Caesar krävde reformer av republiken då sociala spänningar hotade att explodera. När Cato satte stopp för det tågade Caesar mot Rom med sin här.

Cato var Roms suraste man

Cato var mer konservativ än någon annan romare före honom. Han motarbetade allt nytt, tyckte inte om fester eller vänner och avskydde romarnas förkärlek för lyx. Mest av allt hatade han Caesar, som han ansåg vara den romerska republikens undergång.

13 april 2018 av Else Christensen & Niels-Peter Granzow Busch

Nyheten om katastrofen nådde den nord­afrikanska staden Utica på natten den 9 april år 46 f.Kr. En andfådd ryttare kom med beskedet: Utanför staden Thapsus hade Caesar och hans trupper krossat den 90 000 man starka armén som skulle ha stoppat honom. Det som fanns kvar var döda strids­elefanter, brinnande tältläger och en ­arméledning på vild flykt. Nu var Caesar på väg mot Utica, motståndets sista bastion.

När nyheten spred sig började de panikslagna invånarna irra runt. Bara en man tycktes vara helt opåverkad: Marcus Porcius Cato, Caesars bittraste och mest oförsonlige fiende. Han strosade lugnt omkring på gatorna. I flera månader hade han varnat generalerna för att underskatta Caesars talang, nu hade hans värsta farhågor besannats – igen.

Med sina bara fötter, sitt vildvuxna skägg och sitt långa, toviga hår liknade den romerske senatorn mest en grottmänniska. Men Cato struntade blankt i vad andra tyckte om hans utseende. Inte ens hans närmaste gjorde sig några förhoppningar om att han skulle lyssna på dem. De visste emellertid en sak: om någon skulle kunna stoppa Caesar så var det Cato.

Därför kom nu alla till honom för att be om goda råd. I gryningen kallade Cato stadens ledare till ett möte. Han berättade att Caesar skulle komma att belägra staden. Om de alla tillsammans kunde uthärda belägringen och segra, skulle de få ett lyckligt liv, lovade Cato. Om inte, skulle de åtminstone få en ärofull död vid försvaret av republikens ideal.

Enligt den forngrekiske historikern Plutarchos fick Catos tal de ­tidigare helt förtvivlade romarna att brista ut i jubel och ställa sig till Catos förfogande: ”Ty de ansåg det vara bättre att möta döden än att rädda sig själva genom att förråda en man av så stor rättfärdighet.”

Den stränge politikern iakttog sina beundrares pånyttfödda mod med sedvanlig skepsis. Själv var han säker på sin sak. I hela sitt liv hade han kämpat för den romerska republiken som Caesar nu höll på att bryta ned. Cato var beredd att dö på samma sätt som han levat – fullständigt kompromisslöst.

Marcus Porcius Cato betraktas än i dag som en av historiens största frihetshjältar, eftersom han vägrade böja sig för övermakten. Just därför fann USA:s republikaner sin hjälte i Cato. George Washington kallades för sin tids Cato och avbildades som romare iförd toga.

© Scala Archives

Cato var den envisaste mannen i Rom

Av den romerska republikens alla konservativa förkämpar var Marcus Porcius Cato den mest konservativa. Han fnös åt allt som var nytt och dyrkade de gamla traditionerna. Det var de, enligt Cato, som hade gjort Rom mäktigt. Han kunde beskylla vem som helst – vän eller fiende – för att svika det romerska arvet, och han slogs frenetiskt mot alla nya idéer. Och i sin kamp drabbade han samman med den ende som var lika kraftfull som han själv: Julius Caesar. Tvekampen kom att kosta ­tusentals människor livet.

Redan tidigt stod det klart att Cato var en säregen personlighet. Som liten blev han föräldralös och han och hans fyra syskon togs om hand av farbrodern. År 91 f.Kr. visade han prov på sin enorma viljestyrka. På den tiden kämpade Roms italienska bundsförvanter för att få ­romerskt medborgarskap, och en av de allie­rades ledare, Poppaedius Silo, kom på besök.

