Oraklet satt över en spricka där det steg upp giftig gas.

© Alamy Imageselect

Oraklet i Delfi sniffade gas och gav tvetydiga svar

Var det klokt att gå ut i krig? När var det bäst att så på åkrarna? Och var skulle en ny grekisk koloni ligga? Oraklet i Delfi hade svaret på allt. Härskare och fältherrar följde hennes råd. För vissa blev följderna katastrofala.

15 september 2017 av Else Christensen

Diplomaterna från Athen står tysta med böjda nackar. Tem-pelprästen har ställt deras fråga till oraklet bakom förhänget, och nu väntar männen på hennes svar. 

Luften i det halvmörka rummet längst inne i Apollon-templet i Delfi är kväljande tung av en sötaktig lukt, och väntan känns oändligt lång. Men plötsligt bryts tystnaden av en kvinnas desperata skrik.

”Fly! Fly till världens ände! Överlämna er åt er sorg!” tjuter oraklet.

De athenska diplomaterna måste uppbjuda alla sina krafter för att inte följa hennes uppmaning, men de har kommit hit i ett viktigt ärende för att söka råd hos Pythia, det berömda oraklet i Delfi. 

Persiska riket, Athens mäktiga granne, hotar nämligen att angripa stadsstaten och athenarna vet inte vad de ska ta sig till. De kan knappast återvända hem med ett så nedslående svar som det de just fått av Pythia. 

Diplomaterna vänder sig till tempelprästen, ställer frågan en gång till och väntar spänt på svaret.

”Allt innanför Attikas gränser ska falla, ja, och de heliga dalarna mellan de nära bergen. Men träväggen, träväggen allena ska stå”, säger Pythia med otydlig stämma. 

Diplomaterna förstår inte vad svaret betyder, men de tar det med sig hem till Athen. Themistokles, en av stadsstatens främsta män, avgör saken.

”Väggar av trä betyder fartyg”, konstaterar han. Oraklet menar att de ska rusta upp flottan. De desperata athenarna gör som Themistokles säger, och det otroliga sker: athenarna segrar. 

Året därpå, 479 f.Kr., krossar en allians av 31 grekiska stadsstater perserna så grundligt i slaget vid Plataiai att perserna aldrig mer angriper grekiska städer.

För att visa sin tacksamhet för oraklets hjälp skänkte stadsstaterna en speciell gåva till Delfi: en åtta meter hög kolonn av sammanslingrade bronsormar, med ett väldigt offerkar av rent guld högst upp. 

Kolonnen restes på den främsta platsen i helgedomen: precis framför Apollon-templet där oraklet satt.

Ryktet om oraklet spred sig och folk kom från när och fjärran. Statsmän och handelsmän, poeter och bönder kom från den kända världens alla hörn för att lyssna till oraklets råd och samtidigt träffa alla andra som var där av samma anledning. 

Under antiken var Delfi i alla avseenden världens navel – andligt, kulturellt och ekonomiskt.

Staden som sådan var varken stor eller inflytelserik, men under de dagar på året då man kunde besöka oraklet var staden proppfull med folk. Kön till templet ringlade långt nedför berget.  

Ett av de första arkeologiska fynden var en romersk marmorstaty av en ung man ... som visade sig föreställa kejsar Hadria-nus älskare Antinous, som dog ung.


© Ècole francaise d'athenés

Herde upptäckte Delfis magi

Enligt de gamla myterna var stadens status bestämd av gudarna. 

Zeus, den mäktigaste av de grekiska gudarna, ville hitta mittpunkten i den värld han härskade över. Därför skickade han ut en örn från var sin ände av jorden. De båda örnarna möttes i Delfi som därför – bestämde Zeus – var världens omfalos, det grekiska ordet för navel.

Arkeologernas mer jordnära förklaring är att platån på bergsmassivet Parnassos erbjuder bördig jord och fina betesmarker, och att det därför tidigt blev en populär boplats. 

