Pyramiderna skulle hjälpa den döde faraon vidare till nästa liv som en inkarnation av guden Osiris.

© Shutterstock

Faraoner revolutionerade pyramiderna i jakten på evigt liv

I jakten på evigt liv revolutionerade en familj av tre egyptiska faraoner byggnadskonsten med skyhöga gravvårdar av enorma dimensioner. Undersåtarna slet i åratal för att fullborda de matematiskt exakt uträknade monumenten, medan faraonerna fortfarande levde.

14 september 2017 av Bjørn Bojesen

Solen gassar över Gizaslät­ten, och varje gång mejslarna slår mot kalkstenen skär det i öronen på medlemmarna i arbetslaget. 

När de tio egyptierna någon enstaka gång lägger ned kopparredskapen för att torka svetten och dammet ur ansiktet, kan de se upp på farao Cheops gigantiska grav, som för varje dag växer en aning högre upp i den blå himlen. 

Med krökta ryggar sliter myriader av arbetare med att dra träslädar med stenblock uppför den ramp som slingrar sig runt pyramiden.

De tio männen i arbetslaget sliter som alla andra på slätten med en nästan manisk iver. Faraos ämbetsmän på bygg­arbetsplatsen behöver inte ens skrika åt dem, för männen vet att deras eget liv är beroende av Cheops livskraft. 

De måste bli färdiga med monumentet, innan han dör – endast då kan han bli ordentligt begravd för att sedan återuppstå och stiga upp till stjärnorna till ”den plats där gudarna formar honom, där han återföds ny och ung” – som prästerna i templet understryker i sina mässande böner. 

Blir männen inte färdiga med pyramiden i tid, kan ingen förutspå konsekvenserna. I värsta fall går solen inte längre upp i öster, och riket går under.

Kan du inte få nog av Egypten?

Följ med VÄRLDENS HISTORIA på den ultimata VIP-resan till faraonernas rike

Gravstenar staplades i våningar

I förhistorisk tid begravdes alla egyptier i den torra ökensanden, som konserverade liken för eftervärlden. 

Hövdingar och stormän fick en hög på sin grav – högen fungerade som statussymbol och som en plats de efterlevande kunde lägga offer i form av mat och dryck på.

Senare uppstod mastaban, en plattform av staplade stenar. Från mastaban ledde ett kort schakt lodrätt ned till en underjordisk gravkammare.

Traditionen fördes vidare, när Egypten smälte samman till ett enda rike regerat av en farao. 

Omkring 2660 före Kristus, under tredje dynastin, fick fa­­rao Djoser idén att stapla mastabor ovanpå varandra, så att de bildade en trappstegspyramid. På så sätt kom hans gravmonument att sticka upp imponerande 60 meter över landskapet – som ett litet berg.

De efterföljande faraonerna tog över idén och lät sig begravas under en trappstegspyramid. 

Farao Sneferu (cirka 2613–2589 före Kristus) tycks emellertid ha ansett att trappstegspyramiden kunde bli ännu mer imponerande, om trappstegen gömdes bakom ett skal av glänsande vit och helt slät kalksten. 

Idén var enkel, men den var inte så lätt att genomföra i praktiken – innan Sneferu var helt nöjd fick han uppföra hela tre pyramider: en i gravområdet Maidum tio mil söder om vår tids Kairo och två i Dahshur fyra mil från Kairo.

De flesta av pyramidarbetarna var bönder, som var knutna till projektet enbart under de månader då Nilen svämmade över sina bräddar, och deras åkrar stod under vatten.

© Bridgeman

Pyramidrevolutionen inleds

När Sneferu omkring år 2613 före Kristus besteg faraotronen inleddes en epok, under vilken egyptierna var så välmående och innovativa att historikerna betraktar honom som grundaren av den fjärde dynastin, Egyptens guldålder.