Silo frågade barnen i huset om de kunde övertala farbrodern att stödja hans sak. Alla svarade ja, utom den fyraårige Cato. Han stirrade bara iskallt på Silo. Enligt historikern Plutarchos blev ­Silo arg, tog tag om pojkens ben och höll honom utanför fönstret för att få ett svar. ”Han skakade pojken, men Cato visade varken panik eller rädsla.” Cato sade inte ett ord och Silo tvinga­des ge upp och sätta ned pojken igen.

De italienska allierade fick aldrig något medborgarskap, vilket utlöste ett blodigt inbördeskrig. Romarna segrade, men efter kriget ökade motsättningarna mellan popularer och optimater – Roms båda politiska fraktioner. Popularerna ville ha reformer som gynnade de fattiga och hade stöttat italienarnas krav på medborgarskap. Optimaterna var där­emot ultrakonservativa och sade blankt nej till alla förändringar.

År 82 f.Kr. tog optimaten Sulla makten med våld och utropade sig till diktator. Han började med att avrätta tusentals popularer. Sulla fick upp ögonen för den 13-årige Cato och bjöd hem pojken och hans lärare till sig. Här fick Cato med egna ögon uppleva Sullas hårdhänta metoder. Även om Cato stödde optimaterna blev han ursinnig över diktatorns uppenbara brott mot lagar och regler, och frågade sin lärare varför ­ingen hade mördat Sulla.

”Ge mig ett svärd så att jag kan döda honom och befria mitt land från slaveriet!”, viskade Cato enligt Plutarchos. Läraren blev orolig och kontrollerade därefter alltid att Cato inte bar vapen då de båda blev inbjudna hem till Sulla.


Catos rykte vilade på en pelare

Diktatorn Sulla dog av sjukdom år 78 f.Kr. och Rom försökte lägga diktaturens fasor bakom sig. Cato var nu 18 år och visade exempel på sin envishet offentligt. Stadens tjänstemän ville ta bort en pelare som stod i vägen i den stora samlingssalen Basilica Porcia. Det tycktes vara en enkel fråga – tills Cato dök upp och höll ett tal till pelarens försvar.

Catos farfars far, den stockkonservative politikern Cato den äldre, hade låtit uppföra byggnaden och nu skulle minsann ingen komma och förändra den! Enligt den unge Cato hade pelaren fungerat bra i hundra år och han kunde inte se att det skulle ha förändrats. Hans tal gjorde stort intryck och ombyggnaden blev aldrig av. Från den dagen visste alla vem Cato var.

Med sitt brandtal hade Cato visat att han höll benhårt på mos maio­rum – förfädernas traditioner. För att ytterligare framhäva sin kärlek till äldre tiders hårda villkor gick han alltid bar fota, klädd i en äldre modell av toga som inte använts sedan flera generationer.

”Han vande sig vid att uthärda hetta och snö med bart huvud och vid att förflytta sig till fots utan fordon”, skriver historikern Plutarchos.

Den populäre och alltid välklädde Caesar representerade allt som Cato avskydde.

Catos och Caesars rivalitet börjar i senaten

Diktatorn Sullas utrensningar bland ­popularerna hade knappast dämpat de våldsamma motsättningarna i det romerska samhället – tvärtom. Underklassen hade snarare blivit ännu fattigare och mer skuldsatt, och popularerna krävde reformer – blans annat en mer rättvis fördelning av Roms odlingsmark.

Det var under denna oroliga period som Cato år 65 f.Kr. valdes till kvaestor, det första steget på republikens karriärs­stege för offentliga ämbeten. Kvaestorn ansvarade för Roms skatter, och tidigare män på posten hade tjänat stora pengar på att ta emot mutor för att radera en del skulder. Sådan var inte Cato. Han avskedade hela staben och drev in alla obetalda skatter inom ett år.