Fynd visar att människor har bott där och odlat jorden sedan omkring 1600 f.Kr. Men hur platsen fick sitt berömda orakel, och när det hände, är oklart. 

Flera källor, bland andra Plutarchos (45–120 e.Kr.) – en grekiskfödd filosof och historiker som tjänstgjorde vid Apollontemplet i Delfi under första århundradet e.Kr. – berättar att helgedomen grundades när en get-herde vid namn Koretas upptäckte platsens magiska krafter.

Varje gång Koretas getter kom till ett visst ställe på Parnassos sprang de omkring, bräkte högt och verkade förvirrade. Koretas och några andra herdar undersökte platsen och upptäckte att just där getterna uppförde sig konstigt fanns det en spricka i berget. 

När de gick dit för att undersöka sprickan närmare blev några av herdarna omtöcknade och förvirrade, andra trodde sig kunna se in i framtiden. Personer från Delfi upplevde samma sak som herdarna, och snart byggde de ett tempel över sprickan till guden Apollons ära. 

De utsåg även en prästinna som skulle stå för kontakten med det gudomliga som verkade finnas i sprickan. Prästinnan med den spe-ciella funktionen som orakel fick namnet Pythia.

Apollon var visdomens gud, och kunde svara på allt genom Pythia.

”Guden känner alla tings mål och alla vägar som leder dit; antalet blad som spricker fram i världen om våren, antalet sandkorn som finns i havet och floderna och som rörs av vågorna och de virvlande vindarna. Han vet vad som ska komma, och varifrån det kommer”, skrev den grekiske poeten Pindaros (520–443 f.Kr.) om Apollon.  

Kolonier gjorde Delfi berömt

Att Delfi fick ett orakel var inget speciellt i sig. Varsel och spådomar hörde -sedan gammalt till vardagen hos grekerna. Folk spådde i elden, i djurs inälvor eller fåglarnas flykt över himlen. Överallt fanns orakelplatser där människor med speciella gåvor förmedlade budskap från gudarna.

Oraklet i Delfi fick emellertid en särställning som den antika världens främsta auktoritet inom gudomlig rådgivning. 

Delfis läge spelade en stor roll. Staden låg nära de bergspass som resenärer från nordligare trakter färdades genom på väg till centrala Grekland, och från Delfi var det inte långt till en bra, naturlig hamn. 

Staden fick färskvatten från flera källor och det räckte gott och väl till de handelskaravaner som passerade staden. 

Delfi växte under 700-talet f.Kr. då den grekiska världen snabbt utvecklades. Självstyrande stadsstater växte fram, litteratur, konst och filosofi frodades och grekerna grundade kolonier längs Medelhavets och Svarta havets kuster. Resenärer passerade Delfi och besökte gärna oraklet.

Via Pythia gav Apollon råd till blivande kolonisatörer, och i takt med att rika och välmående kolonier som t.ex. Syrakusa (Sicilien) och Kyrene (Libyen) växte fram på platser som Pythia pekat ut, spreds ryktet om ett allvetande orakel.

Snart började kungar och regenter från hela den antika världen att fråga oraklet om råd. Till och med den legendariske, stenrike kung Midas skickade en representant från sitt rike Frygien, som låg i den centrala delen av dagens Turkiet. 

Som en hyllning till oraklet skänkte Midas en fantastisk gåva till -Delfi – en tron av guld. Statschefer, generaler och andra högt uppsatta personer följde kungens exempel och kom med dyrbara gåvor av marmor eller ädelmetall till Apollontemplet och oraklet.  

Apollontemplet med sina vita pelare låg högt. Det var Delfis största och viktigaste byggnad; här satt oraklet. 

© Beaux-Arts de Paris/Agence RMN & Shutterstock

Få ännu fler historier från antiken

  • Beställ en prenumeration på VÄRLDENS HISTORIA – få till exempel tre nummer för endast 49 kr.

  • Som prenumerant får du även tillgång till vår digitala tidskrift.

  • Eller köp tidskriften i butiker runt om i landet för 76:95 kr.

