Romarna blandade droger i vinet för att få ett kraftigare rus.

© Wolfgang Rieger

De gamla romarna gick på opium och cannabis

Narkotikan flödade fritt i det antika Rom. För att döva sorgerna eller få konstnärlig inspiration sniffade, drack eller åt invånarna tunga droger som framställdes ur vanliga medicinalväxter.

23 augusti 2017 av Mette Iversen

Euforiserande, smärtstillande, upppiggande, rogivande – i naturens medicinskåp finns medel för alla behov. 

Och antikens romare var inte rädda för att pröva sig fram. Mixturer av giftiga örter och växter användes till exempel för att döva bondens ryggsmärtor, fylla poeter med inspiration eller få vettskrämda soldater att lugna nerverna och finna mod att möta fienden. 

Romarnas liv var fulla med konflikter, svält, sjukdomar och ekonomiska bekymmer. En misslyckad skörd eller en tuberkulosepidemi kunde slå ut hela byar, och nästan vart tredje spädbarn dog under sin första levnadsdag.

I en barnaskara på tio levde bara hälften till sin femårsdag. De som hade turen att överleva barndomen kunde räkna med ett slitsamt liv. 

Männen arbetade hårt på åkrarna eller slogs för imperiet som soldater, och kvinnorna slet i hemmet och födde många barn. 

Det behövdes något som kunde lindra livets plågor. Narkotika var en enkel och billig lösning. 

Staten sålde droger 

Drogerna florerade inte bara bland de missanpassade och utslagna utan dracks, åts och inhalerades av såväl fattiga i trasiga paltor som av senatorerna i de flottaste villor. 

Inte ens präster och prästinnor tackade nej. Romarna skilde inte mellan medicin och narkotika på samma sätt som vi gör i dag. 

De intog droger för att uppnå en viss effekt och utan att fundera över om det var nyttigt eller skadligt för kroppen. 

Enligt forskarna var det inget märkvärdigt med att vare sig använda eller handla med narkotika. Staten stod rentav själv för en del av opiumförsäljningen och reglerade till och med prisläget så att medborgarna skulle ha råd med drogen. 

År 312 kunde romarna köpa opium i hela 793 statskontrollerade försäljningsställen i Rom, och på marknaderna låg alltid buntar av cannabis och andra euforiserande växter bland köpmännens övriga varor.

Opiumvallmons saft hjäpte romarna att fly från vardagen.

© Shutterstock

Odlade opium i köksträdgården 

Naturhistorikern Plinius den äldre skrev ett imponerande faktaverk om växternas värld. Han var en av romarrikets främsta vetenskapsmän och hade bestämt sig för att undersöka alla möjliga naturfenomen. 

Hans skrifter är en av de mest detaljerade källorna till kunskap om romarnas odling och användning av droger. 

Plinius beskrev bland annat hur opiumvallmon blommade mellan kålhuvuden och persilja som en helt vanlig grö­da i romarnas köksträdgårdar. 

Han skrev också om hur man framställde opium: ”Ur den mörka vallmon kan man utvinna ett sömnmedel genom att göra ett snitt i stjälken när knopparna bildas (...), skörda på den tredje timmen på en klar dag.” 

Opium var romarnas favoritdrog. Inget annat lindrade smärta effektivare eller var ett snabbare sömnmedel. 

När romarna skar i vallmon rann växtsaften längs stjälken som små droppar, och därför kallades opium för lacrimae papaveris; vallmotårar. 

Ovidius, en av rikets stora poeter, var väl bekant med de berusande tårarna: ”Precis när jag drack det avslappnande opiumet, miste jag förnimmelsen av dåliga dagar”, förklarade han.

I sina dikter hymlade Ovidius inte med att ruset från diverse droger spelade en viktig roll i hans liv. 

Narkotikan växte runt husknuten

Romarna fick mediciner och berusningsmedel från naturen. Giftiga växter var populära – men de kunde vara dödliga.

ODÖRT

Extraktet från växten är så giftigt att odört ofta användes till att avrätta brottslingar. 

Effekt: I små doser verkar odört avslappnande och euforiserande. Används även som motgift mot andra gifter. 

Biverkningar: Dödlig även i små doser. Var därför ett populärt medel för giftmord. 

BELLADONNA 

Växten är bara en av flera giftiga potatisväxter som romarna tillverkade mediciner av. Lärda män, som Plinius den äldre, varnade för att använda den. 

Effekt: Verkar euforiserande och lyfter humöret. Kan även ge hallucinationer. 

Biverkningar: Muntorrhet, nervositet och paranoia. Dödlig i stora doser. 

CANNABIS 

Romarna importerade cannabis från Orienten. Ämnet användes som smärtstillande medel och mot gikt, men bönder blandade även växten i djurens foder för att bekämpa tarmparasiter. 

Effekt: Smärtstillande, avslappnande och euforiserande. 

Biverkningar: Kan orsaka paranoia. Narkotikan växte runt husknuten Romarna fick mediciner och berusningsmedel från naturen. Giftiga växter var populära – men de kunde vara dödliga.

MALÖRT 

Romarna använde malört som medicin mot många åkommor. För att dölja den bittra smaken smorde de först in dryckeskärlet med honung. 

Effekt: De verksamma ämnena sades ge kreativ inspiration och ökat självförtroende. Från 1800-talet användes det gröna extraktet till att framställa alkoholdrycken absint – som senare förbjöds. 

Biverkningar: I större doser kan malört orsaka personlighetsförändringar och psykisk sjukdom. 

OPIUM 

Imperiets mest populära och effektiva smärtstillande medicin och sömnmedel. 

Effekt: Påverkar centrala nervsystemet och därmed bland annat smärtkänsligheten. Den påverkade känner inte heller hunger. 

Biverkningar: Dödlig i stora doser. Eftersom olika plantor innehåller olika mängd verksamma ämnen kunde romarna inte alltid förutse effekten

Allt skulle testas 

Förutom opium var romarna förtjusta i växter som cannabis, malört och odört. Vissa odlades i köksträdgårdarna, andra plockades i naturen. 

Recept på mixturer gick i arv från generation till generation. Växternas kemi var okänd terräng för romarrikets lärde; man måste pröva för att få veta om en växt var effektiv mot huvudvärk, sömnlöshet eller andningsbesvär. 

Om medlet fungerade drog den lärde slutsatsen att växten hade läkande egenskaper. En euforiserande effekt sågs bara som en extra bonus – och en överdosering talade sitt tydliga språk. 

Naturmedicin var kraftfulla saker som lätt kunde ta kål på den starkaste soldat. Både lärde och vanliga romare var också synnerligen påhittiga när det gällde att få in ämnena i kroppen. 

Oftast löste de upp mixturerna i vin och drack dem. Andra gånger lade de örterna på elden och andades in röken. 

Rötter och frön kunde malas och blandas med olja till salvor som smordes på huden eller stoppades upp i näsan, slidan eller ändtarmen där ämnet lätt absorberades. 

Plinius den äldre berättar: ”Det fanns ingenting som inte prövades (...). Romarna har finkammat oländiga berg, outforskade öknar och jordens gömmor för att finna kraften i varenda rot och hur den kan användas (...). Till och med sådant som djuren vägrar att äta, kan användas.”

Läs mer

  • D.C.A. Hillmann: The Chemical Muse - Drug Use and the Roots of Western Civilization, St. Martin's Press, 2008.

Kanske är du intresserad av...