Utländska soldater spelade en viktig roll i försvaret av romarrikets gränser  

© Jose Daniel Cabrera Pena & British Museum

Billiga legosoldater höll romarrikets fiender i schack

I århundraden har romarna anlitat utländska specialstyrkor för att slåss på slagfältet, eftersom soldaterna är billiga och effektiva. Därför upprättar kejsar Augustus år 29 före Kristus en gigantisk kår av främmande soldater, och de omkring 150000 männen får i uppgift att bevaka rikets farligaste gränsområde.

13 december 2017 av NIels-Peter Granzow Busch & Boris Koll

En aprildag år 1928 gjorde några­ arbetare ett ovanligt fynd i den brittiska staden Colchester. 

Ungefär en meter ned i marken låg resterna av en sönderslagen gravsten från en sedan länge svunnen tid. 

Inmejslad i stenen sågs en brynjeklädd ryttare på sin häst, höjd över en hopkrupen fiende. 

Arkeologer tillkalla­des och utifrån den ingraverade texten kunde de se att stenen hade rests över en kavalleriofficer i romerska armén för nästan 2 000 år sedan:

”Longinus, son till Sdapezematygus. Från 1:a thrakiska ryttartruppen, född i Serdica. Fyrtio år gammal efter 15 års tjänstgöring.”

Sedan romarna erövrat Britannien år 43 e.Kr. var Colchester basen för en av Roms arméer. 

Experterna antar att Longinus kommit till landet med invasionsarmén, och allt tyder på att hans gravsten har slagits sönder med flit.

Misstankarna faller på krigardrottningen Boudicca och hennes brittiska upprorsmän, som år 61 e.Kr. härjade i bland annat Colchester och hämndlystet mördade uppemot 70 000 romare. 

Monumentet med ryttarbilden symboliserade allt det som Boudiccas krigare avskydde: ockupationsmakten Rom och de romerska trupperna.

En sak som rebellerna troligen inte tänkte på innan de krossade Longinus gravsten, var att den döde faktiskt inte var romare. 

Longinus kom nämligen från Serdica – våra dagars Sofia i Bulgarien. 

Han och tusentals andra unga män från romar­rikets mest avlägsna hörn hade värvats till Roms auxilia – hjälptrupperna. 

De utländska soldaterna hade, till skillnad från Roms traditionella trupper, inget romerskt medborgarskap och kan väl i dag närmast beskrivas som främlingslegionärer. 

På Longinus tid kämpade uppemot 150 000 av de här förbisedda soldaterna i den romerska armén. 

De var oftast ­utstationerade i imperiets mest oroliga områden och romarrikets främsta vapen mot barbarerna. De skulle senare även visa sig bli det farligaste – för Rom. 

Det romerska kavalleriet hämtades från utlandet. Under parader bar ryttarna särskilda metallmasker.

© AKG-images

Roms specialtrupper kom utifrån

Idén bakom Roms ”främlingslegion” kläcktes av den blivande kejsar Augustus år 29 f.Kr., men romarna hade lejt utländska soldater till sina krig tidigare. 

Roms egen styrka utgjordes av de fruktade legionerna av fotsoldater, men kavalleri, bågskyttar och andra specialtrupper som skulle stötta legionärerna på slagfältet rekryterades bland främmande folkslag efter behov. 

Till exempel lejde fältherren Julius ­Caesar båg­skyttar från Kreta och stenslungare från bland annat den spanska ön Mallorca under kriget i Gallien.

År 29 f.Kr. reformerade Octavianus, som två år senare fick namnet Augustus, rikets krigsmaskin. 

Tjugoåtta permanenta legioner med 150 000 man upprättades och utstationerades runt omkring i imperiet. Men inte ens denna ofantligt stora styrka räckte till. 

Därför byggde den ambitiöse härskaren upp en lika stor styrka av hjälptrupper, och till dem rekryterades soldaterna bland folkslag utan romerskt medborgarskap.

Att använda utländska trupper var en väl genomtänkt idé. Inte nog med att de sattes in i de farligaste områdena; de ­rekryterades för det mesta i provinser där risken för revolt var stor – till exempel i nuvarande Spanien. 

Genom att tömma sådana områden på sina unga män reduce­rade romarna även upprorsrisken på ett effektivt sätt.

Andra soldater anlitades på grund av att de var specialister på särskilda stridstekniker och därför fick de även använda sina egna vapen. 

Romarna hämtade t.ex. bågskyttar från Syrien, och kavallerister från bland annat Thrakien – våra dagars Bulgarien. 

