Sokrates vänner försökte övertala honom att fly

Sokrates var så provocerande att han tvingades dricka giftig saft av odört.

© École Nationale Supérieure des Beaux-arts

Sokrates vassa tunga skickade honom i graven

Filosofen Sokrates är Atens mest omstridde man. Somliga kallar honom ett geni. De flesta rasar över hans evinnerliga frågor. Sokrates gör under en period på omkring 40 år Atens gator osäkra för människor som helst vill lämnas i fred.

27 januari 2017 av Tim Panduro

En underlig figur rör sig på Atens gator. Hjulbent, barfota och med en säregen gångstil tar han sig fram genom storstaden. Den äldre mannen har stort skägg och långt hår. Näsan är bred med vida näsborrar, ögonen är utstående och läpparna tjocka.

Folk på gatan viskar att han liknar guden Silenos som var hälften djur, hälften människa. Det är absolut inte några komplimanger som följer den man som kommer att gå till historien som antikens störste filosof. 

Han heter Sokrates och år 407 f.Kr. har han en bra bit kvar till den statusen. De flesta invånarna i Aten anser att han är en tokig excentriker som man helst ska undvika att komma i samspråk med, om man inte verkligen vill hånas för sin okunskap.

Sokrates spenderar nämligen sina dagar med att fråga ut människor på gatan om vad som helst. Inget ämne är för litet och resultatet är alltid detsamma: Det som verkar som vardagliga, oskyldiga frågor blir snart till ett otal spetsfundiga frågor om moral, rättvisa och andra svåra ämnen som få orkar diskutera.

Filosofen Platon är en av Sokrates få anhängare och han återger flera av dialogerna i sina skrifter. En dag ber Sokrates härföraren Laches om att definiera mod. En lätt uppgift tycker Laches:

”Om man håller skansen, försvarar sig och inte flyr, då är man modig.”

”Men vad säger du då om den man som lämnar skansen men kämpar vidare under flykten?” frågar filosofen och snart blir generalen helt snurrig av en rad nya frågor.

En retoriker vid namn Gorgias blir också förbryllad då Sokrates frågar om vävning handlar om konsten att tillverka kläder. 

När Sokrates får ett instämmande svar följer han upp med ännu en ny fråga: ”Och musik handlar om konsten att komponera melodier?”

Det som verkar som oskyldiga frågor är en del av en utfrågningsteknik som bäst kan liknas vid ett korsförhör och till sist uppnår han sitt mål: att visa att retorikern Gorgias inte har tänkt på vad en retoriker är.

”Det oreflekterade livet är inte värt att leva”, lyder det från Sokrates som menar att han med frågorna hjälper sina offer att uppnå klarhet och insikt. Snart kommer han dock att märka att inte särskilt många uppskattar hans hjälp.

Bland Atens satiriker blir Sokrates ett omtyckt offer för spott och spe.

Satirikerna var hårda mot filosofen

Sokrates kommer till världen år 470 f.Kr. Det är mitt under Atens storhetstid och stadens dryga 120 000 invånare njuter av den blomstrande ekonomin. 

Också vetenskaperna och frisinnet värde­sätts och även Sokrates beslutar sig i ung ålder för att lämna stenhuggar­skrået och bli dagdrivande gatufilosof. 

Han riskerar inte livet för sin aparta livsstil, för stadsstaten har en välfungerande demokrati och ett rättssystem för att skydda invånarna.

År 430 f.Kr. kommer dock pesten med ett fartyg till Grekland. När sjukdomen sprider sig ligger Aten i krig med Sparta och stadsledningen har beordrat befolkningen att hålla sig innanför stadsmurarna. 

Den redan tätt befolkade staden är full av flyktingar från landet och både stadsbor och nyanlända dör som flugor. Atens brunnar är fulla av döda som kastat sig i vattnet för att stilla den törst som pesten ger upphov till.

När epidemin börjar avta har en tredje­del av invånarna avlidit. En stor del av den politiska eliten har begravts och de många dödsfallen har försvagat armén och flottan. Stadsstatens ledning fortsätter ändå det fruktlösa kriget mot ärke­fienden Sparta. Sokrates deltar i flera av fälttågen men det blir med tiden allt tydligare att det inte är lätt för en excentriker.

