Antikens största miljösyndare var metallindustrin. Smältugnar till guld, silver och järn slukade enorma mängder träkol, utplånade hela skogar och skapade enorma mängder tungmetaller.

© Getty Images

Antikens folk var miljöbovar

Många tror i dag att antikens greker och romare levde i perfekt harmoni med naturen. Men forskningen avslöjar att det var precis tvärtom. Antikens folkslag utnyttjade naturen hänsynslöst och var orsak till att miljö, liksom växt- och djurlivet, förändrades för lltid.

2 juni 2016 av Niels-Peter Granzow Busch

Vilda djur dödades för nöjes skull

Slakten på tiotusentals vilda djur på romarrikets arenor förändrade Medelhavsregionen för all framtid. De första djurkamperna – venationes – i Rom anordnades år 186 f.Kr., då fältherren Marcus Nobilior lät professionella jägare döda lejon och pantrar. 

Den blodiga showen blev en succé. År 169 f.Kr. anordnades en ännu större föreställning där 63 leoparder och 40 björnar dödades på arenan under publikens jubelvrål.

Makthavarna tvingades ständigt hitta på allt blodigare nöjen för att behålla folkets gunst. År 55 f.Kr. lät härföraren Pompejus döda 600 lejon och 20 elefanter i Circus. Politikern Cicero skrev med avsky om mordet på elefanterna, som trumpetade hjärtskärande i sin dödsångest:

”Vilken glädje kan en man av kultur känna då ett så enastående djur genomborras av ett jaktspjut?”

Djurkamperna ledde till att Roms närområden snart tömdes på djur. T.ex. vägrade Cicero, som var provinsguvernör i Kilikien i nuvarande Turkiet, att låta sitt folk fånga fler leoparder till arenan eftersom det knappt fanns några kvar. 

I stället blev Nordafrika den främsta jaktmarken, och när Colosseum invigdes år 80 e.Kr. fick 9 000 djur sätta livet till. Det rekordet slog kejsar Trajanus 27 år senare, då han lät slakta 11 000 djur. Experter bedömer att minst 2,5 miljoner djur dödades på romerska arenor under de drygt 700 år som djurkamperna pågick. 

Viltet jagades hänsynslöst

Roms djurkamper var inte den enda orsaken till att djurarter försvann. Greker och romare jagade för nöjes skull, främst de stora djuren som försvann från sina områden. På 300-talet klagade en författare över att elefanterna försvunnit från Nordafrika, lejonen från Grekland och flodhästarna från Nilen.

Med hundar, yxor och spjut jagade romare och greker de vilda djuren som redan var utsatta eftersom deras habitat blev allt färre. 

© Shutterstock

Miljontals träd gick upp i rök 

Forntidens största miljöbov var metallindustrin. För att utvinna t.ex. järn eller silver byggde romarna och grekerna schaktugnar som hettades upp till över 1 000 grader. Värmen kom från träkol – i enorma mängder.

För att tillverka ett enda ton träkol gick det åt sju ton trä. Athens berömda silvergruvor i Lavrion gav 2,6 ton silver om året, vilket enligt forskarna måste ha krävt drygt 5 000 ton trä. Och den romerska järnbruksstaden Populonia norr om Rom brände varje år upp motsvarande den årliga trädtillväxten i ett skogsområde på 4 000 km² – ungefär lika stort som Närke.

Arkeologerna bedömer att metall­industrin under den grekisk-romerska perioden hann avverka minst 280 000 km² skog i Medelhavsområdet.

Metallsmältningen framkallade även extremt giftiga gaser. Silvermalm innehåller t.ex. stora mängder bly som delvis förångas under smältprocessen. Enbart silversmältningen vid den  romerska Rio Tinto-gruvan i Spanien spydde ut så mycket bly i atmosfären att forskarna har kunnat mäta det i inlandsisen på Grönland. 

Metalljakt gav månlandskap 

Grekerna och i synnerhet romarnas gruvindustrier var impo­nerande, men samtidigt extremt förödande. Under århundradet före Kristi födelse utvann romarna 50 ton silver per år. För varje ton silver bröts cirka 100 000 ton berg ned.

Störst skador orsakade romarnas hydrauliska gruvdrift, där de spolade bort hela berg av grus och sten med hjälp av vatten. Än i dag finns romarnas gamla gruvområden kvar som karga månlandskap, från Jordanien i söder till England i norr.

