Köpmännen från Karthago var duktiga på att förhandla fram förmånliga priser.

© Bridgeman, Rocío Espín PiÑar & Shutterstock

Barnoffer och blomstrande handel: Välkommen till Karthago

Med sina 500000 invånare var Karthago det självklara centrumet för Medelhavets handel under antiken – till stor frustration för rivalen Rom. Följ med på en stadsvandring i en bortglömd metropol, där man offrade barn och älskade att äta grillat hundkött.

12 september 2017 av Kasper Schlie

Enligt legenden grundade den feniciska drottningen Dido år 814 före Kristus staden Karthago. Drottningen hade flytt från sin hemstad Tyros i Libanon för att slippa undan en dödlig strid om makten över Fenicien – ett rike av stadsstater, som tillsammans kontrollerade handeln i Medelhavet.

I Nordafrika, i nuvarande Tunisien, bad Dido en lokal berberkung om att få lov att gömma sig för en tid. Kungen svarade ja, men hon fick inte ta mer mark än ett oxskinn kunde täcka. 

Dido tolkade det till sin fördel på så sätt att hon skar oxhuden i tunna strimlor, som hon använde för att ringa in ett helt backkrön. Där lät feniciernas drottning bygga en borg med hjälp av både landsmän och lokala berber. Invånarna i Karthago hävdade att det var så det gått till när deras stad grundades.

De faktiska detaljerna angående stadens grundande har gått förlorade i historiens töcken. Den enda skriftliga beskrivningen härrör från den romerske diktaren Vergilius (70–19 före Kristus):

”Där det tidigare stått endast hyddor står nu Karthago, en av Tyros kolonier. De arbetande människorna ropar till varandra, medan de sliter – några för att förlänga stadsmuren, andra med att bygga citadellet”.

Detaljerna kring Karthagos tillkomst omgärdas av mystik, men säkert är att staden under århundradena efter grundandet växte till Medelhavets största handelscentrum. 

Där bytte allt från afrikanskt elfenben till färgsprakande kläder händer och fraktades till alla städer och avkrokar runt Medelhavet.


Placeringen var perfekt

Det verkliga skälet till att en grupp fenicier slog sig ned i Nordafrika är inte känt, men stadens placering har knappast valts av en slump.

Karthago anlades nämligen på den perfekta platsen för ett ambitiöst handelsfolk: Där kunde fenicierna kontrollera sundet mellan Sicilien och Afrika, där handelsskepp knöt ihop marknaderna i östra och västra Medelhavet.

Dessutom hade Karthago anlagts på en naturlig fästning. Staden byggdes på en halvö, vars landsida mot norr var väl skyddad av sand­stensklippor.

Fram till 650 före Kristus var Tyros fortfarande feniciernas rika huvudstad, men frekventa assyriska angrepp på staden fick stora delar av den lokala eliten att fly till Karthago. 

Med tiden blev Didos stad i kraft av sin placering därför feniciernas nya huvudstad.

Inflyttarna kallade staden för Kart Hadasht – som betyder ”den nya staden” på feniciska – vilket sedermera blev till Karthago.

Flytten gick emellertid inte smärtfritt till. Fenicierna i den nya staden fick kämpa för att på nytt etablera sitt handels­imperium, för de grekiska stadsstaterna med Aten i spetsen hade lyckats ta över många handelsrutter. Från stadsstaterna skickades även många tusen personer ut för att anlägga kolonier på Sicilien, Sardinien och i Spanien.

Den grekiska expansionen fick Karthago att ta till vapen. Under mer än 300 år stred parterna mot varandra, innan en vapenvila ingicks år 265 före Kristus.

Fem fakta om staden

Grundad 814 f.Kr.

Förstörd 146 f.Kr.

Invånare ca. 500.000 år 218 f.Kr.

Krigsfartyg 220 år 218 f.Kr.

Känd för krigselefanter

Staden syntes på långt håll

Inte långt därefter nådde Karthago sin absoluta höjdpunkt – kring år 218 före Kristus – då handeln blomstrade, och härföraren Hannibal gick med sina strids­elefanter över Alperna mot Rom.

Striden med romarna skulle leda till en katastrof, som förklarar varför det i dag finns så få spår av livet i Karthago. Det mesta av historikernas kunskaper härrör från arkeologiska fynd.

Utifrån dessa vet man att en köpman redan flera sjömil ute på havet kunde se staden från sitt handelsfartyg. De 17 meter höga, vitkalkade stadsmurarna och den stora Byrsafästningen stack nämligen upp i landskapet. 

Karthago var en kraftigt befäst stad – 37 kilometer stadsmur med 300 torn omgav staden, medan palissader och vallgravar utgjorde ett extra bålverk mot baklandet.