Hieroglyferna beskriver honom som en vänlig och givmild härskare, som från huvudstaden Memfis effektiviserade och stärkte ett rike, vars gränser han utvidgade under hela sin regeringstid. 

I söder skickades soldater till Nubien (vår tids Sudan) för att fånga slavar och boskap. Faraos långa arm nådde även till Sinaihalvön i öster, där hans styrkor slog ned rebelliska beduiner. 

Mest känd är Sneferu emellertid som pyramidbyggare.

I Maidum ärvde han förmodligen en halvfärdig trappstegspyramid efter sin företrädare Huni (cirka 2630–2613 före Kristus) som farao. Sneferu ville bygga färdigt den enligt sina nya idéer.

Dessvärre rasade skalet av kalksten ned från den 65 meter höga pyramiden och lade sig som en krans av byggavfall runt dess fot. Sneferu övergav Maidumpyramiden och började om.

I Dahshur påbörjade han bygget av en ny, skyhög pyramid. 

Dess sidor skulle resa sig brant upp ur öknen, men konstruktionen innebar att stenarnas tyngd förmodligen inte blev jämnt fördelad, och efter flera års byggarbete stod det klart att pyramiden sannolikt skulle rasa. 

För Sneferus byggmästare Hemiunu fanns det endast en lösning: Py­ra­mi­dens tyngd skulle reduceras genom att han gav den en flackare topp.

Sneferu var inte nöjd

Historikerna vet inte hur Sneferu reagerade, när hans andra pyramid tog form; allt tyder på att han avskydde den böjda form pyramiden fick. 

Hans ideal om de räta och släta ytorna uppfylldes inte – och han påbörjade en tredje pyramid. Lyckligtvis välsignades Sneferu med en lång regeringstid, så även hans tredje pyramid hann bli färdig. 

Det bästa av allt var att pyramiden hade helt släta sidor, och den nådde en imponerande höjd av 105 meter. Genom pyramidens inre ledde en 62 meter lång gång ned till tre gravkammare, som huggits ut i berggrunden under pyramiden.

Något missvisande kallas pyramiden i dag för ”den röda pyramiden” på grund av den rödaktiga sten den byggts av. 

På Sneferus tid var den klädd med ett skal av vit sten, som gjorde att pyramiden reflekterade solens strålar, så att den strålade som en stjärna i öknen.

Omkring år 2589 före Kristus kunde Sneferu dö med frid i själen och läggas till vila under sin pyramid. Dessvärre var kamrarna tomma, när arkeologerna år 1895 trängde in i pyramidens inre. 

Sannolikt har gravplundrare avlägsnat den högt respekterade faraons sarkofag och mumie. De har brutit sig in i hans pyramid utan respekt för att den var inte enbart en symbol för faraons upphöjda status i samhället utan även nära förknippad med egyptiernas religion. 

Även mumierna stals ur gravarna. Därför finns det så få i dag.

© Bridgeman

Hjälpte farao att nå himlen

Under den fjärde dynastin betraktade egyptierna farao som inkarnationen av falkguden Horus. När farao dog, övergick han till att bli inkarnationen av Horus far, dödsguden Osiris – och den nye fa-raon blev nästa Horus. 

Denna symbo-liska övergång kunde dock ske enbart om faraon mumifierades och begravdes enligt alla religionens föreskrifter.

Pyramiden var som en andlig hiss, som förde faraon från ett tillstånd till nästa. 

Som en gigantisk pil av sten, som pekade upp mot himlen, var den även en synlig förbindelse mellan människor-na på jorden och gudarnas värld.

För egyptierna var det naturligt att inte enbart faraon utan alla människor hade möjlighet att leva vidare i nästa liv. De ansåg att en människa bestod av ett antal komponenter, som vid döden skiljdes från varandra. 

Endast om de efterlevande satte ihop ”delarna” på rätt sätt kunde de hitta varandra igen i tillvaron efter denna. Utöver av kroppen bestod en person av bland annat ka och ba.

