Enligt den grekiska mytologin var Dionysos resultatet av en affär mellan gudarnas kung Zeus och kungadottern Semele från Thebe.

© P.P. Rubens/State Hermitage Museum

Orgier skyddade Aten mot inbördeskrig

Den årliga festivalen för vinguden Dionysos var ett överdådigt spektakel fyllt med teater, frossande i mat, sexuella utsvävningar – och massor av politik. Festivalen var även Atens skydd mot intern oro.

19 december 2016 av Jeppe Knüppel
Skratt och sång ljuder denna vårdag år 450 f.Kr., och vinden fylls av vinets förförande doft. En ström av berusade kåta män och kvinnor passerar Atens stadsport. 


Festivalen till vinguden Dionysos ära har precis börjat och nu väntar fyra dagars teatertävlingar mellan Greklands bästa författare, vin i strida strömmar och förhoppningsvis en hel del sexuella kontakter.

Främst i tåget bärs statyn av guden Dionysos som badats i vin och iklätts dyrbara kläder. Tidigare på dagen har atenarna offrat ett otal tjurar, får och getter utanför stadsmuren till hans ära. 


Nu är processionen på väg mot teatrarna där statyn ska ställas på hedersplatsen och förbli där under hela festivalen. 

Flickor bär kannor med vin och fruktkorgar. De symboliserar gudens fertilitet och är en påminnelse om att det är tack vare honom som böndernas vinrankor spirar och ­druvorna mognar.

Rika invånare, allierade stadsstater och Atens stadsstyre har bekostat de vagnar som lastats med enorma fallosar och nu dras fram. 


De meterlånga fruktsamhetssymbolerna möts av publikens exalterade rop och jubel. Det råder en rivalitet mellan bidragsgivarna om att ha sponsrat den mest imponerande fallosvagnen och de senaste månaderna har det varit ett välbetalt jobb att konstruera fallosar.

Efter vagnarna kommer extatiskt dansande invånare med hemmagjorda fallosar. Även om de inte kan konkurrera med dem på vagnarna är storleken så överdriven att de bärs fram på långa pålar.

Filosofen Herakleitos (540–480 f.Kr.) noterar det säregna med denna ritual: "Endast vid denna begivenhet är fallos inte tabubelagd."

På det hela taget är festivalen ett stort undantag när de annars måttfulla atenarna ger sig hän i en orgie av alkohol, mat och sex.

En främmande gud i staden

offi­ciella firandet av guden ­Dionysos började under tyrannen Peisistratos regeringstid (561–527 f.Kr.). 


Festivalen blev direkt oerhört populär och fortsatte då det tyranniska styrelseskicket ersattes av demokrati i Aten omkring år 500 f.Kr.

Den fick allt större betydelse och växte i storlek på grund av de ytterst populära teatertävlingarna som hölls parallellt med festivalen. 


Det är också härifrån den grekiska dramatiska traditionen stammar. Alla de tragedier vi idag förknippar med det antika Grekland hade sin urpremiär under festivalen för ca 2 500 år sedan, bl.a. historien om Oidipus.

Atenarna tog dock inte Dionysos till sig utan vidare. Guden kom till dem från staden Eleutherae som kom under atenskt styre ca år 530 f.Kr.

De gamla grekiska myterna är en ­skräckhistoria om hur Atens invånare mötte den nya guden med förakt och de straffades för sitt högmod. 

Enligt myten hånade de manliga atenarna en nyuppsatt staty av Dionysos varpå de alla drabbades av ett tillstånd som gjorde dem impotenta. Endast en överdådig offerfest till gudens ära kunde bota atenarna från denna för­färliga sjukdom.

Stora privata symposier hölls varje kväll i Aten under Dionysosfesten.
© Alamy/Imageselect

Dionysos har två ansikten

Myten visar att det tog tid för atenarna att acceptera den nytillkomna gudomen. 


Enligt forskare uppstod Dionysoskulten först någonstans i Mellanöstern och för atenarna representerade guden något främmande och exotiskt. 