Filosofen har exempelvis blivit offer för åtlöje och satir på Atens amfiteatrar. I ett av sina stycken beskriver diktaren Eupolis honom som ”en som funderar över allting i hela världen, men inte vet varifrån nästa måltid kommer”.

En annan diktare, Aristofanes, skriver år 423 f.Kr. ett teaterstycke, Molnen, som driver med Sokrates. I stycket framställs Sokrates som en galning som tillber molnen som gudar. Första gången publiken möter honom i stycket dalar han ner från himlen i en korg. 

Därefter lär han upp en oduglig elev som till Sokrates förtjusning använder sina nya retoriska kunskaper till att försvara bedrägeri och våld.

Själv kommenterar Sokrates satiren med orden: ”Om en åsna sparkar dig, stämmer du den då?”

Vad han då inte vet är att sparkarna snart ska komma från andra än en ”åsna”. Pesten och kriget tär nämligen inte bara på invånarnas tålamod utan också på själva grundbultarna i stadsstaten Aten – demokratin och rättssystemet

Sokrates hamnar i skenrättegång

År 406 f.Kr. mister Aten 25 fartyg och 4 000 sjömän i ett sjöslag mot spartanerna. Fiendens flotta utplånas men Aten kokar ändå av vrede eftersom flottans åtta folkvalda generaler inte tagit med de döda hem.

Nästan alla har släktingar eller vänner bland de döda. Nu kan de efterlevande inte ens en gång se till att de döda får en ordentlig jordfästning. Generalerna försöker försvara sig med att en våldsam storm har hindrat dem ifrån att ta med kropparna, men befolkningen visar ingen förståelse.

På Akropolis ska en folkförsamling bestående av 500 fria män döma i målet. Männen har valts ut genom lottdragning och de har makten att lägga fram lag­förslag i ett år. Stämningen i staden är så hetsig att några av jurymedlemmarna före­slår att man ska strunta i formalian och döma härförarna genom röstning här och nu.

Sokrates har aldrig tidigare varit en del av folkförsamlingen men i år har han valts ut. Flera medlemmar vägrar att godkänna förslaget men ger med sig en efter en när de hotas med repressalier. Visst är förslaget uppenbart ett brott mot lag och rättspraxis men Atens hämndlystna befolkning gillar idén. Sokrates är den ende som vägrar att stödja förslaget.

”Jag ser det som min plikt att ta risken å lagens och rättvisans vägnar, för att inte bli medskyldig i ert orättfärdiga förslag”, säger han.

Men det hjälper inte. Förslaget antas och de åtta ledarna döms till döden.

Sokrates slipper repressalier men han har fått mäktiga fiender – bland både politikerna och folket på gatan.

Filosofen Sokrates skrev aldrig ett enda ord, men tack vare hans beundrare, filosofen Platon, känner historikerna ändå till en del av Sokrates bevingade ord.

© biographies.net

Sparta inrättar tyrannisk regim

År 404 f.Kr. stöter Aten på nya motgångar. Den spartanske härföraren Lysandros, en hänsynslös och effektiv ledare, tvingar Aten att kapitulera. 

Han upphäver samtidigt stadens författning, avskaffar de folkvalda institutionerna och tillsätter en prospartansk regim. Sokrates gamle elev, diktaren Kritias, utses till ledare för de trettio tyrannerna. De hårt prövade atenarna får nu se sin stad övertas av en skräckregim.

Politiska motståndare och de trettio tyrannernas personliga fiender avrättas systematiskt. Ingen går säker men Sokrates som har ett starkt rättvisepatos kan inte tiga och påtalar tyrannernas brott.

Kritias känner respekt inför sin gamle vän Sokrates men han kan inte ignorera filosofens kritik. De trettio tyrannerna skickar därför bud efter Sokrates och förbjuder honom att tala med unga människor på gatan. 

Rådet menar att han korrumperar dem med sina åsikter. Sokrates tiger dock inte länge och Kritias måste snart kalla honom till sig igen. 

