olycka kastade sig en supporter, enligt den romerske historikern Plinius den äldre, på likbålet och dog liggande intill sin idol.

GRÖNA LAGET var kända fanatiker - RÖDA LAGET var det mest fruktade - VITA LAGET var ett av de äldsta - BLÅ LAGET hatade de gröna

Andra supportrar tog sina idolers namn och försökte efterlikna dem in i minsta detalj. Segerrika hästar älskades och avgudades lika högt som sina kuskar och fansen visste allt om sitt favoritdjurs ålder, stamtavla, starter och segrar. Vissa supportrar övervakade varenda träning, och några gick så långt att de tog med sig hästgödsel hem för att kontrollera att deras favorithäst inte hade ätit något som skulle kunna förstöra hästens prestationer på banan.

Verklig huliganism uppstod i synner­het i Konstantinopel, huvudstaden i östra delen av romarriket. Här drog stora skaror av supportrar genom staden efter mörkrets inbrott, de vandaliserade och attackerade oskyldiga förbipasserande med knytnävsslag och dolkar medan de skrålade och sjöng hatiska kampsånger.

Med tiden fick lagen allt större makt, och de blå och de gröna blev till och med inflytelserika politiska partier. År 532 gjorde de båda lagens supportrar uppror mot kejsar Justinianus. Det slutade med att oroligheterna kostade uppemot 30 000 människor livet.

Publiken älskade olyckor

De första 160 meterna var all kontakt mellan vagnarna förbjuden, därefter hade kuskarna fria tyglar och fick till och med slå piskan i ögonen på motståndarnas hästar så att de sprang ur kurs. Det blev ofta mycket trångt i kurvorna, med massor av olyckor till följd.

Varje lag deltog med tre ekipage, och kuskarna kom överens om att en av dem skulle köra för segern medan de båda andra skulle försöka hindra motståndarna. Det kunde göras på många sätt. Till exempel kunde man köra rakt in i motståndarna så att hjulaxeln knäcktes, eller tvinga upp hästarna på vagnen framför så att den gick sönder.

Publiken älskade de våldsamma kollisionerna när de klena vagnarna krossades mot varandra eller mot räcket medan hästarna störtade omkull i sanden i ett virrvarr av seldon. En av de många olyckorna har skildrats av biskop Sidonius Apollinaris omkring år 450:

”Hans (kuskens, red:s anm.) hästar föll, ett virrvarr av ben fastnade i hjulen tills det inte fanns plats för fler bland ekrarna. De snurrande hjulen krossade de hopflätade benen. Därefter flög kusken, det femte offret, ur vagnen, som landade ovanpå honom och blodet forsade från pannan.”

Många kuskar omkom för att de inte hann skära sig fria från tyglarna, som de hade knutna kring livet. De släpades runt arenan bakom hästarna som sprang i rasande fart. Och inte ens rutinerade kuskar kunde vara säkra på att överleva en dag på tävlingsbanan.

Till exempel omkom den berömde kusken Flavius Scorpus efter 2 048 segrar då hans vagn gick omkull. Den romerske diktaren Martialis författade en gravskrift över den unge kusken: ”Här ligger jag, Scorpus, det jublande Circus prakt, Roms gunstling. Ändå var min berömmelse så kort. 27 år gammal dog jag – ännu ung, förvisso – men ödet räknade mina segrar och trodde mig vara mycket gammal.”

Andra kuskar hann inte ens skapa sig ett namn innan allt var förbi. Om det vittnar bland annat följande gravtext: ”Här ligger jag, lille Florus, en tvåspannskusk. Jag hade nyligen börjat som tävlingskusk när jag törnade in i dödens skuggor.”

Ryttarna red runt i en brödkorg

Fart var viktigast av allt i de romerska kapplöpningarna. Därför var vagnarna konstruerade av lätta material och vägde bara 25–35 kg. Själva vagnkorgen var flätad av tunna trälister och förstärkt med läderstroppar.

Vagnens låga vikt gav maximal fart men å andra sidan blev risken för svåra oyckor så mycket större. På lång­sidorna kunde ekipagen komma upp i 70 km/h. I den hastigheten kunde en liten sandhög på banan få vagnen att välta – med ödesdigra konsekvenser. Mosaiker visar bland annat hur vagnar ligger krossade på banan och kuskar trampas ihjäl av hästarna efter att ha kastats ur vagnen.

Tävlingskuskarnas enda skydd bestod av en enkel läderhjälm, knäskydd samt ett slags korsett som satt runtom bröstkorgen. I slutänden var det den enskilde kuskens skicklighet som utgjorde hans främsta skydd.

Klicka på ikonerna – se kapplöpningsvagnens element i detalj

Rom var uppdelat i färger

När Diocles vann ett lopp, glödde tre fjärdedelar av Circus av raseri medan den sista fjärdedelens jubelrop skallade över läktarna. Segerceremonin hann knappt ta slut förrän de fanatiska åskådarna krävde att nästa lopp skulle börja, och så fortsatte det hela dagen tills sista loppet kördes vid mörkrets inbrott.

Därefter gick supportrarna oftast ut firade segrarna hela natten lång. Under dryckesorgierna hånade de olika supportergrupperna varandra och detta ledde naturligtvis till slagsmål. En dag i Circus brukade därför oftast sluta i kaos, och kejsaren tvingades ibland sätta in gardet för att återställa lugnet.

Vilket lag supportrarna hejade på hängde nästan alltid ihop med var de bodde. Rom var nämligen uppdelat i ­vita, röda, gröna och blå kvarter. I många familjer brukade hästar och kuskar vara det enda samtalsämnet dagarna före en stor tävling. Många av Roms intellektuella retade sig på denna fanatism.

Författaren Plinius den yngre skrev i ett brev: ”Det förvånar mig att se tusen och åter tusen vuxna människor uppföra sig som barn. Det enda de vill är att se hästarna galoppera och att se männen stå i kapplöpningsvagnarna, och detta gör de gång på gång. Man hade kunnat förstå det om det var hästarnas fart eller kuskens egenskaper som lockade dem, men allt de är intresserade av är en färg. Det allt överskuggande inflytandet från en billig tunika är så enormt, och inte bara för den vulgära pöbeln ­utan även för många respektabla män.”

Plinius förstod helt enkelt inte den passion eller smärta som supportrarna upplevde när favoritlaget vann eller förlorade. Och man tog till alla knep för att säkra segern. Några supportrar ägnade sig rentav åt magi och lät astrologer nedkalla förbannelser över konkurrenterna.

På en förbannelsetavla som hittats i den nordafrikanska staden Hadrumetum står: ”Jag ber dig, demon, vem du än är, om att i denna timme, denna dag, från denna stund tortera och döda de grönas och de vitas hästar, och att du i en kollision dödar deras kuskar Clarus, Felix, Primulus­ och Romanus och inte lämnar kvar en suck i deras kroppar.”

Dålig ekonomi satte stopp för kapplöpningarna på Circus Maximus

När Diocles 42 år gammal drog sig tillbaka år 146 hade han tjänat omkring 36 miljoner sestertier. För det beloppet hade kusken kunnat betala allt det spannmål som invånarna i staden Rom gjorde av med under ett helt år. Historikerna vet inte vad som hände med Diocles sedan, men det är klart att kapplöpningarna i Rom pågick i ytter­ligare 350 år.

Till följd av det västra romarrikets allt sämre ekonomi för­svann kapplöpningarna från staden under 500-talet. Där­efter låg det väldiga Circus Maximus, som under mer än 500 år hade varit skådeplats för några av Roms största dramer, helt öde och övergivet.

Kanske är du intresserad av...