Kroppen torkades ut i den varma ökensanden före den egentliga begravningen. 

© Getty Images

Soltorkade lik var mumiernas föregångare

Invånarna i den forntida byn Adaïma torkade sina döda i sanden för att förbereda dem för dödsriket. Ritualen utvecklades senare till egyptiernas balsameringar.

21 september 2017 av Hans Henrik Rasmussen

För mer än 5 000 år sedan lade föräldrarna sitt döda spädbarn till vila­ i lerkrukan. Försiktigt placerade de pojkens armar och ben så att han låg i fosterställning, och de lade hans händer så att fingrarna vidrörde munnen. 

De placerade en malakitsten kring halsen; en magisk symbol som enligt egyptierna skulle hjälpa honom på vägen till livet efter döden. 

Och till sist placerade föräldrarna lerkrukan med kroppen i så att barnets ansikte var vänt mot den nedgående solen – där döds­riket låg enligt egyptiernas tro.

Kroppen av den cirka sex månader gamle pojken upptäcktes på en gravplats vid den forntida byn Adaïma på Nilens östra strand, i närheten av Luxor. 

Fyndet gjordes av franska forskare från institutet för orientalisk arkeologi och är ett av de allra tidigaste exemplen på de grav­ritualer som senare utvecklades till perfektion i faraonernas Egypten. 

Det som fascinerar forskarna allra mest är att liket har mumifierats före begravningen. Med hjälp av den torra ökensanden och värmen från solen har pojkens kropp helt enkelt torkats ut så att den kunnat bevaras i tusentals år. 

En intakt kropp skulle säkra hans övergång till ett evigt liv på andra sidan.

Pojken från Adaïma är långtifrån den ende som fått en omsorgsfull begravning. De franska arkeologerna har hittat sammanlagt drygt tusen barngravar utan­för den forntida byn.

De flesta barnen begravdes med armringar av koppar som skulle bota sjukdomar.

© Brooklyn Museum & Getty Images

De första spåren av Egypten

Under 400 år från cirka 3400 f.Kr. till 3000 f.Kr begravde invånarna i Adaïma sina barn på en särskild gravplats som var skild från de vuxnas. 

Barngravarna är från Egyptens predynastiska period då områdena längs Nilen ännu inte enats till ett enda stort rike under en farao.

Det allra tidigaste Egypten vet vi inte mycket om eftersom invånarna inte lämnade efter sig några skriftliga spår. 

Det forskarna känner till baseras huvudsakligen på fynd från gravplatser som dem i Adaïma. 

Gravarna där visar att invånarna redan för 5 400 år sedan hade börjat mumifiera sina döda och att de hade utvecklat tron på ett liv efter döden – den tro som senare blev stats­religion under faraonernas era.

Adaïma ingick i ett litet kungarike och var en blomstrande by befolkad av inflyttade nomader. 

Långvarig torka i Nordafrika hade tvingat dem att byta livsstil i takt med att betesmarkerna försvann. De sökte sig till Nilens bördiga stränder och blev fast bosatta där.

De tidigare isolerade folkstammarna fick nära kontakt med varandra i det nya samhället. Deras olika seder blandades och nya traditioner och begravnings­ritualer kom till stånd. 

Kan du inte få nog av Egypten?

Följ med VÄRLDENS HISTORIA på den ultimata VIP-resan till faraonernas rike.

Mumifieringen växer fram

Redan i början av 1900-talet upptäckte arkeologerna två stora gravplatser inte långt ifrån byn. På den västra gravplatsen låg främst vuxna, den östra var reserverad för barn upp till 12 år.

Sedan barnliken soltorkats och blivit mumifierade förde deras familjer dem till den östra begravningsplatsen. 

Några av kropparna har svepts in i vassmattor och placerats i en grav, varefter familjens offergåvor lagts ovanpå graven. Andra kroppar har placerats i krukor tillsammans med offergåvorna.

Krukorna är gjorda av bränd lera och togs sannolikt från hushållet när begravningen skulle äga rum. Dessförinnan ­hade krukorna använts vid matlagning eller till förvaring.

