Gift är ett av historiens mest populära vapen, och kung Mithridates var en mästare på området. Enligt antika källor utvann han gift ur både växter och djur och effekten var ofta fasansfull.

© American Pharmacists Association

Asiens giftkung mördade 80 000 romare

Han imponerade genom att äta gift, mördade sin mor för att bli kung och han var Roms värste fiende. Det var kung Mithridates som låg bakom antikens grymmaste massakrer och skickade sin armé västerut för att krossa ”romarna, hela mänsklighetens fiende”.

17 oktober 2017 av Sisse K. Ibsen & Niels-Peter Granzow Busch

En tidig vårmorgon år 88 f.Kr. grydde hämndens dag. ­Tusentals ursinniga män­niskor drog fram längs gatorna i storstaden Efesos i den romerska provinsen Asia. 

Folkmassan, som mestadels bestod av greker, var på jakt. Efter romare.

Överallt där de uppretade invånarna drog fram krossade de alla statyer och inskriptioner som deras romerska plågoandar rest. 

Från husen hördes hjärtskärande skrik varje gång pöbeln bröt sig in till ännu en familj av romersk härkomst. Varken män, kvinnor eller barn skonades. 

Offren dödades med knivar, svärd eller med bara nävarna, och sedan drog angriparna vidare mot nästa byte.

Hundratals skräckslagna romare flydde till stadens stora Artemistempel – som skulle vara en fredad plats. Men den ursinniga folkmassan tänkte inte låta dem undkomma. 

Tempelportarna bröts upp och angriparna vällde in. Till och med de romare som förtvivlat klamrade sig fast vid templets gudastatyer höggs skoningslöst ned.

”Vilket grymt öde som drabbade romare och italienare i Asia. Män, kvinnor och barn, de frigivna och slavar av italiensk härkomst”, skrev den romerske historikern Appianos.

Den här dagen var efeserna inte de enda som hämnades för flera decennier av utsugning. 

I alla större städer, i det som i dag är västra Turkiet, attackerades romarna och deras lik kastades i högar utanför stadsmurarna. Enligt antika källor miste 80 000 romare livet denna vårdag.

Massakern i Asia var inte bara antikens största mot romarna, den var även unik. Och blodbadet var noga planerat. Mannen bakom de etniska utrensningarna hette Mithridates. 

Han var kung av Pontos och skulle komma att bli den mest seglivade och mordiska fiende som supermakten Rom någonsin mötte.  

Få ännu fler historier från antiken

  • Beställ en prenumeration på VÄRLDENS HISTORIA – få till exempel tre nummer för endast 49 kr.

  • Som prenumerant får du även tillgång till vår digitala tidskrift.

  • Eller köp tidskriften i butiker runt om i landet för 76:95 kr.

Giftkungen ville skapa ett storrike

Mithridates VI regerade i det lilla välmående riket Pontos vid Svarta havets sydkust. Han hade blivit kung redan i unga år och därefter brutalt och effektivt rensat ut alla sina fiender vid hovet med hjälp av gift. Det var hans stora passion.

Den unge kungen hade en hel trädgård full med giftiga växter och han roade sig med att testa dem på dödsdömda brottslingar. 

Samtidigt var han livrädd för att själv bli förgiftad och studerade därför motgifter och möjligheten att bli resistent mot gift genom att ­inta små mängder av ämnet under en längre tid. 

Kungen brukade imponera på sina gäster genom att strö gift över sin mat och därefter äta den livsfarliga måltiden. 

Gift­ormar ingick också som en del av underhållningen vid hovet. Mithridates kom därför att kallas Giftkungen.

Mithridates hade emellertid större ambitioner än att bara vara expert på olika gifter. 

Kungen härstammade från en persisk kungaätt och var samtidigt ättling till en av de makedonska generaler som 250 år tidigare hade erövrat Mindre Asien under Alexander den stores befäl. 

Därför ansåg Mithridates att han var utvald av gudarna att återskapa Alexanders väldiga rike. Men det fanns ett hinder på vägen mot att bli Alexanders arvtagare: Rom.

Romarna sög ut provinserna

Rom hade utvecklats från en obetydlig nation långt västerut till att bli en stormakt som kom allt närmare Mithridates rike. 