Egyptierna offrade till de avlidna

Ka kan bäst beskrivas som ”livskraft”. Det var en icke-fysisk energi, som satt i kroppen och ärvdes vidare från generation till generation. 

Faraos ka härrörde därför från den allra första faraon, som fick sin livskraft direkt från gudarna. Egyptierna trodde dessutom att hela folkets ka var beroende av faraos ka

Eftersom ka till skillnad från exempelvis själen i kristendomens föreställningsvärld behövde mat och dryck, lade många egyptier ätbara offer vid gravkammare och pyramider. 

Gravarna var försedda med målade dörrar, genom vilka den avlidnes ka kunde ta sig ut till läckerheterna. Offergåvorna speglade en persons betydelse, och offerhandlingen avslutades ofta med att egyptierna skålade med orden ”till din ka!”.

Det andra begreppet – ba – kan översättas med ”personlighet” och var den påverkan en person hade på sina medmänniskor. Vid döden skiljdes ba från ka – och blev ett självständigt väsen, som ofta framställdes som en fågel, som lämnade den dödes kropp. 

Ba kunde fritt flyga till dödsriket – ett Egypten i en annan dimension, där skördarna alltid var rikliga. Hela personen kunde emellertid inte återuppstå i nästa liv förrän ba hade hittat tillbaka till den mumifierade kroppen, där ka väntade. 

Därför var mu-mi-fi-e-ringen så viktig; om liket ruttnade försvann livskraften.

När farao dog reste han enligt flera hieroglyf-texter upp till ett område vid Polstjärnan, som rörde sig minst på den egyptiska stjärnhimlen och därför blev en symbol för det eviga. 

Sålunda var en pyramid för det mesta orienterad efter väderstrecken och hade ingången på norra sidan. För att hjälpa faraon på vägen ledde ventilationsschakt i form av trånga passager från gravkammaren ut i det fria. 

Den stora pyramiden i Giza är äldst och störst av världens sju ursprungliga underverk. Än i dag imponerar egyptiernas-arkitektoniska skicklighet i det enorma byggnadsverket. Klicka på teckningen och lär dig mer om de olika elementen i pyramiden

Cheops ville lämna faderns skugga

Medan Sneferu var en omtyckt härskare, som hade gjort så mycket bra för egyptierna att de under seklen efter hans död tillbad honom som en gud, var hans son och efterträdare Cheops mest upptagen av att inte stå i faderns skugga.

Som Sneferus fjärde son visste han allt om att bli förbisedd, och från tidig ålder hyste han ambitionen att skapa något unikt, som skulle ge hans namn samma glans som faderns.

När den 40-årige Cheops cirka år 2589 före Kristus övertog sin fars position som inkarnationen av Horus, var han fast besluten att förverkliga sina planer. 

Han skickade expeditioner till bland annat Libanon, Nubien och Sinai för att skaffa råvaror och kunskap om världen. 

Dessutom började han leta efter en lämplig plats för sitt gravmonument, som på alla sätt skulle överträffa faderns pyramid vad gällde storlek, omfattning och perfektion.

Tillsammans med byggmästaren -Hemiunu fann Cheops helt rätt plats på Gizaplatån två mil norr om huvudstaden Memfis: Inte nog med att Cheops pyramid därmed hamnade en bra bit från Sneferus, byggarbetsplatsen låg nära Nilen, så transporten av de flera ton tunga stenblocken, som anlände med fartyg och skulle släpas upp på pyramiden, blev inte så lång.

Stolta egyptier slet i flera år

Egyptens pyramider byggdes av fria arbetare, som följde den gängse egyptiska arbetsveckan, vilket innebar att arbetarna slet i åtta dagar åt gången, varpå de fick två dagars paus. 

Som ersättning fick de rikligt med spannmål samt en del av den stora ära det var att få hjälpa faraon att nå himlen.