  • Gruvor med schakt Både romare och greker skapade gruv­schakt där de grävde sig djupt ned i berggrunden. De krossade berget genom att hetta upp det och sedan hälla på kall ättika. Vissa gruvor är 245 meter djupa.
  • Dagbrott Ibland låg metallådrorna nära markytan. Då nöjde sig romarna med att tvinga tusentals slavar att gräva bort den lösa jorden på ytan, och därefter hacka loss malmen.
  • Hydraulisk gruvdrift I bl.a. Las Médulas i Spanien låg guldkorn inkapslade i stenhårda ler- och grusberg. Romarna fick bergen att kollapsa genom att hälla ned miljontals liter vatten i dem via grävda schakt. 

Mäktiga berg höggs sönder i småbitar

Både grekerna och romarna bröt ned hela berg av kalksten och marmor till sina tempel och andra skrytbyggen. Bara till Parthenon-templet högg grekerna ut 20 000 ton marmor norr om Athen. Forskarna bedömer att drygt 112 miljoner ton sten brutits under antiken i ett kalkstensbrott utanför staden Syrakusa på Sicilien.

Precis som grekerna älskade romarna marmor och byggde enorma tempel i hela imperiet. De båda folkens destruktiva jakt på marmor och andra bergarter har efterlämnat eviga ärr i naturen. 

Forntidens greker var mästare på att hugga loss block ur bergen med hjälp av hackor och träkilar.

© Lotte Nybo/Historie & Deutsches Archäologisches Institut

Jordbruk gav stenöknar

Omkring år 360 f.Kr. skrev den grekiske filosofen Platon sorgset om tiden då Greklands berg var täckta av skog: ”Det man nu ser liknar, jämfört med förr, mest en sjuk mans tärda kropp – allt fett och den mjuka jorden är borta.”

Enorma skogsområden hade nämligen avverkats för att ge plats åt jordbruk och betesmarker. När träden försvann spolade vinterregnen så småningom ned den lösa jorden till floderna och vidare ut i havet. Kvar blev hårt berg där bara buskar och snår kunde växa.

Romarna gjorde samma misstag som grekerna och högg ned stora skogar i bl.a. Italien, Spanien och Portugal med liknande resultat. Ännu värre gick det när de erövrade Nord­afrika, som hade frodiga skogar överallt.

Diktaren Lucanus beskrev hur Marockos träd försvann: ”In i dessa hittills okända skogar kom våra yxor: Vi finner borden till våra banketter vid världens ände.”

Där skogen stått sådde romarna vete, men utan träd uppstod erosion och den bördiga jorden spolades ut i Medelhavet.

Stora områden i Grekland blev så småningom till stenöken sedan alla träd huggits ned.

© Getty Images

Husdjur förstörde skogen

  • Kor äter helst färskt gräs och gröna blad. Bönderna skar av grenar eller fällde träden för att de stora husdjuren skulle kunna beta obehindrat på de sårbara bergssluttningarna.
  • Grisar älskar trädens frukter, t.ex. ekollon, kastanjer och bok­ollon. Herdarna drev in djuren i skogen där de åt upp de frukter som skulle bli till nya träd.
  • Får äter av gräset ända ned till rötterna och rycker ofta upp i stort sett alla växter. Fåraherdarna brände ned träd och annan växtlighet för att skapa en ngynnsam miljö för gräset.
  • Getter är det absolut mest destruktiva husdjuret; en get kan äta i stort sett vad som helst. Buskar och unga träd är getternas favoritmat, och i skogade områden hindrar de därför nya träd från att växa upp. 

Jorden dog ut

Jordbrukets expansion slutade i katastrof på många platser. På kort sikt gav skogsavverkningen en bra lantbruksjord, men avverkningen ledde även till jorderosion. Jorden som låg kvar blev lätt utarmad.

Mot slutet av den romerska perioden var problemet så stort att många bönder övergav sina åkrar för att odla upp ny jord på andra ställen, tills även den blev ut­armad. Detta drabbade i synnerhet Nordafrika, som på den tiden kallades ”romarrikets kornbod”. Jorderosion och invasioner tvingade bort bönderna, och öknarna i söder tog över de forna odlingsmarkerna.

Kanske är du intresserad av...