Denna gång har de trettio tyrannerna tänkt ut en grym plan. Sokrates sätter lagen över allt annat och ska nu tvingas handla orättfärdigt: Han beordras att gripa rikemannen Leon och döda honom. Sokrates väljer dock att vända hem efter att ha hört ordern.

”Jag visade dem att döden inte bekymrade mig det minsta utan att jag istället i högsta grad bekymrade mig om att inte begå en oförrätt”, säger han senare enligt filosofen Platon.

Sokrates är beredd på att avrättas för sin olydnad. Men han räddas då ­Kritias år 403 f.Kr. tvingas ta sig till Pireus där demokratianhängare gått till angrepp på tyrannens styrkor. Kritias dödas i stridigheterna och med honom faller diktaturen.

Tyrannerna har haft makten i bara ett år men på den korta tiden har omkring 1500 invånare mist livet.

Sokrates blir stadens syndabock

Även om demokratin återinförs är Aten blott en skugga av vad det en gång var. Decennier av krig har slitit på invånarna. 

Bara en sak är som vanligt: Sokrates vandrar fortfarande runt på de dammiga gatorna, lika frågvis som alltid. Han börjar närma sig 70-årsåldern. Fysiskt mår han bra men han är en man som Atens invånare har svårare för än någonsin tidigare. 

Sokrates har nämligen kopplingar till flera av de personer som ansvarade för den atenska demokratins fall, bland andra tyrannen Kritias som en gång var en talangfull diktare men helt plötsligt blev en diktatorisk despot. Många anser att Sokrates måste ha korrumperat honom.

I Aten kan alla invånare väcka åtal. En rikeman gör det som många bara pratat om: Han åtalar Sokrates. Filosofen får order om att han ska infinna sig för en inledande utfrågning. Han får anklagelserna upplästa för sig och han beskylls för blasfemi och för att ha korrumperat ungdomen. Det lutar åt dödsstraff.

Sokrates tar det hela med sedvanligt lugn och vandrar mot sitt hem efter den dramatiska dagen. Vännerna ber honom att gå i exil men för Sokrates är det otänkbart att lämna Aten.

”Jag är tacksam för att Apollon skapade mig som man, inte som kvinna, som grek och inte barbar och som atenare och inte utlänning.”

Skryt retar nämndemännen

Domstolen är inte särskilt ståtlig men det är ändå en imponerande syn när de 500 nämndemännen dyker upp. De har valts ut genom lottdragning bland 6000 fria män. 

En efter en passerar de vakterna och visar den träskylt de fått som bevis på att de valts ut till juryn. De radar upp sig på långa, hårda bänkar.

Solen har precis gått upp när åtalet inleds på försommaren år 399 f.Kr men åskådarplatserna är alla fyllda. Sokrates är en välkänd man i staden och många invånare vill se honom grillas så som han själv plågat andra. 

Det finns inte några riktiga advokater i Aten, istället konsulterar den anklagade de lagkunniga och får kanske ett försvarstal. Sokrates har inte gjort detta.

Domstolen tystnar när Sokrates börjar tala och åhörarna blir knappast besvikna på underhållningen. Det verkar som om Sokrates bär på en dödslängtan och han gör allt för att provocera dem som ska avgöra hans öde. 

Sokrates vill varken försvara sig eller förklara sina handlingar. Han konstaterar istället att en gud talar till honom och att han är den visaste mannen i Aten eftersom han insett att han inte vet någonting.

Enligt den samtida författaren Xenofon väcker påståendena en ”storm av protester” från juryn. Och det blir bara värre när han berättar vad Apollon har sagt till honom via Oraklet i Delfi.

”Inför åtskilliga människor svarade Apollon att ingen människa är friare eller förnuftigare än jag”, skryter Sokrates.

När dagen är över skickas röst­urnan runt bland de 500 nämndemännen som ska lägga bronsskivor med sina röster i krukan. Om inte Sokrates skrytsamheter väckt juryns vrede så har hans kopplingar till några av Atens mest hatade män med all säkerhet gjort det. Han döms skyldig av en majoritet på 280 nämndemän.

Åtalet anses inte giltigt

Åklagaren yrkar på dödsstraff, men lagen säger att den anklagade ska föreslå ett alternativt straff som nämndemännen också kan välja. I ett fall som Sokrates skulle landsförvisning vara ett passande motförslag men filosofen verkar inte vara färdig med att provocera juryn.