De allra bästa ryttarna värvades emellertid bland bataverna i dagens Nederländerna:

”De är reserverade för slagfältet, och precis som olika typer av vapen står de i ­beredskap – och används endast i krig”, skriver den romerske ämbetsmannen och historikern Tacitus.

Bataverna var berömda för att kunna simma med full utrustning med sina hästar. 

När en grupp bataver i romersk tjänst tog sig över Donau på det viset, kapitulerade fienden på motsatta stranden omedelbart: 

”När de såg detta, blev barbarerna skräckslagna”, skriver den romerske författaren Dio Cassius.

Även om hjälptrupperna hade en tjänstgöringstid på 25 år, och lägre sold än de romerska legionärerna, var det många som lockades av den fasta inkomsten och den höga statusen. 

Men det visade sig snart att långtifrån alla hade lust att kriga för Rom.

Massvärvningar ledde till revolt

Augustus expansion av imperiet krävde ständigt nya soldater. År 6 e.Kr. fick folkstammarna i Pannonien (i dag Bosnien, Serbien och Ungern) order om att skicka fler krigare. 

Enligt romerska källor ledde den ordern till en oro bland folken, som motvilligt skickade nya rekryter:

”När de samlades och såg hur starka de var tillsammans, tvekade de inte längre utan gjorde uppror och slog ned de romerska trupper som sändes ut mot dem”, skriver Dio Cassius.

Efter den framgången gjorde andra folkstammar i Pannonien, och även många av de pannoniska hjälptrupperna i området, också uppror och började röra sig söderut mot Rom. 

I normala fall skulle romarna ha slagit ned en sådan revolt, men bland de här rebellerna fanns soldater som gått i romarnas egen krigsskola. Ett uppror kunde bli mycket farligt.

”Romerska medborgare övermannades, köpmän slaktades, och en stor trupp veteraner som var utstationerad i området tillintetgjordes”, skriver den romerske författaren Velleius Paterculus.

Trots att Augustus satte in 150 000 legionärer och hjälptrupper mot rebellerna tog det tre år innan de bekämpats. 

Upproret hade varit en oväntad motgång och i Pannonien hann det knappt bli lugnt igen förrän nästa katastrof kom.

År 9 e.Kr. lyckades germanen Arminius, som hade officers rang i en romersk auxilia-styrka, att locka Germaniens ­romerske guvernör, Varus, att marschera ut från sitt läger med tre legioner. 

Soldaterna kom in i ett skogsområde men föll där i ett bakhåll planerat av Arminius tillsammans med germanska upprorsmän:

”Inklämda mellan skog, mossar och bakhållet utplånades trupperna nästan till siste man”, skriver Velleius Paterculus.

Massakern blev en av de värsta i Roms historia och fick långtgående konsekvenser. Augustus blev skakad och stoppade genast alla försök att inlemma Germanien i imperiet. 

Han gav även ­order om att Rhen och Donau skulle bli imperiets gräns i norr. 

Det sägs att kejsaren vankade av och an i sitt palats i flera dagar och slog huvudet mot väggen, medan han ropade: ”Varus, ge mig mina legioner tillbaka!”

Men trots att upproren i Germanien och Pannonien anförts av romerskt skolade soldater, stoppade det inte rekryteringen av nya hjälptrupper – tvärtom.

De andra blev romare

På bara några decennier hade Rom blivit starkt beroende av de utländska soldaterna. 

Imperiet hade uppemot 50 miljoner invånare och de långa gränserna kunde inte bevakas utan hjälp från auxilia-­styrkorna. 

Men de blodiga revolterna var ett tecken på att något måste göras.

Lösningen kom från kejsar Claudius. År 54 bestämde han att hjälptruppernas soldater och deras barn skulle belönas med romerskt medborgarskap när de slutfört sina obligatoriska 25 år i armén. 

Romerska medborgare kunde endast dömas i en rättssal, de fick inneha offentliga tjänster och de kunde ingå avtal utan begränsningar. 

Genom Claudius lag blev det mycket attraktivt att tjänstgöra i hjälptrupperna, och soldaterna blev mer lojala.

För att ytterligare minska risken för uppror såg romarna till att utstationera de mest ”riskabla” hjälptrupperna långt från deras hemtrakter. 

Efter upproret år 6 e.Kr. tjänstgjorde t.ex. aldrig de pannoniska trupperna i sin hemregion igen, utan placerades i stället kring Rhen eller så långt bort som i våra dagars Marocko. 

Soldaterna slogs med specialvapen

  • Kavalleri
    Rekryterades i: Dagens Tyskland, Frankrike, Nederländerna, Donauområdet, Nordafrika
    Specialitet: Blixtattacker och rekognoscering
    Romarnas kavalleri stödde legionerna i fältslag. De användes vid flankangrepp och till att slå ned flyende fiendetrupper.