Vad köpmannen på skeppet inte kunde se var att stadsmurarna hade invändiga hålrum, som i krigstid sades kunna hysa 300 elefanter, 4000 hästar med ryttare och 20000 fotsoldater.


En hamn fylld med fartyg

Om köpmannen aldrig hade varit i Karthago förr, kunde det vara svårt att hitta inloppet till hamnen. Den låg nämligen utgrävd bakom stadsmurarna, och enligt den grekiske historikern Appianos var ”inloppet från havet 20 meter brett och kunde stängas med kedjor”.

Kedjorna användes nattetid och i krigstid, då fienden kunde försöka ta sig in och slå ut feniciernas stora flotta.

Kom den resande köpmannen seglande till staden i fredstid, kunde han utan problem kasta ankar i stadens handelshamn, där det sjöd av aktivitet. 

Den väldiga hamnbassängen hade plats för dussintals fartyg, som vart och ett kunde frakta upp till 100 ton varor. Det var så hektiskt vid kajerna att många fartyg fick ankra mitt i hamnbassängen, innan de kunde lossa eller lasta varor.

Köpmannen kan ha undrat över frånvaron av krigsfartyg. Karthago var nämligen känt för sin slagkraftiga flotta, som skyddade handelsrutterna och användes i krigen mot gre­kerna och romarna. ­

Örlogsflottan låg dold i en rund hamn innanför handelshamnens bassäng. Runt örlogshamnen låg varvshallar omgivna av pelare, där örlogsfartygen kunde dras upp och repareras. 

Dessutom var det i varven som fenicierna byggde sina berömda galärer, som skickades som byggsatser till deras kolonier.

Bakom örlogshamnen låg arsenalen med vapen. Fenicierna kontrollerade koppar- och tenngruvor i södra Spanien, och därför kunde de producera rikligt med vapen till sina många legosoldater. 

När staden år 148 före Kristus belägrades av romarna under det tredje puniska kriget kunde arsenalens 300 ässjor leverera 3000 sköldar, 9000 svärd, 15000 lansar och 30000 projektiler till katapulter – allt på en enda månad.

I stadens stora hamn lossades dagligen talrika handelsfartyg på varor från hela Medelhavsregionen.

© Bridgeman


Allting kunde köpas på agoran

Den besökande köpmannen skulle naturligtvis till storstadens pulserande marknadsplats – agoran – för att handla. En rundtur på det stora torget var en snabbkurs i världshandel på 200-talet före Kristus. 

Staden erbjöd varor från hela Medelhavsregionen – från de spans­ka silvergruvorna i väster till de arabiska kryddodlingarna i öster. Fenicierna hade uppfunnit auktionen, så allt mellan himmel och jord såldes till den köpman som bjöd högst – vilket gjorde att priserna varierade mycket. 

Egyptierna bjöd exempelvis högt för cederträ och harts, medan libyerna betalade vad som helst för parfym, och mängder av metallgrossister var på jakt efter det dyra tennet från Spanien och Brittiska öarna, som behövdes för bronsproduktionen i deras hemländer.

Det fanns dock även råvaror av hög kvalitet från Karthagos frodiga bakland: Vin och olivolja var väldigt populärt bland i stort sett alla uppköpare.

Om köpmannen rörde sig längre in i Karthago insåg han snabbt att de boende låtit sig inspireras av sina grekiska fiender med avseende på stadsplaneringen.

Sedan cirka 500 före Kristus hade nya gator nämligen anlagts enligt greken Hippodamos principer. Det innebar att de låg som ett nät över staden med husen i fyrkantiga kvarter – som i dagens amerikanska storstäder. 


Hyste många nationaliteter

Bankade köpmannen på någon av stadens dörrar var det omöjligt att förutsäga vem som öppnade, för många olika folkslag levde sida vid sida i Karthago. Det kunde vara en hantverkare från Libyen eller en köpman från Grekland.

Var husets ägare fenicier, gick han att känna igen på sitt helskägg och sitt lockiga hår, som hölls ihop med en el­fen­bens­kam. Klädseln bestod av en vit yllemantel med ärmar – men inget bälte.

 Det var så ovanligt under antiken att den romerske komediförfattaren Plautus beskriver hur människor anropade en fenicier med orden: ”Hallå! Du där utan bälte!”

Dessutom var ansiktstatueringar vanliga – till exempel i form av en cirkel och en halvmåne, som var en symbol för Karthagos högste gud, Baal. I kombination med ringar i näsa och öron gav de Karthagos invånare ett särpräglat utseende. 

Om feniciern var rik hade huset förmodligen ett privat badhus efter cypriotisk förebild. I detta fanns det avlopp och golvvärme, medan skrapor av brons användes för att avlägsna olja, svett och damm från kroppen under badet. 