Catos rättfärdighet väckte uppseende och 63 f.Kr. valdes han till folktribun. I Roms senat tog han de konservativa optimaternas parti mot de folkliga popularerna. Det var här han mötte popularernas nya stjärnskott – Julius Caesar.

Den nyvalde Caesar var Catos raka motsats. Cato klädde sig spar­tanskt men Caesar bar alltid senaste modet. Han var känd som en lebeman och för att förföra kvinnor på löpande band. Under en debatt om vad som skulle hända med de sammansvurna anstiftarna till ett uppror, lett av aristokraten Catalina, råkade de i luven på varandra. Caesar förordade ett milt straff och var nära att övertala alla. Men då tog Cato till orda och knäppte senatorerna på näsan: ”Ni har alltid värdesatt era herrgårdar, villor, statyer och målningar högre än fosterlandets väl!”

Med rynkade ögonbryn lyssnade senatorerna till Catos attack mot Caesars förslag. Mitt under talet fick Caesar ett brev, och då tystnade Cato och begärde att det skulle läsas upp högt. Han krävde att få veta om det var ett hemligt meddelande från de åtalade.

”Läs själv”, mumlade Caesar ilsket och räckte brevet till Cato. Enligt Plutarchos började Cato läsa högt, men avbröt sig då han insåg att det var ett kärleksbrev till Caesar från Catos egen – och gifta – halvsyster. Rasande slängde han brevet tillbaka: ”Ta det, din suput!”

Därefter fortsatte han sitt dundrande tal mot de anklagade: ”Bestraffa dem i våra förfäders anda”, avslutade han och fick vilda applåder. Cato hade vunnit, och Caesar hade hamnat högst upp på hans hatlista.

En hemlig allians växer fram

Catos tirader ledde till att mäktiga män fick upp ögonen för honom. En av dem var fältherren Pompejus som år 61 f.Kr. återvänt till Rom efter att ha erövrat i stort sett hela Mellanöstern. Med sådana segrar var Pompejus självskriven för en viktig post i Rom, men han behövde allierade. Han insåg att Cato hade blivit ­optimaternas okrönte konung. För att försäkra sig om optimaternas stöd skickade Pompejus ett ombud hem till Cato för att be om Catos dotters hand.

Pompejus var Roms störste hjälte, och alla i Rom skulle mer än gärna ha tackat ja till anbudet – men inte Cato. Sändebudet slängdes ut: ”Hälsa Pompejus att Cato inte kan snärjas genom att man går genom hans kvinnors rum”, löd Catos hånfulla svar.

Och snart därefter satte Cato nya käppar i hjulet för Pompejus. Fältherren hade tusentals soldatveteraner som han hade lovat var sin jordlott. För detta krävdes senatens godkännande, och när lagförslaget kom upp till omröstning såg det ut som att de flesta skulle rösta ja. Men då begärde Cato – som var emot förslaget – plötsligt ordet och fortsatte att tala i en evighet.

Det var Catos specialknep: ett s.k. filibustertal­ som lamslog senaten ­eftersom medlemmarnas tal inte fick ­avbrytas. Cato hade en gång tidigare förhindrat ett beslut genom att tala varenda dag från morgon till kväll, i sex månader. Pompejus gav upp och valde i stället att gå till popularerna.

Caesar hade just kommit hem ­efter ett lyckat fälttåg i Spanien och behövde allierade, precis som Pompejus. Tillsammans med den rike Crassus bildade de båda fältherrarna i största hemlighet en allians – ett triumvirat.

Cato blir lurad av Caesar

Å 59 f.Kr. valdes Caesar, till Catos stora förtret, till en av Roms två konsuler. Det var republikens mest inflytelserika post. Men Cato hade en plan: han fick sin svärson Bibulus att kandidera till posten som andrekonsul. Bibulus blev vald och redan från första dagen lade han in sitt veto mot vartenda reformförslag som Caesar presenterade.