  • Klubbmän
    Ursprung: Nuvarande Tyskland
    Specialitet: Närkamp
    Vi vet inte mycket om de s.k. klubb­män­nen som romarna rekryterade i bl.a. Germanien. Deras vapen var en tung klubba, och de hade bara en sköld som skydd.

  • Bågskyttar
    Rekryterades i: Kreta och kring Svarta havet
    Specialitet: Kompositbågen
    I många år värvade romarna bågskyttar på Kreta, som hade de bästa skyttarna. Senare hämtades bågskyttar som hanterade kompositbågar från området kring Svarta havet. 

Hjälptrupper besegrade skottarna

Under kejsar Claudius efterträdare ut­ökades systemet med hjälptrupper successivt i takt med att Rom nästan årligen flyttade ut imperiets gränser. 

Spjutspetsen i de stora fälttågen var ­de romerska legionerna, och legionärerna stöttades av hjälptrupperna.

I takt med att auxilia blev bättre utbildade fick de en mer självständig roll och kunde sättas in i enskilda aktioner på slagfälten. 

År 83 ledde den romerske fältherren Agricola sin armé mot närmare 25 000 kaledoniska krigare vid Mons Graupius i Skottland.

I Agricolas trupper fanns romerska ­legionärer samt omkring 11 000 soldater ur hjälpkåren, däribland de fruktade bataviska kavalleristerna. 

Enligt historikern Tacitus beslöt fältherren att anfalla med bara hjälptrupperna och låta ­legionärerna utgöra reserven:

”Hans seger vore desto mer lysande om den kunde vinnas utan att utgjuta romerskt blod.”

Det var en djärv satsning; motståndarna var dubbelt så många. Men Agricola hade bestämt sig:

”En ärofull död är bättre än ett liv i skam. Och det vore inget skändligt slut att dö här, där världen och naturen tar slut”, ropade han till soldaterna och ­signalerade till anfall.

Hjälptrupperna kastade en svärm av spjut mot kaledonierna och rusade därefter fram mot fienden och fällde den främsta linjen. 

Därefter anföll det bataviska kavalleriet från sidorna. Kale­doniernas försvar kollapsade. Tiotusen krigare miste livet, resten flydde.

Agricolas seger var total. Bara 360 auxiliasoldater hade dött och inget ­romerskt blod hade spillts.

Under fälttåget mot Dakien i våra dagars Rumänien samlade kejsar Trajanus stora styrkor av hjälptrupper, som han senare lät hylla på den berömda Trajanuskolonnen i Rom.

© University of St. Andrews

Imperiet blev ett gigantiskt fort

Auxiliatruppernas växande betydelse på slagfälten irriterade många legionärer. 

Tacitus skriver om flera tillfällen då de båda grupperna råkade i luven på varandra över småsaker. 

När en gallisk soldat vann en brottningsmatch mot en legionär ur 5:e legionen utbröt ett regelrätt blodbad:

”Legionärerna började plötsligt döda auxiliasoldaterna, och två kohorter (cirka 1 000 man, red.) utplånades.”

Att kejsaren uppskattade hjälptruppernas insatser märktes tydligt sedan kejsar Trajanus år 106 lyckats erövra Dakien – nuvarande Rumänien – med en enorm armé av legionärer och hjälptrupper. 

Detta blev Roms sista stora erövring, och kejsaren lät odödliggöra triumfen genom den cirka 30 meter höga Trajanuskolonnen mitt i Rom. 

På kolonnen avbildas auxilia­trupper från ett flertal provinser när de deltar i 19 av de totalt 20 stora slag som skildras på kolonnen. 

Det var ett tydligt tecken på att kejsaren betraktade trupperna som en fullt integrerad del av den traditionella romerska hären.

Trajanus hade mycket aggressivt ut­ökat imperiet, men hans efterträdare Hadrianus, kejsare från år 117, fruktade att riket höll på att bli för stort för att kunna försvaras effektivt.

I stället för att erövra ny mark lät den nye kejsaren sina romerska legioner bygga jättelika försvarslinjer längs rikets gränser. 

På gränsen mot nuvarande Skottland lät han uppföra den enorma Hadrianus mur, och längs Rhen och Donau lät han resa permanenta försvarsvallar, fort och vakttorn. 

Även i Nordafrika och Mellan­östern förstärktes gränsskyddet mot de vilda folkslagen utanför.