Cheops Egypten hade nästan 1,6 miljoner invånare, och hans pyramidprojekt krävde många tusen personers arbetsinsats under flera år. Arkeologiska utgrävningar har visat att det vid byggarbetsplatsen uppstod en tillfällig stad med upp till 25000 invånare.

Endast en femtedel av invånarna arbetade med själva bygget. Många av de andra invånarna var till exempel medföljande fruar och barn, som under byggtiden blev vuxna och själva fick möjlighet att arbeta på pyramiden, innan det enorma projektet var färdigt.

Hantverkarsamhället behövde naturligtvis ett otal herdar för att hantera boskap och får samt slaktare, kockar och vattenhämtare. 

Verktygsmakare massproducerade mejslar till stenbrotten, medan snickare och repslagare tillverkade robusta träslädar och enorma mängder rep som arbetarna släpade stenarna med. 

Läkare tog hand om arbetsplatsolyckor och präster eventuella dödsfall, för det var inte ofarligt att dra de tunga stenarna. Slutligen fanns det skrivare, som å faraos vägnar förde bok över arbetet, lärare till arbetarnas barn och prostituerade, som erbjöd lindring efter hårda arbetsdagar.

Arbetarna var organiserade i lag om tio personer, som ingick i större enheter på omkring 200 man, som styrdes av förmän. 

De skulle se till att alla utförde sina uppgifter enligt planen. Eftersom målet var att resa pyramiden, medan faraon fortfarande var vid liv, arbetades det intensivt i den torra luften, där sommartemperaturen ofta kröp över 40 °C.

Arbetarnas genomsnittliga livslängd var kort, och arkeologerna har grävt ut skelett-rester efter arbetare, som uppvisar tydliga förslitningsskador.

Arbetet har varit hårt, men mycket tyder på att de fasta arbetarna fick avlastning under Nilens årliga översvämning, då fler tusen bönder, vars åkrar låg under vatten, hade tid att hjälpa till med de -offentliga byggprojekten.

Cheops har sedan antiken framställts som en tyrann på grund av sin -enorma pyramid. 

© Spl/Scanpix

Släpade block på flera ton

Cheops 146 meter höga pyramid byggdes av 2,3 miljoner stenblock – vart och ett med en uppskattad vikt av 2,5 ton. Med en byggtid på 20 år skulle tolv av dessa block släpas på plats varenda timme. 

De allra flesta stenarna kom från det lokala kalkstensbrottet i Giza, där omkring tusen stenblock per dag höggs loss med mejslar, borr och kilar. Omkring 100000 block av särskilt fin, vit kalksten hämtades från ett stenbrott i Turah på andra sidan Nilen. 

Cheops sarkofag och gravkammare inne i pyramiden gjordes av odekorerade block av tung, röd granit, som egyptierna fraktade nedför Nilen hela vägen från Assuan 90 mil söder om Giza.

I årtusenden har forskare grubblat på hur egyptierna transporterade de tunga stenblocken genom ökensanden och – inte minst – staplade dem ovanpå var-and-ra. 

Den grekiske historikern Herodotos skrev omkring 400 före Kristus att egyptierna hade maskiner som lyfte stenarna. Mest sannolikt är emellertid att de uthuggna blocken lyftes över på träslädarna, som mängder av arbetare drog till pyramiden. 

Forskarna tror att dragarna fortsatte uppför en enorm ramp av sten och jord, som byggdes runt pyramiden, efter hand som den sköt allt högre i vädret.

Cheops var den förste av Egyp--tens pyramidbyggare som ville ha sin gravkammare högt uppe i pyramiden. Arbetarna kunde därför inte nöja sig med att bara lägga ett lager sten ovanpå nästa; de skulle ända från början av bygget följa en plan, så att kammare och gångar fick helt rätt placeringar – medan pyramiden växte fram.