År 146 f.Kr. hade den västra delen av medelhavsregionen samt Grekland hamnat under romerskt herravälde, och år 133 f.Kr. expanderade romarriket ännu längre österut när det annekterade Pergamon i västra delen av Mindre Asien och omvandlade kungariket till den romerska provinsen Asia.

Därefter dröjde det inte länge förrän romerska kolonisatörer, handelsmän och framför allt skatteindrivare flyttade in i provinsen. 

Skatteindrivarna var privatpersoner som roffade åt sig enorma summor från lokalbefolkningen – med hela den romerska statsapparaten i ryggen. 

Skattebördan var så stor att många familjer tvingades sälja sina barn som slavar för att kunna betala. Till och med romarna själva erkände att de förlorat kontrollen över skatteindrivningen i den nya provinsen:

”Roms namn förknippas med hat och romerska tribut, tionden och skatter är dödens redskap”, skrev den romerske politikern Cicero beklagande.

Och det fanns ingenting som tydde på att Rom tänkte nöja sig med sina ­erövringar och de skatteintäkter och tio­tusentals slavar som följde med på ­köpet. 

Tvärtom fruktade de flesta kunga­riken i Mindre Asien att just de skulle vara nästa land i Roms invasionsplaner. 


Kung Mithridates av Pontos blev Roms mest seglivade fiende. Han förlorade i stort sett alla slag men hyllades i Orienten eftersom han vågade utmana supermakten. Klicka på bilden och lär dig mer om de olika slagen.

Grannkung lockades att anfalla

Men kung Mithridates tänkte inte sitta och vänta på romarna. Han ville slå till först – och med list. Redan tio år före massakern i Asia började kungen förverkliga sina planer. 

Han erövrade stora delar av området kring östra och norra delarna av Svarta havet. Och år 93 f.Kr. över­talade Mithridates sin svärson, Armeniens kung Tigranes, att invadera kunga­riket Kappadokien medan han själv gick in i grannlandet Bithynien.

Manövern var ett sätt att testa Roms handlingskraft; både Bithynien och Kappadokien var Roms allierade. 

Som svar på angreppet skickade den romerska senaten fältherren Manius Aquillius med en legion till Bithynien för att åter-insätta de båda kungarna. 

Men i samma stund som Aquillius anlände drog Mithridates lydigt ut sina trupper ur de båda kungarikena.

Aquillius blev mycket besviken – han hade hoppats på ett snabbt krig med ett stort krigsbyte. I stället tvingade den romerske fältherren Bithyniens återinsatte kung, Nikomedes, att angripa Mithridates i Pontos. På så sätt skulle de båda två kunna roffa åt sig av Pontos rikedomar.

År 89 f.Kr. gick Nikomedes över gränsen till Pontos med en armé om 56 000 man. Men trupperna mötte inget motstånd. 

Städerna vid gränsen stod övergivna och inte en enda pontisk soldat syntes till. Mithridates, som känt till invasionsplanerna länge tack vare sina spioner, ville locka Nikomedes djupt in i landet för att alla skulle se att det var Nikomedes och inte han själv som var boven i dramat: 

”Han ville ha en bra och tydlig ursäkt för att starta krig”, förklarar den romerske historikern Appianos.

När Nikomedes armé kom till floden Amnias i närheten av Pontos huvudstad stod Mithridates generaler beredda med en här om 50 000 man. Och de hade ett ess i rockärmen. 

Stridsvagnar var grymt effektiva

Mithridates trupper var underlägsna angriparnas, men gömt bakom leden av män och hästar fanns ett hemligt vapen: 130 stridsvagnar med blanka knivar monterade på naven. 

Sådana vagnar hade inte använts på slagfälten på 200 år, och därför blev överraskningen total:

”Det sägs att vagnarna var glupande blodtörstiga och att de skar av lemmar så snabbt att armar och ben föll till marken innan männen hann känna smärtan”, skrev den romerske författaren ­Lucretius.