Utöver vingud var han också gud för teatern, den maskerade förklädnaden och dubbelheten.

Enligt de gamla grekiska skrifterna var prästinnorna i Dionysoskulten några av de mest ihärdiga i hela Grekland; de var kända för att dricka rikliga mängder alkohol, att flå levande djur, kannibalism och till och med barnamord.

Detta illustrerade att vinguden stod för både njutning och smärta. På samma sätt hade festivalen också två sidor. Utöver firandet av det hämningslösa hade den också ett seriöst, politiskt syfte. 

Festivalen lockar diplomater

Medan den vanliga atenaren såg fram emot festivalens teaterföreställningar, rikliga mängder vin och sexuella möten hade de styrande politikerna i staden andra motiv. 


För arkonterna, de högsta ämbetsmännen, var festivalen en chans att stärka sina egna positioner såväl som stadens.

Festivalen anordnades i samband med vårens ankomst, precis när segelsäsongen drog igång. Något som underlättade för rika personer och diplomatiska representanter från allierade stadsstater att komma på besök. 


Och många kom också. Evenemanget var alltså en perfekt möjlighet för de styrande att förnya traktat eller ingå nya avtal med de många tillresta diplomaterna.

Staden hyllar sig själv på teatern

För att få så bra avtal som möjligt var det viktigt att imponera på de tillresta. 


Stadsledningen gav därför diplomaterna bra platser under festivalens andra dag när atenarna samlades i den enorma Dionysosteatern på Akropolis sydsida. Här inleddes de följande dagarnas skådespelartävlingar med en rad ceremonier.

Först utdelades medborgarskap till nya medborgare. Då kläddes föräldra­lösa atenska män i soldaternas karaktäristiska hoplitrustning på scenen. 


Ritualen skulle visa att staden tog ansvar för de mindre lyckligt lottade ungdomarna genom att göra dem till medborgare. På det sättet påmindes gästerna och stadens egna invånare om att Aten tog hand om sin befolkning.

Därefter hyllades de som sponsrat teater­uppsättningarna och de kröntes symboliskt med förgyllda kransar. 


Sponsorerna finansierade de körsångare, musiker och kostymer som ingick i styckena. Men det var stadsstaten Aten som betalade dramatikerna och ­skådespelarna. 

På så sätt kunde de styrande ha full kontroll över styckenas moraliska innehåll. Aten skulle nämligen fram­ställas i positiv dager inför befolkningen och gästerna varför skådespelen noggrant ­valdes ut.

Till sist hyllades de invånare som under året hade försett staden med nya byggnader, fartyg och liknande. 


Denna del av ceremonin hade stor betydelse. Statsmannen Demosthenes (384–322 f.Kr.) beskrev det: "Alla som har tagit del av detta uppmuntras att bidra till stadens väl och ve, och hedra den som visar sin tacksamhet mer än den som kröns."

För stadsstaten var det en enkel ekvation: Tillgodose de rikas törst efter uppmärksamhet och inkassera vinsten i form av gåvor till staden.

Drickande förhindrar inbördeskrig

Aten spenderade förmögenheter på Dion­­ysosfestivalen; även under krig och svåra perioder var festivalens budget enorm. 


Endast en enda gång ställdes festivalen in, nämligen då Aten stod på randen till utplåning efter nederlaget i Peloponnesiska kriget år 404 f.Kr.

Historiker har beräknat att arrangemanget kostade ett belopp motsvarande en tiondel av den årliga budgeten för flottan. 


Då flottan var som störst innehöll den 400 fartyg och 80 000 man.

Men politikerna visste att det var väl investerade pengar eftersom festivalen fungerade likt en säkerhetsventil för de interna stridigheterna som konstant hotade att utlösa ett inbördeskrig i stadsstaten.

Då reformatorn Kleisthenes införde demokratin omkring år 500 f.Kr. delades atenarna in i tio grupper där alla det atenska samhällets lager, sociala såväl som ekonomiska, var representerade. 

Förhoppningen var att grupperna skulle bibehålla balansen och samtidigt ha ett gemensamt intresse för att värna om stadsstaten.

