Jättestatyn ­har blicken vänd mot den uppstigande solen.

Sfinxen: Egyptens sandfyllda gåta

Vem föreställer ansiktet? Varför är den gigantiska statyn vänd åt öster? I 3400 år har jakten på svaren pågått, och långsamt avslöjar sfinxen sina hemligheter. Läs historien och använd musen på den interaktiva, klickbara teckningen av Gizaplatån.

År 1798 inledde Napoleon Bonaparte ett fälttåg till Egypten för att stärka Frankrikes ställning i Mellanöstern. Den 21 juli nådde hans armé fram till utkanterna av huvudstaden Kairo, där fransmännen utkämpade ett slag mot mamlukerna – slaget vid pyramiderna.

Mamlukerna drevs på flykten. Napoleon kunde erövra området och njuta av utsikten över de storslagna, urgamla ­monumenten på Gizaplatån utanför staden. För att markera sin triumf gav den mäktige franske fältherren order om att kanonerna skulle riktas mot sfinxen och att näsan skulle skjutas bort.

Berättelsen om Napoleon lever och frodas – men den är inte sann. På 1400-talet beskrev den egyptiske, muslimske historikern al-Maqrizi hur den sufiske fanatikern Sa'im al-Dahr huggit näsan av sfinxen år 1378 – det sägs att han var arg över att en del egyptier betraktade figuren som en gudomlighet.

I flera tusen år har sfinxen omgärdats av myter om dess ursprung, funktion och förfall. Den franske fältherren bidrog dock inte till förfallet utan avlossade snarare startskottet till en intensiv jakt på sanningen kring den urgamla egyptiska jättestatyn.

Skattletare välkomna

Napoleon hade inte bara med sig soldater på sitt fälttåg utan även många konstnärer och vetenskapsmän, som var mycket fascinerade av Egyptens underverk. De undersökte alla den gigantiska sfinxen mycket ingående. När de återvände hem till Frankrike berättade de inlevelsefullt om sina upplevelser i Nordafrika. Bland européerna väckte de fascinerande berättelserna ett enormt intresse för det gamla Egypten.

Undersökningar har visat att den enorma skulpturen har huggits ut ur den naturliga klippan på Gizaplatån för cirka 4500 år sedan. Till skillnad från pyramiderna är den alltså inte uppbyggd av mindre, lösa stenblock. De egyptiska bildhuggarna började uppifrån och högg sig ned genom klippan tills statyn stod klar. Den nedre delen av sfinxen ligger under platåns naturliga marknivå. Det betyder att statyn är ett lätt offer för sanden som blåser in från Sahara.

När Napoleon kom till sfinxen var den begravd i sand upp till halsen, och det har den varit under större delen av sitt långa liv.

I början av 1800-talet fick utländska arkeologer – och skattletare – möjlighet att åka på expeditioner till Egypten. Mot lämplig avgift till de egyptiska myndigheterna fick de gräva som de ville. År 1817 anlitade den brittiske konsuln och antikvitetssamlaren Henry Salt den italienske sjömannen Giovanni Caviglia till att gräva bort all sand kring sfinxen. På den tiden var det bara huvudet på den 20 meter höga statyn som stack upp ur sanden, och det innebar ett enormt slit att forsla bort sandmassorna.

Caviglia tog hjälp av uppemot hundra egyptiska arbetare och lyckades i första omgången ta sig ned till sfinxens ena skuldra. Därefter kunde man ta bort sanden ända ned till den släta kalkstensplatta som sfinxen vilar på.

Ökensolen brände över de svettiga arbetarna, och hela tiden hotade sanden att störta ned över dem i den djupa, trattlika utgrävningsgropen. Endast en enkel barriär av träplankor höll sanden borta. Det var en hopplös kamp. Ökensanden fyllde snabbt igen hålrummen efter det som grävts bort, men Caviglia gav inte upp. Han hade snart gjort upp en ny och mer ambitiös plan för utgrävningen.

Statyns bröstparti och framben grävdes fria från sand, och mellan tassarna hittade arbetarna en enastående skatt: ett kobrahuvud som kan ha suttit på en ormkropp på sfinxens panna. En kobra i anfallsställning symboliserade faraonernas makt.