Det yttersta lagret av sten placerades med en sagolik precision, som såg till att de fyra ytorna följde den planerade vinkeln på exakt 51,9°. Skalet av vit kalk-sten gav en glänsande yta, som gjorde att pyramiden syntes på många kilometers avstånd. 

Till slut placerades den så kalla-de pyramidion, en utsmyckad miniatyr-pyramid, högst upp på toppen.

De flesta forskare anser att byggmästaren Hemiunu tack vare arbetarnas enorma insatser lyckades fullborda den väldiga pyramiden under de 23 år som Cheops satt vid makten. 

Arvet förs vidare

Efter Cheops byggde även hans son Chefren och sonson Mykerinos sina pyramider i Giza. 

I slutet av fjärde dynastin stod de tre pyramiderna i landskapet som vi känner dem i dag - bortsett från att de fortfarande hade kvar sina skal av bländande vit kalksten.

När solen steg stod prästerna i öster utanför sina tempel och kisade med ögonen. Det var ingen tvekan om att det var självaste solguden Re som var på väg över himlen. 

Större delen av den vita kalkstenen har dessvärre gått förlorad, eftersom egyptierna under årens lopp plockat av den och använt den i sina egna hus. Andra stenar har stulits av utlänningar som souvenirer.

Cheops pyramid må ha stått som ett bevis för egyptiernas styrka och handlingskraft, men inga senare faraoner hade samma enorma ambitioner som Cheops. 

Hans son Chefren byggde också sitt gravmonument på Giza, men nöjde sig med en pyramid på 143,5 meter – en aning mindre än faderns. För att kompensera för höjdskillnaden byggde Chefren sin pyramid på mark som ligger tio meter över Cheops.

Chefrens son Mykerinos byggde en blygsam pyramid, som var endast 65 meter hög. 

Unikt för Mykerinos pyramid var dock att den nedersta delen ursprungligen hade ett yttre band av samma röda granit som hans farfars sarkofag gjordes av. 

Under de följande dynastierna är alla pyramider stora som Mykerinos eller mindre.

De tre faraogenerationerna

Sneferu (2613–2589 f.Kr.): Sneferu var den förste faraon i fjärde dynastin. Sneferu hann bygga tre pyramider under sin regeringstid, och hans erfarenheter låg till grund för pyramiderna i Giza.

Cheops (2589–2566 f.Kr.): Cheops var son till Sneferu. Hela livet kämpade han för att kliva ur sin mäktige fars skugga. Det fick honom till -exempel att bygga Egyptens största pyramid på Gizaslätten, långt från pappans grav.

Chefren (2558–2532 f.Kr.): Byggde den andra stora Giza-pyramiden, som var nästan lika hög som Cheops. Han kan även ha låtit bygga -sfinxen, som möjligen symboliserar Chefren själv, som ger solen till sina undersåtar.

Ingen kunde mäta sig med Cheops

Historiker och arkeologer har flera förslag till varför pyramiderna krympte. 

Mycket tyder på att prästerna fick mer makt under femte och sjätte dynastin, och efter hand som templen blev allt större fick pyramiderna lägre prioritet. 

Egyptierna hade även blivit mer rutinerade pyramidbyggare, som fortare kunde bygga en pyramid, som fyllde sitt syfte – att garantera faraon evigt liv. Det fanns inget skäl att tävla med Cheops, som vidtagit extrema åtgärder för att bygga alla tiders största gravvård. 

Bygget hade krävt enorma resurser och bundit upp många tusen män, som kunde ha gjort större nytta i armén och lantbruket.

Efter den fjärde dynastins guldålder kunde egyptierna helt enkelt inte uppbåda de krafter som det en gång i tiden hade krävts för att förvandla sten och svett till landmärken för evigheten.

Läs mer om pyramiderna i giza

Mark Lehner: The Complete Pyramids, Thames & Hudson Ltd., 1997.  Craig B. Smith: How the Great Pyramid Was Built, Smithsonian Books, 2004

Kanske är du intresserad av...