Mängden offergåvor varierar från grav till grav, berättar arkeologen Béatrix Midant-Reynes. Hon ledde de senaste utgrävningarna i Adaïma, som avslutades år 2005:

”På den östra gravplatsen hade många barn lagts i lerkrukor utan några andra föremål, eller med bara några keramikstycken”, förklarar hon.

Vissa barn fick rika gåvor med sig i graven; små malakitstenar som lagts på barnets bröst och panna för att skydda mot onda andar är den vanligaste gravgåvan. 

Några enstaka barn har även fått med sig koppararmband, pärlor av elfenben, krukor med frukt och snidade djurfigurer i graven – allt för att de skulle få ett bekvämare liv i dödsriket.

”En av de slutsatser vi drog efter att ha studerat begravningssederna vid Adaïma, var att det förekommit begravningar både med och utan ceremoni”, berättar Béatrix Midant-Reynes och konstaterar att några av begravningarna uppenbarligen arrangerades för att beskådas. 

På gravarna ser det ut som att den döda, offer­gåvorna och gravföremålen har placerats i särskilda, rituella positioner som haft en speciell innebörd för familjen och de anhöriga som deltog vid begravningen.

Många av barnen har t.ex. begravts i fosterställning med fingrarna placerade så att de vidrör munnen. Kroppen ligger med fötterna åt norr och huvudet åt söder – mot den livgivande Nilens källa.

Barnen ligger på vänster sida, vända mot väster och den nedgående solen som redan för 5 400 år sedan symboliserade döden och dödsriket.

De döda blev till mumier i den varma sanden

Det behövdes två begravningar innan barnliken i Adaïma var redo för livet efter döden. Den första begravningen skulle torka ut den döda kroppen så att den inte började förmultna.

Steg 1: Kroppen ska formas

Strax efter dödsfallet placerades liket i en grop i torr ökensand och lades till rätta i den ställning som krävdes för återfödelse. Kroppen skulle ligga i fosterställning på vänster sida med händerna nära ansiktet.

Steg 2: Sand och sol gör jobbet

Sedan täcktes kroppen med ett tunt lager sand som solvärmen kunde tränga igenom. Under två-tre dagar därefter drog värmen ut all vätska ur kroppen, och därmed stoppades den naturliga förruttnelseprocessen.

Steg 3: Liket kan flyttas till graven

Efter torkningsprocessen var kroppen mumifierad. Den kunde grävas upp och flyttas till sin sista viloplats i en kruka, eller lindas in i vassmattor.

Mumierna blickade mot dödsriket. De döda barnen ligger på vänster sida med ansiktet åt väster, mot solnedgången. Den nedgående solen symboliserade döden för egyptierna.

© Getty Image

Den balsamerade foten

Utgrävningarna i Adaïma, som avslutades år 2005, ger än i dag arkeologerna ny kunskap om de tidiga egyptiernas liv och vardag, och avslöjar dessutom detaljer kring bybornas hälsa. 

Även gravarna på den västra gravplatsen, där de vuxna fick sin sista vila, har bidragit med överraskande fakta. Här fann arkeologerna en dubbelgrav med det kanske allra första exemplet på balsamering:

”Grav S24 gav oss anledning till närmare överväganden och eftertanke. Den ena foten på en av de båda döda var inlindad i ett tygstycke, möjligen av linne.”

Sättet att linda in foten påminner om den avslutande fasen i senare tiders balsameringsprocess, som utövades på farao­nernas tid. 

Efter en längre behandlingsprocess lindades de döda då in i smala remsor av linnetyg. 

De franska arkeologerna har därför en teori om att den lindade foten i Adaïma kan vara det allra äldsta kända exemplet på en balsamering. 

Läs mer

Emily Teeter: Before the Pyramids, Oriental Institute Museum Publications 33, 2011 Gaëlle Bréand: The Corpus of Pre-Firing Potmarks from Adaïma, British Museum Studies in Ancient Egypt and Sudan 13, 2009

Kanske är du intresserad av...