Resterna av ett spetsigt skägg dök också upp ur ökensanden. En gång i tiden har sfinxen alltså haft skägg, men det är inte säkert att det suttit där från första början. Caviglia fann många bevis för att statyn tidigare grävts fri från sand, helt eller delvis, och vid flera tillfällen hade utgrävarna passat på att dekorera statyn.

Caviglia upptäckte både inskriptioner från de gamla grekiska och romerska kulturerna och ett jättelikt, rödaktigt granitblock med ingraverade hieroglyfer – en så kallad stele – som var flera hundra år yngre än själva sfinxen.

År 1817 kunde utgrävningsteamet ­inte tyda texten på den 3,6 m höga granittavlan, men fem år senare lyckades fransmannen Jean-François Champollion lösa hieroglyfernas gåta, och i dag vet man vad som står på stelen.

Stelen restes av farao Thutmosis IV för omkring 3400 år sedan – 1100 år efter sfinxen. Texten berättar att Thutmosis som ung var ute på jakt i det på den tiden något bördigare Giza­området. Vid middagstid sov han i skuggan av sfinxens huvud, som stack upp ur sanden, och drömde att guden Horem-­Akhet-Chepri-Re-Atum i sfinxens skepnad talade till honom.

Farao renoverade den gamla statyn

För 3400 år sedan reste Thutmosis IV ­en stentavla mellan tassarna på den redan då mer än tusen år gamla sfinxen.

Sfinxen lovade att göra den unge jägaren till kung, om han befriade statyn ur sanden. Thutmosis IV blev kung, precis som i drömmen, och lät gräva ut och restaurera den gamla sfinxen.

Redan då var statyn kraftigt eroderad, men farao lät förbättra delar av kroppen, reste sin stele och lät bygga skyddande murar, som skulle hålla sanden borta. Senare fynd har bekräftat att farao Thutmosis IV gjorde sig stort besvär för att återge sfinxen dess forna glans. Han fortsatte även renovera hela det gamla gravkomplexet på Gizaplatån, ett arbete som hans far Amenhotep II redan hade påbörjat.

Thutmosis IV lät hugga till fina kalkstensblock för att återställa skadorna ­efter erosionen på sfinxen, och nya undersökningar tyder på att han även dekorerade sfinxen med olika färger och förmodligen placerade en staty av en ­farao framför statyns bröst.

Så sent som i november 2010 grävde egyptiska arkeologer ut delar av den mur som Thutmosis IV byggt kring sfinxen för att skydda den från sand. Thutmosis murar kunde emellertid inte stå emot sanden i all evighet. Sfinxen täcktes åter av ökensand, och 200 år senare lät farao Ramses II göra en utgrävning. Han lämnade ett par stentavlor mellan sfinxens framtassar, och även dessa upptäcktes av Caviglia.

På Ramses II:s tid tillbad man sfinxen under namnet Harakhte, vilket betyder ”Horus vid horisonten” – alltså en uppenbarelseform av den mäktige himmelsguden Horus. Även de fyra murade stenkistor som än i dag omger sfinxens kropp restes under den här perioden. Troligen har de varit piedestaler för statyer.

Efter några hundra år slutade man tillbe sfinxen, och sanden blåste åter in över statyn. Undersökningar i modern tid har visat att kolossen reparerades igen omkring år 600 f Kr, men i övrigt har arkeologerna inte gjort många fynd som kan berätta om sfinxens öde under tiden fram till Alexander den stores ankomst till Egypten år 332 f Kr.

Ursprungligen var statyn uthuggen ur klippan, men i dag har flera sektioner klätts med nya stenblock.

Oidipus löste sfinxens gåta

Vid det laget hade statyn fått det namn vi använder i dag. Grekerna tyckte nämligen att statyn liknade de grekiska sfinxerna: fabeldjur med lejonkropp, kvinnohuvud och ofta även vingar. I grekisk mytologi var sfinxen ett elakt odjur, som dödade förbipasserande som inte kunde lösa sfinxens gåta:

"Vem går på fyra ben på morgonen, på två ben mitt på dagen och på tre ben på kvällen?” Det var bara den grekiske sagokungen Oidipus som kunde svara: människan. Hon kryper som barn, går upprätt som vuxen och tar hjälp av en käpp på ålderns höst.

År 31 f Kr erövrade romarna Egypten. Den romerske historikern Plinius d ä besökte landet cirka år 77 e Kr, och han försökte samla alla tillgängliga historiska och vetenskapliga fakta om sfinxen i sitt verk "Historia Naturalis" i 37 band.