När slaget var över hade hälften av Nikomedes soldater stupat. Det var en storslagen seger för Mithridates som inte ens hade behövt sätta in sin huvudstyrka. 

tterligare 250 000 pontiska soldater stod stridsklara, och de skickades nu ut mot fältherren Aquillius som stod vid gränsen med 40 000 romerska och bithynska soldater.

Den pontiska hären krossade de romerska trupperna likt en flodvåg. Aquillius försökte fly men greps och fördes till Mithridates, som enligt Appianos gav honom ett grymt straff: 

”Mithridates hällde flytande guld i halsen på honom, som ett bryskt svar på romarnas girighet.”

Sedan gick allt fort. Medan kung Nikomedes flydde till Rom ledde Mithridates sin armé genom Bithynien och därefter in i den romerska provinsen Asia. 

I storstaden Pergamon hyllades giftkungen som en befriare. Klädd i de finaste persiska kläder, slängkappa och byxor, ställde sig Mithridates mitt i stadens amfiteater och hetsade stadsborna till krig mot de giriga romarna: 

 ”Romarna berättar själva att deras grundare diade en varghona. Det förklarar varför hela det romerska folket har temperament som en varg. Likt vargar är de enormt blodtörstiga och hungrar efter makt och rikedom!”

Mithridates hävdade att romarna bara kunde stoppas genom krig. Jublet blev öronbedövande. 

Tusentals män­niskor hade hamnat i nöd på grund av romarnas skatteindrivare och åter tusentals hade sålts som slavar. Nu ville folket hämnas. 

Giftkungen rensade ut romarna

Mithridates armé växte ständigt; mängder av frivilliga anslöt sig till hans här som nu lade under sig hela västra Mindre Asien. 

I staden Stratonikea erövrades även Mithridates själv: han mötte en ung kvinna, Monime, och föll pladask för hennes skönhet. 

Hon tackade dock nej till hans erbjudande om 1 500 guldmynt och en plats i hans harem. I stället ville hon bli hans drottning. 

Mithridates hade dock bestämt sig för att ingen skulle få den positionen igen, sedan han tvingats avrätta sin första hustru för förräderi. Men Monime fick som hon ville och bröllopet firades med pompa och ståt.

Samtidigt sände Mithridates ut hemliga meddelanden till alla större städer i den forna romerska provinsen. 

En månade senare beordrade han invånarna att mörda alla romerska kolonisatörer och handelsmän i deras respektive område.

När dagen var kommen, på våren 88 f.Kr., gick invånarna till attack mot de avskydda romarna och Mithridates lyckades omvandla sitt krig till ett uppror som omfattade hela Mindre Asien. Efter massakern fanns det ingen återvändo.  

Roms främsta generaler sattes in i kampen

  • Sulla var Roms mest fruktade fältherre. Han krossade Mithridates styrkor i Grekland och tvingade kungen till fred 85 f.Kr.

  • Lucullus hade stridit ihop med Sulla. År 71 f.Kr. jagade han ut Mithridates ur Pontos och vidare till Armenien.

  • Pompejus var Roms unge stjärna. Han övertog fälttåget mot Mithridates från Lucullus och besegrade giftkungen.

Sulla lade Athen i ruiner

Sporrade av Mithridates seger gjorde även invånarna i storstaden Athen i Grekland uppror mot romarna. Stadens nya, demokratiska ledare bad Mithridates om hjälp. 

Snart gick en pontisk armé om 120 000 man in i Grekland, som därmed blev en del i Mithridates snabbt växande rike.

När Rom fick höra talas om massakern och att provinserna Asia och Grekland gått förlorade beslöt senaten under ett snabbinkallat möte att skicka iväg en här. 

Staden hade nyligen avslutat ett blodigt inbördeskrig och stämningen var orolig, men alla var överens om att Mithridates måste stoppas.

Roms mest fruktade fältherre och nyvalde konsul, Sulla, gav sig iväg med 30 000 man för att möta Mithridates armé i Grekland. 

Sulla agerade snabbt. För att kunna finansiera fälttåget lät han plundra alla grekiska tempel längs vägen. Därefter belägrade han Athen, som föll efter några veckor.

Sulla var ökänd för sin hänsynslöshet. Han och hans män härjade i staden med ”en grymhet som till och med överträffade vad man kunde förvänta sig av en romare”, skrev den grekiske historikern Pausanias.