Hjälptrupperna, som tidigare bevakat gränserna från fort en bit bakom gränsen, stationerades nu ut i främsta linjen för att bevaka de gigantiska försvars­anläggningarna. 

Försvarsställningarna var inte byggda för att kunna stoppa ett massivt angrepp från fienden, men de skulle bland annat skydda imperiet från de ständiga små attackerna från mindre folkstammar och rövarband.

I en ovanlig rapport, skriven på en ­keramikskärva som hittats i Egypten, ­berättar den romerske auxiliasoldaten Antonius Celer från Syrien, om en bandit­attack mot hans militärpost någonstans i området. 

Rapporten är från år 118 och beskriver hur Celers postering attackerades av ”60 banditer” vid tvåtiden på eftermiddagen, och att striderna böljade av och an ända till skymningen – och fortsatte nästa dag.

Enligt soldaten rövades en kvinna och två barn från trakten bort under angreppet, och senare hittades det ena barnet dött. 

Rapporten ger en unik inblick i vilka faror som hotade vid gränserna. Men det skulle bli värre än så. 

Få ännu fler historier från antiken

  • Beställ en prenumeration på VÄRLDENS HISTORIA – få till exempel tre nummer för endast 49 kr.

  • Som prenumerant får du även tillgång till vår digitala tidskrift.

  • Eller köp tidskriften i butiker runt om i landet för 76:95 kr.

Imperiet under attack

År 161 blev Marcus Aurelius romar­rikets nye kejsare, och han fick det inte lätt. 

I norr härjade germanska och andra oroliga stammar som gick in i Gallien och över Donau, där Aurelius stoppade dem. 

Det rörde sig inte bara om enstaka banditattacker, utan om hela folkstammar på vandring.

”Bland barbarernas lik fann man rentav kvinnokroppar i rustning”, berättar Dio Cassius upprört.

Så snart Aurelius stoppat en fiende vid gränsen, dök nya upp på andra ställen. 

Krigiska stammar försökte slå sig igenom romarrikets försvar i stort sett överallt, och hjälptrupperna vid gränserna blev oumbärliga.

I början av 200-talet kulminerade antalet hjälptrupper i romersk tjänst. 

Under kejsar Septimius Severus militariserades det romerska samhället som aldrig förr, och hären utökades till 447 000 man. 

Av dem var 182 000 legionärer, 15 000 tillhörde livgardet och 250 000 var auxiliasoldater – det vill säga långt över hälften av armén.

Utländska soldater ingick till och med i kejsarens särskilda elitenheter, pretoriangardet och kavallerigardet, i Rom.

”Därmed fyllde han staden med en brokig skara soldater som var ytterst barbariska till utseendet, fruktansvärda i sitt tal och omåttligt tråkiga i konversationer”, skriver Dio Cassius.

Även legionerna, som tidigare varit reserverade för romerska medborgare, fylldes nu på med soldater som hade sina rötter i främmande trakter hundratals mil från Rom. 

Och år 212 tog kejsar ­Caracalla konsekvenserna av detta och gjorde alla fria invånare i imperiet till ­romerska medborgare.

När nu alla var romerska medborgare fanns det ingen anledning att göra skillnad mellan legionärer och auxilia. 

Även soldaternas utrustning var i stort sett densamma. 

Samtidigt sökte sig allt färre ursprungsromare till armén, och imperiet försvarades i stigande grad av soldater som aldrig satt sin fot i Rom.

År 410 plundrades Rom av de germanska visigoterna. Katastrofen förebådade slutet för det västromerska riket. 

© Bridgeman Images

Hären utsåg och mördade kejsare

Septimius Severus död blev början till slutet. Under 200-talet föll försvars­linjerna i norr gång på gång, och i öster angrep perserna. 

Rikets soldater, som inte kände någon samhörighet med Rom, litade inte på kejsaren. I stället utsåg härarna runtom i riket sina egna kejsare. 

Från år 235 hade romarriket ungefär en kejsare per år i 50 år. Många av dem avsattes eller mördades efter bara några månader.

Hären löstes sakta upp, och barbarerna strömmade in över gränserna. 

År 410 plundrades Rom för första gången på 800 år, och år 476 föll den västra ­delen av imperiet samman. 

De förfallna försvarsverken och de mosstäckta soldatgravarna med utländskt klingande namn var snart de enda minnesmärkena över de 500 år då utländska soldater försvarade och dog för Rom.  

Läs mer

Ian Haynes: Blood of the Provinses, Oxford University Press, 2013. G.L. Cheesman: The Auxilia of the Roman Imperial Army, Leonaur, 2010. 

Kanske är du intresserad av...