Plinius angav bl a sfinxens mått och beskrev hur den omsorgsfullt huggits ut ur klippan. Dessutom beskrev han några svaga rester av röd färg på sfinxens ansikte. I hans böcker kan man även läsa­ att folket i trakten såg sfinxen som en gudom, och att de trodde att en kung Harmais låg begravd i den. De orden i "Historia Naturalis" kan ha utgjort grogrunden för senare myter om att det finns en hemlig kammare i sfinxen.

Sfinxen vårdades väl under romarnas tid som herrar i Egypten. Romarna höll sanden borta från statyn och uppförde en imponerande ingång, podier och pam­piga trappor kring statyn. Mellan framtassarna placerade de ett altare av granit; foten finns kvar än i dag.

Romarna tog hand om sfinxen ända tills den kristne Theodosius blev kejsare på 300-talet. Han förbjöd all avgudadyrkan och sfinxen lämnades åt sitt öde i den drivande sanden.

Turister finansierade utgrävning

År 1882 poserade en grupp skotska ­soldater framför den sandtäckta sfinxen.

När Giovanni Caviglia grävde fram sfinxens framtassar år 1817, var det första gången på 1500 år som de kom fram i ljuset. Efter hans utgrävning tog forskningen kring sfinxen ordentlig fart – trots att ökensanden fortfarande utgjorde ett stort problem.

År 1842 ledde den tyske egyptologen Richard Lepsius en större ­vetenskaplig expedition och återfann Thutmosis IV:s stele. Vid det laget hade man löst hieroglyfernas gåta och kunde läsa berättelsen om jakten och renoveringen 3200 år ­tidigare.

Några år senare grävde fransmannen Auguste Mariette och ett antal egyptiska arbetare ut Chefrens daltempel intill sfinxen. Efter det fyndet trodde många egyptologer att Chefren – farao Cheops son – var den som låtit uppföra sfinxen.

Den franske egyptologen Gaston Maspero stod för nästa stora utgrävning. Under åren 1885–86 blottlade han sfinxens framparti och var den förste som ­finansierade sitt projekt med intäkter från turister. Med tiden ägnade sig Maspero dock snarare åt att öka intäkterna än åt att dokumentera sina fynd. Därför dröjde det ända till 1930-talet, innan ­arkeologerna lyckade skaffa sig en fullständig överblick över komplexet omkring sfinxen.

Under egyptiern Selim Hassans ledning grävde arbetare bort en kvarts miljon kubikmeter sand, och snart var statyn fri på alla sidor. För första gången sedan forntiden kunde man se hela den 73 meter långa statyn.

Sedan 1970-talet har amerikanen Mark Lehner och egyptiern Zahi Hawass varit huvudmännen bakom noggranna uppmätningar och undersökningar av sfinxen, och flera mysterier har fått sin lösning.

Farao seglade fram till graven

I dag är de flesta egyptologer eniga om att sfinxen har varit en del av ett storslaget gravkomplex till farao Chefrens ära. Sfinxens ansikte föreställer honom, och detta stämmer väl överens med att den kolossala statyn bär en huvudbonad med en speciell drapering som var ­typisk för egyptiska faraoner.

Gizaplatån är en klippformation som reser sig över det omgivande landskapet. På den väl synliga platsen valde Chefrens far Cheops att lägga sitt eget gravkomplex med Cheopspyramiden som mittpunkt.

När Chefren blev farao ville han inte vara sämre än sin far och gav därför order om att en likadan pyramid skulle byggas bredvid faderns. Chefrens pyramid är något mindre än Cheops, men å andra sidan är den placerad högre upp och ser därför större ut.

Den gudomlige farao lades till sin sista vila i pyramiden – men först skulle han hedras med en storslagen begrav­ningsritual. Den avlidne farao Chefren fördes till gravkomplexet med båt längs en kanal, och bars därefter genom ett daltempel som utgjorde själva ingången till gravkomplexet. Längs en 497 meter lång processionsväg bars den döde farao efter det till ett stort gravtempel vid foten av pyramiden. I detta tempel kunde faraos undersåtar sedan be och offra till den avlidne farao, som dyrkades som en gud.