”Vilken belöning är passande för en fattig man som är i behov av fritid så att han kan vägleda er? Att bli försörjd av staten. Det förtjänar han mycket mer än någon segerherre från de olympiska spelen”, säger han.

Sokrates förslag till straff utlöser missnöjda viskningar hos juryn och vreden tilltar när Sokrates enligt filosofen Platon presenterar ännu ett alternativt straff: Han ska betala hundra drachmae – ett provocerande litet belopp som Sokrates till och med har fräckheten att beskriva som särdeles väl tilltaget för en fattig filosof som han själv.

Författaren Xenofon är av en annan uppfattning och skriver att Sokrates vägrar att föreslå ett alternativt straff eftersom han på det sättet indirekt erkänner åtalet och därmed gör domen rättfärdig. 

Nämndemännen står nu alltså inför valet att antingen döma Sokrates till döden eller frikänna honom helt och hållet.

När juryn för andra gången ska lämna bronsskivorna med sina domar i valurnan speglar resultatet också situationen. Under den första vändan ansåg endast 280 personer att han var skyldig. 

Enligt historikern Diogenes Laertios röstar nu hela 360 nämndemän istället för dödsstraffet. Sokrates har talat sig själv i graven.

Filosofen hamnar i fängelse

Den 70-årige filosofen placeras i stadens häkte. Aten använder sig inte av fängelsestraff. Cellerna fungerar i stället endast som förvaring tills en dom eller landsförvisning kan verk­ställas. Vänner och familj kan komma och gå som de vill i häktet under dagtid.

Sokrates förtvivlade vänner föreslår att han antingen ska rymma eller muta sig till ett frikännande. Båda idéerna framstår som absurda för filosofen. Visst är domen felaktig men om Sokrates kommer undan på olagligt vis kommer också han att handla orättfärdigt. Det skulle gå emot tänkarens hela livsfilosofi.

Om Sokrates inte respekterar landets lagar – oberoende av den felaktiga domen – kommer han att begå en oförrätt mot samhället. Samtidigt är filosofen helt övertygad om att hans kropp endast är ett jordiskt hölje. Han hävdar bestämt att själen kommer att leva vidare efter avrättningen.

Efter en månads tid i häktet har dagen för Sokrates avrättning kommit. Dödsdomen ska han själv verk­ställa genom att ­dricka gift från växten odört. 

Fång­vaktaren räcker över en bägare med den dödliga vätskan och flera av Sokrates vänner är på plats i cellen. De bryter ihop när filosofen börjar dricka och han ger en sista gång uttryck för sin säregna, excentriska personlighet.

”Vad är det för sätt att uppföra sig på för karlar? Jag har skickat bort kvinnorna för att slippa sådant. Jag hade planerat att dö i lämplig stillhet och nu tvingar era tårar mig att skämta.”

Sokrates traskar av och an i cellen tills han börjar förlora känseln i benen. Då lägger han sig ner och känner hur förlamningen sprider sig till resten av lemmarna. Ett par spasmer går igenom kroppen. Kort därefter är Sokrates död, 70 år gammal.

Utvalda citat från Sokrates

Avund och hån har lett till många goda människors död. Det är inte någon risk att jag blir den siste

Nu är det dags att vi går åt var sitt håll, ni för att leva och jag för att dö. Den som går mot det bättre vet bara Gud.

Mina åhörare föreställer sig alltid att jag besitter visdom. Sanningen är att endast Apollon är vis och han menar att män­niskans visdom är tämligen liten eller ickeexisterande.” 

Det enda jag vet är att jag ingenting vet.

När mina söner blir vuxna vill jag be er om att straffa dem ifall de bara bryr sig om egendomar och guld, eller om de tror att de är något de egentligen inte är. Tillrättavisa dem, som jag tillrättavisat er.

Under mitt liv har jag ofta haft en dröm där jag får veta att jag skulle komponera musik. Jag är säker på att det har fått mig att studera filosofi som är den ädlaste och bästa musik som finns.” 

Ett liv utan reflek­tion är för en männi­ska inte värt att leva.

Kanske är du intresserad av...