Spådom kostade oraklet livet

För besökarna förblev oraklet en anonym röst bakom ett draperi i templet. Men historikerna tror att de olika Pythia-prästinnorna rekryterades bland lokalbefolkningen – hon var förmodligen en av de kvinnor som var knutna till Apollon-templet.

”Den utvalda bland alla Delfis kvinnor”, kallar dramatikern Euripides (480-406 f.Kr.) henne i en av sina tragedier. Under de första åren var Pythia en ung jungfru, men denna tradition förändrades efter ett besök av en viss Echecrates från Thessalien.

Folk säger att han, sedan han sett jungfrun som stod för orakelsvaren, blev så betagen av hennes skönhet att han förde bort henne och förgrep sig på henne. Därefter införde folk i Delfi en lag om att det hädanefter inte skulle vara en jungfru utan en äldre kvinna på 50 år, som skulle avge orakelsvaren, och att hon skulle vara klädd som en jungfru till minne av de gamla profetiorna”, berättar historikern Diodorus Siculus (90–30 f.Kr.). 

Oavsett vem Pythia var, levde hon farligt. De giftiga gaser som steg upp ur underjorden kunde få fatala konsekvenser. Plutarchos berättar om en konsultation som gick alldeles snett:

Hon uppförde sig som ett skepp som kämpade mot vågorna och var uppfylld av en rasande och mäktig ande. Till sist blev hon hysterisk och rusade med ett skrik av skräck mot utgången, där hon kastade sig ned. Resultatet blev att inte bara den delegation som hade ställt frågan, utan även den tempelanställde som skulle tolka orakelsvaret, och de heliga män som var närvarande, flydde. Efter en stund hjälpte de henne upp. Hon var ännu vid medvetande och levde ytterligare ett par dagar.”

Det var Pythias omtöcknade tillstånd som ledde till synnerligen tvetydiga svar, som kunde tolkas efter behag. 

Det upptäckte Kroisos, Lydiens välbeställde och mäktige härskare i mitten av 500-talet f.Kr., när han ville ha råd om huruvida han skulle våga angripa sin mäktiga granne i öster: Persiska riket. 


Oraklet svarade att ett väldigt rike skulle gå under om han angrep. 

Kroisos drog glatt ut i krig, men förlorade stort. När han därefter klagade hos oraklet fick han svaret att profetian visst hade varit riktig: Kroisos hade ju verkligen lagt ett väldigt rike i ruiner – sitt eget.

Kroisos kunde också ha tänkt på den ena devisen över ingången till templet – ”känn dig själv” – innan han över-modigt kastade sig över perserna. Bara den som verkligen kände sig själv och sina egna svagheter kunde tolka oraklets tvetydiga svar.

Tre av oraklets spådomar

  1. ”Labda blir med barn och föder en rullsten. Han ska bli kung och rädda Korinth.”
    Oraklets svar till Eetion, som år 685 f.Kr. frågade om han och hans förlamade hustru Labda skulle få barn. Labda födde en son som kidnappades men återvände. Pojken blev senare kung av Korinth.

  2. ”Kämpa med silversvärd och du ska vinna allt.”
    Oraklets råd cirka 350 f.Kr. till Filip II av Makedonien – Alexander den stores far. ”Silversvärd” kan tolkas som mutor – det använde Filip II ofta när han byggde sitt imperium.

  3. ”Grunda en stad på den plats där du blir biten av en hund av trä.” 
    Oraklets svar till Locrus, som år 79 f.Kr. ville grunda en koloni. Han reste runt tills han trampade på en vildros – en hundros. Såret tvingade honom att vila och det slutade med att han grundade kolonin Lokroi Epizefyrioi på platsen.

Delfi hedrade poeter och atleter

Trots olyckliga tolkningar – som i Kroisos fall – fortsatte folk att konsultera oraklet och staden Delfis rikedomar och inflytande ökade. 

År 595 f.Kr. ledde stadens nya status till strider eftersom grannstaden Krisa beslöt att kräva tull av resenärer som passerade på sin väg till Delfi. 