Sfinxen ligger i början av Chefrens processionsväg alldeles i närheten av kungens daltempel, och statyn har sitt eget tempel precis intill daltemplet. De båda tempelbyggnaderna är uppförda i sten från samma klippmassiv som sfinxen är uthuggen ur.

Genom geologiska undersökningar har man kommit fram till att daltemplet är byggt av stora stenblock som brutits i samma skikt som löper genom de översta delarna av sfinxen. Stenblocken till sfinxens tempel har däremot brutits när de egyptiska stenhuggarna hunnit arbeta sig något djupare ned i klippan kring sfinxen. Det finns många nära kopplingar mellan sfinxen och gravkomplexet, och därför tror forskarna att båda har uppförts till farao Chefrens ära för ungefär 4500 år sedan.

Ingen vet vad sfinxen och templet vid dess tassar egentligen har stått för. I många forntida kulturer är lejonet en symbol för styrka, och kombinationen av en lejonkropp och ett kungaansikte tyder på att statyn symboliserar den ­gudomlige faraos styrka och makt. Lejonet kan emellertid också ha varit en symbol för solen. Sfinxen ligger vänd med ansiktet österut och välkomnar därmed den uppgående morgonsolen. Kanske visar detta att kungen – i sfinxens skepnad – offrar till solguden.

De egyptiska arbetarna som på sin tid högg ut sfinxen ur klippan utförde ett otroligt arbete. De använde stenhammare för att hugga ut de grova dragen. Därefter formades detaljerna med hjälp av kopparmejslar. Kalkstenen i området är förhållandevis mjuk, ändå blev de mjuka kopparmejslarna slöa efter bara några hugg och måste ständigt slipas om.

Bygget tog tre år för hundra man

Det stora ansiktet har utsatts för väder, vind och vandaler i 4500 år och är svårt sargat.

Egyptologer har räknat ut att det troligen har tagit tre år för cirka hundra stenhuggare att skapa den väldiga sfinxen – men jämfört med vad som krävdes för att bygga en pyramid ter sig detta trots allt som en överkomlig uppgift.

Fyrahundra meter söder om sfinxen har arkeologerna funnit tydliga spår ­efter arbetarnas läger. Här bodde de hantverkare som byggde pyramiderna, templen och sfinxen på Gizaplatån. Arbetarna levde i lerbaracker, som vardera rymde 50 personer.

I hantverkarbyn fanns det plats för mellan 1600 och 2000 arbetare, och många arkeologiska fynd tyder på att männen inte var slavar. De levde ett ­bekvämt liv och fick bland annat dyrt oxkött att äta.

Efter hand som stenhuggarna arbetade sig djupare ned i klippan blev kalkstenen mjukare – och en stor spricka blev synlig i statyns bakparti. Troligen har stenhuggarna ändrat sina planer när de upptäckte sprickan. De blev tvungna ­att förlänga sfinxens kropp avsevärt – annars skulle bakdelen av statyn inte ha kunnat slutföras.

Den här förändringen ledde till att sfinxens huvud blev ganska litet i förhållande till kroppen och benen. Det har presenterats flera teorier som antyder att sfinxen en gång i tiden haft ett annat, större huvud som senare huggits om till sin nuvarande utformning. I boken "The Sphinx Mystery" argumenterar författaren Robert Temple exempelvis för att sfinxen från första början föreställde Anubis – den fornegyptiske dödsguden som oftast avbildades i hund- eller schakalgestalt.

Fantasifulla historier om att sfinxen har varit större än den är i dag, att den skapats av rymdvarelser eller att den innehåller uppteckningar från Atlantis dyker upp då och då. Sanningen är förmodligen mycket mer jordnära än så, men trots flera tusen år av ­undersökningar ruvar den ­gigantiska statyn fortfarande på många av sina hemlig­heter.

Det myllrar av sfinxer i Egyptens sand

Statyer med lejonkropp och människohuvud finns överallt i Eypten.

Den stora sfinxen är bara en av många liknande statyer från det gamla Egypten.

Sedan den stora sfinxen på ­Gizaplatån huggits ut blev sfinxer en vanlig symbol i Egypten. Så sent som i november 2010 hittade arkeologerna tolv gamla sfinxer i sanden i staden Luxor – de flesta av dem saknade huvud. Enligt inskriptioner på sfinxerna skapades de på uppmaning av farao Nektanebos I. Han regerade i Egypten i 18 år från 379 f Kr i det som skulle bli den sista av de mäktiga faraonska dynastierna.