För att hjälpa Pompejus föreslog Caesar även en jordreform som skulle ge inte bara veteransoldater utan även tusentals fattiga egna lotter att odla. Det ville Cato och optimaterna förhindra: ”De misstänkte att Caesar skulle knyta pöbeln till sig och vinna berömmelse och makt över alla”, skriver författaren Dio Cassius.

När förslaget presenterades började Cato på en ny filibuster, men Caesar lät vakterna bära ut honom. Då reste sig ­alla i salen och gick. Caesar hade dock en plan. På grund av senatens motsträvighet tänkte han istället lägga fram lagförslaget för Roms så kallade folkförsamling, som utgjordes av vanliga väljare. Folkförsamlingen kunde nämligen fatta beslut vid sidan av senaten. När Caesar senare presenterade lagförslaget på Roms forum fanns tusentals fattiga, jordlösa och soldatveteraner i publiken.

Även Cato och Bibulus kom. Catos plan var att Bibulus skulle lägga in sitt veto mot lagen. När Caesar läste upp lagtexten till folkets jubel, ropade Bibulus rasande: ”Ni ska inte få den här lagen, inte ens om ni alla vill det!”

En kaskad av burop steg upp från torget. Plötsligt ställde sig två män bredvid Caesar: Pompejus och Crassus. Cato förstod att Caesar lurat honom. Med dessa båda män – samt deras pengar och soldater – vid sin sida var Caesar onåbar. När både Crassus och Pompejus lovade att stödja lagen erkände sig Cato besegrad.

Några dagar senare kalla­de Caesar folkförsamlingen till det slutgiltiga godkännandet av lagen. Bibulus försökte förgäves sabotera ceremonin, men folket drog ned honom från podiet och efter det tömde någon en ­latrinhink över honom.

Anarkin bredde ut sig i Rom

Resten av året fick Caesar igenom alla lagförslag. Folket godkände allt, ”trots att Cato varnade för att de höll på att skapa en tyrann genom sina röster”. Till sist tilldelade Caesar sig själv en femårsperiod som prokonsul i den lukrativa provinsen Gallien. Som prokonsul satt Caesar säker, men Cato kunde vänta.

Under åren som följde erövrade Caesar allt större områden i den delen av Gallien som Rom ännu inte kontrollerade. Han hade dock aldrig fått något formellt tillstånd till sitt erövringståg, och i Rom förberedde Cato en rättsprocess mot honom.

När de fem åren nästan hade gått förnyade Caesar sin allians med Pompejus och Crassus. Med rösterna från tusentals av Caesars soldater, som ”råkade” vara på permission i Rom, valdes Pompejus och Crassus till konsuler för året 55 f.Kr. I gengäld förlängde de, trots Catos protester och mot alla traditioner, Caesars galliska fälttåg med fem år. Republikens lagar hade satts ur spel – till Catos stora fasa.

Även om Cato var maktlös inför ­Caesars triumvirat visade han sina åsikter på sitt eget sätt. Han kom till senats­mötena endast iklädd ländkläde och ­toga. Och när han skulle välja priser till vinnarna i årets idrottstävlingar, ratade han de sedvanliga lyxpresenterna och delade i stället ut rädisor och fikon, och kransen på vinnarens huvud var gjord av olivkvistar i stället för guld.

Caesar krävde reformer av republiken då sociala spänningar hotade att explodera. När Cato satte stopp för det tågade Caesar mot Rom med sin här. 

© Luca Tarlazzi/historia

Caesar kastar tärningen

På våren 53 f.Kr. spreds en nyhet som gav Cato hopp om hämnd. Caesars och Pompejus partner Crassus hade dött under ett fälttåg i öster. Nu hade Cato sin chans. Han gjorde allt för att locka Pompejus ur Caesars klor. Sakta men säkert lyckades Cato övertyga den berömde fältherren om att Caesar var Roms fiende och att Caesar skulle skicka sina soldater mot Rom när hans period i Gallien löpte ut.