Under årtiondena före införandet av demokratin hade enväldiga förtryckare styrt staden och ledningen fruktade att så åter skulle bli fallet om det uppstod motsättningar mellan grupperna.

Syftet med Dionysosfestivalen var att lätta på trycket bland de invånare som var oense. Under festens fem dagar fick atenarna utlopp för sina frustrationer och knöt vänskapsband över de politiska gränserna.

Frosseri utvecklas till orgier

Efter att kvällens teaterstycken spelats upp anordnades varje kväll så ­kallade symposier. 


För den rika överklassen handlade det om storslagna fester men även de vanliga atenarna slog på stort. 

Köttet från offerriterna fördelades bland stadens invånare, förra säsongens vinskörd hade precis jäst färdigt och det fanns mat och dryck åt alla.

De flesta hushållen i Aten hade ett rum avsett för symposier. Ofta var rummet det enda i huset som hade stengolv, detta för att underlätta rengöringen. 


En viktig detalj eftersom de inbjudna männen festade hämningslöst under symposierna. De spillde, sölade med maten och spydde överallt.

Under måltiden var det vanligtvis under­hållning i form av dans och musik varefter deltagarna ägnade sig åt mer köttsliga lustar. Hustrur och döttrar fick inte delta vid symposierna – de enda kvinnorna som fick vara med var betalda flöjtister och prostituerade.

Den som bjöds in till ett symposium var tvungen att förbereda sig på att knyta kontakter på ett mycket intimt vis. 

Kvällens klimax var nämligen stora orgier och homoerotiska utsvävningar var vanliga. Fynd av vaser och dryckeskärl från denna tid visar symposie­deltagarna som satyrer, det vill säga grekiska sago­väsen med manlig överkropp och getben.

Detta sagoväsen var en klassisk symbol för Dionysos och illustrerade hur män betedde sig efter det stora vinintaget. Ett klassiskt grekiskt ordspråk lyder: "Jag hatar en drinkare med ett gott minne."

Orden antyder att symposiedeltagarna ofta utmanade samhällets konventioner, och att de vanligtvis inte hölls ansvariga för sitt uppförande när de hällde i sig vin.

Symposiets deltagare kunde roa sig med prostituerade och varandra.
© Wesleyan University

Svag kritik av utsvävningarna

Även om de flesta älskade Dionysos­festivalen så hade den också en del kritiker. En av dem var filosofen Apollonios från Kyrene i Libyen. Han anklagade de atenska männen för deras mycket opassande beteende:

"Nu verkar atenarna svära trohet till njutningen istället för hemmet och bära fallos istället för vapen", klagade han.

Kritiker varnade också för hur ledningen blandade ihop teater och politik. På teatern var publiken djupt känslomässigt engagerad i föreställningen där utrop, gråt och högljudda kommentarer var en del av upplevelsen. 


Det var denna inlevelse som filosofen Platon varnade för när han beskrev de teaterglada atenarna som manipulerbara får som inte kunde skilja på verklighet och skådespel.

Hans stora ängslan var att atenarna såg folkförsamlingen som en teater eftersom debatterna ofta liknade farser.

Alla ser fram emot nästa års fest

Kritiken hade dock ingen inverkan på festivalens popularitet och den sista kända vinnaren av teatertävlingarna utsågs år 154 f.Kr. Under alla de åren fortsatte Aten att fira både vinguden och sig själva.

Medan ledningen bedrev storpolitik med hjälp av teatern kunde den vanliga medborgaren se fram emot fem dagar med mat, vin och osedlighet. 

Allt ackompanjerat av tidens bästa skådespel. Framgångsreceptet för Dionysosfestivalen var just den enande kraften och den politiska nyttan.

När ruset efter de fem dagarna lade sig hade de teaterglada invånarna till de styrandes glädje lättat lite på trycket. 


Det tryggade patriotisk fördragsamhet bland atenarna ända fram till nästa års Dionysosfestival.

Kanske är du intresserad av...