Sfinxerna har bevakat en väg som omnämns i åtskilliga gamla texter men som arkeologerna inte har hittat förrän nu. Vägen knyter an till en betydligt längre processionsväg, som förbinder det väldiga templet i Karnak med det lika imponerande templet i Luxor på Nilens östra strand, cirka 500 kilometer från Gizaplatån.

Här har 1200 sfinxliknande statyer stått vända med ansiktena mot de egyptier som en gång om året gick i proces­sion längs den två kilometer långa vägen. Processionen sym­boliserade det gudomliga bröllopet mellan guden Amun och hans hustru Mut.

Forskarna vet inte vad de forntida egyptierna kallade de karaktäristiska figurerna. Ordet ”sfinx” kommer från den grekiska mytologin, där det är en ond varelse med lejonkropp, vingar och kvinnohuvud.

Farao spenderade sina rikedomar på gigantiska monument som sfinxen.

Grym byggherre

Trots grundliga arkeologiska undersökningar vet forskarna fortfarande inte säkert vem som lät uppföra sfinxen, när den byggdes eller varför. Den vanligaste teorin är att statyn ingår i farao Chefrens gravkomplex. Han regerade 2520–2494 f Kr och var kung Cheops efterträdare på tronen.

Denna tid brukar kallas det gamla Egyptens gyllene epok. Det var fred i landet, och handel med andra länder ledde till ekonomiskt välstånd. Trots det tyder historiska källor på att Chefren var en grym tyrann.

Geolog: Den är 9OOO år

Sfinxen har lappats och lagats många gånger. De forntida lagningarna måste ofta göras om.

En geolog från USA hävdar att den slitna sfinxen måste vara minst 9000 år gammal.

De mest kontroversiella teorierna kring sfinxen saknar verklighetsförankring, men även vetenskapsmän kan komma fram till överraskande slutsatser. År 1990 reste geologen Robert Schoch till Egypten för att undersöka statyn, och fann då tydliga tecken på att sfinxen måste vara mycket äldre än de 4500 år som de flesta egyptologer har kommit fram till.

Enligt Schoch har det hårda slitaget på sfinxen orsakats av kraftiga skyfall och inte bara av sand och vind. Och eftersom sfinxen finns i utkanten av Sahara­öknen, där det varit torrt under de senaste 5000 åren måste den härstamma från en tidigare, mer regnig period, lyder argumentet. Sfinxen måste vara minst 9000 år gammal, hävdar Robert Schoch, som är lektor vid Boston University i USA, och han står orubbligt fast vid sina teorier.

Schoch anser att skyfall har nött sönder sfinxen.

Under de senaste årtiondena har sfinxens ålder debatterats livligt i forskarvärlden, men Schoch är ganska ensam om sin teori. Andra forskare påpekar att erosionen kan ha andra orsaker. Många fynd pekar på att sfinxen är jämngammal med pyramiderna.

Helt galet!

De stora kunskaps­luckorna kring sfinxen har lämnat fritt spelrum åt privata teorier utan verklighetsförankring. Många av teorierna är helt uppåt väggarna – men har ändå många anhängare.

Skapad av folk från Atlantis?

Flyktingar från Atlantis högg ut sfinxen för mer än 12000 år sedan. I en kammare under sfinxens högra framtass kan man hitta skrifter om det försvunna riket. Det hävdade åtminstone det amerikanska mediet Edgar Cayce, när han var i trans. Han har fortfarande många anhängare – trots att han dog år 1945.

Skapad av ett rött folkslag?

De första människorna i Egypten tillhörde en numera utdöd ”röd ras” – ett av jordens fyra ursprungliga folkslag. Detta folk högg ut sfinxen, som hade tjurkropp och örnvingar, och monumentet är det enda som finns kvar av den urgamla civilisationen. Det påstod den franske filosofen och författaren Edouard Schure i boken "Les Grands Initiés" 1889.

Skapad av rymdvarelser?

Schweizaren Erich von Däniken har tjänat stora pengar på sina böcker om att jorden ofta fått besök av rymdvarelser. Han hävdar också att det är besökare från andra planeter som har byggt både sfinxen och pyramiderna. I boken "The Eyes of the Sphinx" från 1996 rabblar Däniken upp mängder med ”bevis” för sina påståenden.

Kanske är du intresserad av...