Mithridates tvingades sluta fred

Efter stormningen av Athen gick Sulla norrut för att möta Mithridates 120 000 man starka armé i regionen Fokis. År 86 f.Kr. drabbade de båda arméerna samman utanför staden Chaironeia. 

Sulla hade betydligt färre soldater än Mithridates men genom ett överrasknings­anfall tvingade han den pontiska armén att strida i bergig terräng där jättearmén inte hade några fördelar av sin storlek.

Till sin stora förvåning upptäckte romarna att de främsta 15 000 pontiska soldaterna var före detta romerska slavar som tagit värvning i Mithridates armé. 

Slavarna kämpade hårt men lyckades inte stå emot de rutinerade romerska legionärerna, som därefter kastade sig över de reguljära pontiska trupperna. 

Bara 10 000 av Mithridates 120 000 man kom undan, de övriga stupade eller tillfångatogs.

Sedan han återerövrat större delen av Grekland var Sulla redo att bege sig mot Mindre Asien. Men nu kom budbärare med rapporter om att Sullas fiender i Rom hade tagit makten och avrättat hans sympatisörer. 

Sulla insåg att han var tvungen att avbryta fälttåget och bege sig hemåt. När Mithridates kort därefter skickade en delegation för att vädja om fred, slog Sulla till. 

Den romerske fältherren seglade till Dardanellerna vid Bosporen, där de båda männen möttes ansikte mot ansikte år 85 f.Kr.

Mithridates försökte bortförklara kriget med att romarna själva hade tvingat honom att anfalla, men Sulla avfärdade bryskt hans argument:

”Jag vet att du är en förslagen talare som alltid försöker rättfärdiga dina misstag. Du planerade detta för länge sedan för att du trodde att du kunde styra världen”, fräste fältherren och fortsatte:

”Du slaktade alla invånare med italienskt ursprung i provinsen Asia, däribland mödrar och spädbarn. Vilket gränslöst hat du uppvisade mot oss!”

Den pontiske kungen insåg att han mött en man som han aldrig skulle kunna rå på, varken med vapen eller ord. 

Därför sade han att han tänkte godkänna Roms fredsvillkor, som bl.a. innebar att han skulle dra bort sina trupper ur de erövrade områdena i Mindre Asien och betala krigsskadestånd. 

De båda männen bekräftade avtalet med en kyss och skildes sedan åt.

Sextio prinsar förgiftade under en fest

Mithridates tänkte emellertid inte ge upp så lätt. Han utnyttjade freden till att bygga upp Pontos militära styrka igen och rensa ut bland de egna leden. 

Kungen var övertygad om att det var förräderi som lett till att hans väldiga armé hade besegrats av små romerska styrkor.

Allra mest misstänksam var han mot grannfolket galaterna. De hade bidragit med många soldater till Mithridates armé men var samtidigt ökända för att vända kappan efter vinden.

Kungen bjöd därför in 60 galatiska prinsar till sitt hov och förgiftade dem under en festmåltid. 

Giftkungen var också rädd att hans äldste son hade planer på att förråda honom – och lät avrätta honom för säkerhets skull. 

När det var gjort väntade han bara på rätt tillfälle att återuppta kampen mot Rom.

”Likt en brottare, redo för nästa rond, hade Mithridates rest sig igen trots det slag Sulla gett honom”, skriver greken Plutarchos.

Chansen kom år 74 f.Kr. då Rom annekterade sin forna bundsförvant Bithynien. Sulla hade blivit sjuk och dött några år tidigare, och efter hans död hade ett nytt inbördeskrig brutit ut i romarriket. 

Den nu 60-årige Mithridates ­insåg att det var nu eller aldrig. Som ett offer till gudarna lät han fyra snövita hästar dra en gyllene vagn ut över en klippa vid havet, och därefter förklarade han krig mot Rom för sista gången.

Caesar erövrade Pontos på fem dagar och skrev till den romerska senaten: Veni, vidi, vici – Jag kom, jag såg, jag segrade.