Oraklets stad segrade och firade sig själv genom att utöka stadens redan berömda evenemang, de pythiska spelen. Liksom de olympiska spelen anordnades idrottstävlingen vart fjärde år, men förskjutet i förhållande till spelen på Peloponnesos. 

Och i Delfi var det inte bara atleter som tävlade. Här möttes även sångare, diktare och musiker i tävlingar. Vinnarna, både på stadion och på teatern, hyllades med lagerkransar, monument och svulstiga dikter.

”Du markskälvare som härskar över vägen till kapplöpningsbanan”, skrev den grekiske poeten Pindaros förtjust om körsvennen Thrasyboulos, en vacker ung man som år 490 f.Kr. vann kappkörningen med stridsvagnar. 

Efter körsvennens seger restes en bronsstaty över honom i Delfi – den finns i dag på stadens museum. Samma ära tillföll flöjtisten Satyros som framfört en hymn med körsång till.

Deltagarna i de pythiska spelen, och andra besökare, kunde avläsa historiens gång i Delfi. Monument som stadsstaterna låtit uppföra vittnade om grekiska segrar över Persiska riket. 

Andra minnesmärken hyllade Athens status -efter kriget då staden under en period var den grekiska världens ledande stat med stora rikedomar och hundra städer under sin kontroll.

När en annan stadsstat, Sparta, vann över Athen år 404 f.Kr., firade spartanerna segern genom att resa 38 statyer av framstående spartanska militärer längs den heliga vägen upp till templet i Delfi. Alla tempelbesökare måste passera de imponerande spartanerna.

I mitten av 300-talet f.Kr. började emellertid Delfis storhetstid att avta. Kungariket Makedonien, under kung Filip II och hans son Alexander den store, växte till en stormakt som erövrade alla grekiska områden. 

De makedonska kungarna krävde ordning och fred bland undersåtarna, och det gällde även de ständigt stridande grekiska städerna. Därmed minskade Delfis politiska betydelse, men oraklets auktoritet bestod; även Alexander den store sökte sig till Delfi för att få orakelsvar. 

Kristen kejsare stal segersymbolen

Inte heller romarrikets erövring år 168 f.Kr. rubbade Delfis status nämnvärt. Staden hade ett så grundmurat rykte att även romarna kom till oraklet för att få svar. 

Kejsar Nero deltog rentav i de pythiska spelen år 67 f.Kr.

Oraklet kunde dock inte mäta sig med kristendomen. År 330 grundade den romerske kejsaren Konstantin en ny huvudstad, Konstantinopel (dagens Istanbul). Stadens kyrka, Hagia Sofia, blev den nya omfalos, världens navel. 

År 360 försökte kejsar Julianus (331–363) följa sina hedniska föregångares seder och fråga oraklet om råd. Men kejsarens utsände fick en klagovisa:

”Säg till kungen att gudens härliga boning har fallit; ej har han längre en varaktig plats, ej lagerns spåkraft. Ej är han heller den talande källan; dess vatten är förstummat”, löd oraklets sista svar.

Även Delfis rikedomar försvann. När Konstantin grundade sin nya huvudstad hämtade han dit konst från när och fjärran. 

Han valde ormkolonnen från Delfi, monumentet som grekerna en gång skänkt staden som tack för oraklets råd om att använda ”väggar av trä”, och ställde den på hippodromen – Konstantinopels stora rännarbana.

År 393 förbjöd den romerske kejsaren Theodosius hedendom som Apollondyrkan och orakelsvar, och därmed var oraklets tid förbi.

Läs mer

Ole Wagner (red.): Delfi. Tekster og artikler om Apollons Helligdom, Odense Universitetsforlag, 1997. Manolis Andronicos: Delphi, Ekdotite Athenon, 2007. William J. Broad: The Oracle, Penguin, 2006. Myron Stagman: 100 prophesies of the Delphic Oracle, City-State Press, 1999.

Engelsk dokumentär: youtube.com/watch?v=En25VkbXE8E

Kanske är du intresserad av...