Till sist gick Pompejus med på att beordra Caesar att lämna fältherreposten och komma till Rom för att bemöta anklagelserna om maktmissbruk. Caesar vägrade, och satte hårt mot hårt. På nyårsdagen 49 f.Kr. skickade han sitt svar: han tänkte komma till Rom med sin ­armé för att ”rädda författningen”.

Det var ett illa dolt hot, och senaten svarade genast: Upplös armén, eller vi förklarar dig folkfiende. Några dagar senare ledde Caesar sin här till floden Rubicon mellan Gallien och Italien.
”Tärningen är kastad”, ropade han, enligt den romerske författaren Suetonius, när soldaterna gick över floden. Inbördeskriget hade börjat.

Cato i trängt läge

När Pompejus, Cato och de andra optimaterna hörde att Caesar var på väg med sin armé, lämnade de Italien. Under några månader byggde Pompejus upp en väldig armé, och den 9 augusti 48 f.Kr. drabbade Caesars och Pompejus härar samman vid Farsalos i Grekland. Det slutade med ett förödande nederlag för Pompejus, som miste drygt 15 000 soldater.

Enligt antika källor var Pompejus så chockad att han inte kunde tala. I stället plocka­de han upp så många vapen han kunde bära, satte sig på sin häst och försvann. I desperation seglade han till Egypten, men dödades så snart han kom fram.

Cato, som inte deltog i slaget, verkade inte förvånad över beskedet. Men efter Caesars seger kunde han inte återvända till Rom, utan seglade till Nordafrika. Med en styrka på 10 000 man, några afrikanska väg­visare och ett antal lastdjur vandrade han 80 mil genom öknen till staden Utica.

Där samlades alla förlorarna – besegrade trupper och des­illusionerade fältherrar. Soldaterna ville ha Cato som ledare, men han sade nej eftersom exkonsul Metellus Scipio befann sig i staden. ­Scipio hade högre rang och lagen gav honom ledarskapet.

”Cato vägrade att bryta mot lagen, i vilkens namn de stred mot en man för att han brutit mot den”, skriver Plutarchos. Scipio samlade trupperna och lämnade Utica, medan Cato befäste staden.
I april 46 f.Kr. kom beskedet att Scipio och hans här fallit. Med ett brandtal lyckades Cato sporra de få romarna i Utica att försvara staden.

Men snart svek modet, och de bad om tillstånd att få lämna den. Cato visade inga tecken på vrede utan såg till att de fick plats på ett skepp. När Catos son bad honom att ge upp, vägrade han: ”Jag som har vuxit upp i frihet med rätt att yttra mig fritt, kan inte ändra mig på ålderns höst och lära mig att bli slav”, förklarade han enligt författaren Dio Cassius.

Samma natt tog Cato sitt svärd och högg sig själv i magen. Inälvorna hängde ut från buken då hans anhöriga kom inrusande i rummet. Cato var vid liv och en läkare sydde ihop såret. Men när Cato återfick medvetandet slet han med sina sista krafter upp såret igen. Roms mest kompromisslöse republikan var död.

När Caesar fick veta det, ropade han: ”Oh, Cato, jag unnar dig inte din död, ty du unnade mig inte att skona ditt liv.” Caesar mördades två år senare, men republiken var förlorad. Cato insåg aldrig att han genom sitt kompromisslösa försvar av republiken och dess regler blev den främsta orsaken till dess fall.

Läs mer

Rob Goodman & Jimmy Soni: Rome’s Last Citizen: The Life and Legacy of Cato, Thomas Dunne Books, 2012. Plutarch & John Dryden: Cato the Younger, Another Leaf Press, 2013.

Kanske är du intresserad av...