© Scanpix/Bridgeman Images & Scanpix/AKG

Familjen tvingades begå självmord

Samma år invaderade Mithridates Bithynien med 156 000 soldater som värvats i hela Svartahavsregionen. 

Romarna reagerade direkt och sände fältherren Lucullus och 30 000 legionärer till Mindre Asien. Under tiden ockuperade de pontiska trupperna Bithynien med lätthet, de flesta städer öppnade villigt sina portar. 

Den strategiskt viktiga hamnstaden Kyzikos gjorde dock motstånd och därför belägrades staden av Mithridates armé.

Men innan Kyzikos föll hann Lucullus fram med sina trupper och skar av Mithridates livsviktiga försörjnings­linjer. 

Vid det laget hade den pontiska armén vuxit till hela 300 000 man – som nu blev utan mat. Till sist tvingades Mithridates avbryta belägringen och gå till anfall mot den romerska armén.

Slaget slutade med en katastrof för Mithridates som förlorade nästan alla ­sina soldater.

Kungen hade bara några tusen soldater kvar och blev tvungen att fly från Bithy­nien hem till Pontos, med Lucullus hack i häl. 

Mithridates och hans kvar­varande trupper försökte stoppa romarna vid Kabeira, där kungafamiljen bodde i ett palats i närheten. 

De pontiska soldaterna kämpade tappert men besegrades snart av romarna. Kungen själv lycka­des fly i tumultet.

Han kunde dock inte få med sig sin familj. Innan han flydde beordrade han en trogen tjänare att förgifta både hans fru Monime och hans båda yngre systrar. 

Systern Stateira sägs ha tackat sin bror för att han sett till att hon och de andra inte hamnade i romarnas våld utan i stället fick dö i eleutheria – i frihet.  

Det värsta giftet av alla

Mithridates flydde österut till svärsonen Tigranes rike Armenien, men stannade inte länge. År 69 f.Kr. invaderade fältherren Lucullus Armenien i sin jakt på giftkungen. 

Kung Tigranes hade en armé på 250 000 man och skrattade åt de omkring 30 000 soldater som Lucullus förde med sig: 

”Om romarna kommer som ambassadörer är de alldeles för många. Om de kommer som invasionsstyrka är de alldeles för få.”

De orden fick han att ångra. Lucullus stridsvana legionärer besegrade den armenska jättehären och Mithridates tvingades fly igen. 

Lucullus letade förgäves efter den pontiske kungen som gång på gång gäckade hans trupper och där­igenom snuvade Lucullus på äran att föra med sig Mithridates till Rom som fånge.

Jakten drog ut på tiden och Lucullus soldater började klaga. De ville hem. Till sist gav Lucullus upp och reste tillbaka till Rom. 

Fälttåget mot Mithridates övertogs nu av Roms nye unge stjärna, Pompejus, som metodiskt finkammade Mindre Asien.

År 63 f.Kr. flydde Mithridates till Krim på Svarta havets nordkust där hans son Farnakes regerade. Här tänkte han ställa upp en ny armé och gå mot Rom. 

Men Farnakes litade inte på sin far utan slöt fred med Pompejus i utbyte mot Mithridates. När soldaterna kom för att hämta Mithridates flydde han upp i ett av palatsets torn med sin livvakt och försökte begå självmord med gift. 

Men han misslyckades; han hade ätit så mycket gift i sitt liv att han nu var resistent. Förtvivlad ropade han till gudarna:

”Jag – en så stor monark i ett så mäktigt rike – kan nu inte längre dö av gift (...) trots att jag varit på min vakt och aktat mig för alla gifter har jag försummat att skydda mig mot det dödligaste giftet av alla: trolösheten hos armén, kvinnor och barn.”

Därefter bad kungen livvakten sticka sitt svärd i honom. Roms plågoande sedan 26 år var nu död. 

Läs mer

Adrienne Mayor: The Poison King: The Life and Legend of Mithridates, Princeton, 2010. P. Matyszak: Mithridates the Great: Rome’s indomitable enemy, Pen & Sword Books, 2008.

livius.org/ap-ark/appian/appian_mithridatic_23.htm

ancienthistory.about.com/od/mithridates/a/aa053000a.htm

Kanske är du intresserad av...