Efter det uppfriskande badet kunde husets invånare skvätta på sig väldoftande parfymer från små amforor av glas.

I sovrummet stod en ovanlig möbel: en lång kista av det finaste cederträ, som innehöll familjens allra dyrbaraste skatter – såsom smycken och ädelmetaller. 

En del historiker hävdar att husets herre sov ovanpå kistan – sannolikt för att kunna försvara den mot rövare – och när han dött begravdes han sannolikt i den. 

Hela sovrummet genomsyrades av doften av vitlök, eftersom fenicierna ansåg att stanken skulle hålla stadens många skorpioner på behörigt avstånd.

Om den besökande köpmannen bjöds in på lunch erbjöd menyn sannolikt gröt lagad på vete och korn samt lokalt producerat rödvin. 

Feniciernas gröt var så välsmakande att romaren Cato den äldre imponerade på Roms kvinnor med ett recept på en läcker fenicisk gröt, som han kallade puls punica – gjord på vetegryn, ost och honung.

Det feniciska köket kunde erbjuda flera andra läckerheter – såsom honungskakor formade så att de liknade hästar eller olika slags fiskar. Karthagos placering vid havet innebar även att multe, ål, havsabborre och tonfisk var populära på middagsbordet. 

Mer speciell var den lokala delikatessen – grillat hundkött.

Personer som förstod sig på handel uppskattades av fenicierna.

© Bridgeman

Baklandet var en kornbod

Efter lunchen kunde köpmannen sträcka på benen i baklandet utanför stadsporten. På Hannibals tid var Nordafrika inte alls lika torrt och kargt som det är i dag.

Den grekiske historikern Diodoros var full av lovord om området: ”Landskapet var indelat i grönsaksträdgårdar och lundar med alla slags fruktträd. 

Överallt porlade små bevattningskanaler. Det fanns utsökta och vackert dekorerade små hus överallt. Nötboskap och får vandrade omkring på slätterna, medan hästar betade på ängarna”.

På åkrarna växte mängder av grödor, som både skulle mätta Karthago och användas för export. Det fanns olivlundar, vinfält och granatäpple- och mandelträd. 

Fenicierna var så duktiga lantbrukare att härföraren Scipio när romarna år 146 före Kristus intog staden gav order om att den lokale lantbruksexperten Magos böcker skulle skickas till Rom.

Mago visste till exempel allt om vinproduktion, och de italienska vinbönderna drog nytta av hans böcker.

Inte prenumerant? Köp tidningen här:


Borgen låg på toppen

Tillbaka innanför stadsmuren kunde köpmannen besöka stadens stora fästning på Byrsakullen. Fästningen stod på toppen av en 60 meter hög kulle, som kunde ses ända ute från havet.

På toppen av denna låg handelsimpe­riets absoluta maktcentrum i form av myntslageriet och stadens största tempel. 

I källaren under templet helgat åt stadens skyddsgud Eshmun fanns dessutom stadens uråldriga arkiv, för fenicierna var måna om sina många handelsfördrag med exempelvis etruskerna, spanjorerna och de grekiska stadsstaterna. 

Dessutom träffades stadens senat, 200–300 av de mäktigaste männen, på torget utanför templet för att debattera politiska frågor. Därifrån hade de dessutom möjlighet att bilda sig en överblick över den livliga handeln nere i hamnen.

För att komma in i Byrsa behövde besökare gå uppför en brant gata, som omgavs av stadens enda höghus – byggnader i sex våningar. 

Om det var för utsikten eller av hänsyn till försvaret som fenicierna byggde på höjden just där vet man inte. Rester efter små textilverkstäder i källarna kan tyda på att husen tillhörde några av de rikaste familjerna, som hade råd att hålla personliga sömmerskor.



Vilda tempelfester gav status

På väg tillbaka till hamnen måste köpmannen ha förundrats av de – även för antiken – många templen, från vilka det ständigt kom en svag dunst av rökelse. 

Templen var nästan alla byggda av grekiska hantverkare, för de feniciska han­dels­männen kunde inte mycket om stenhuggning och arkitektur.

Templen var vigda åt mängder av gudar såsom Baal Hammon (gudarnas furste), Tinnit (fruktbarhet), Eshmun (läkandets gud) och många andra.

Fenicierna ansåg att ju fler olika gudar en person tillbad, desto större chans hade vederbörande att slippa olika slags olyckor. Därför tillbad de även gudar från andra kulturer – till exempel grekernas Demeter, åkergrödans gudinna, och ljusets gud Apollon.

Vestibulerna i de många templen användes ofta som mötesplatser för religiösa, adliga brödraskap. Under dessa sammankomster snålade mötesdeltagarna verkligen inte på vinet. 

Efter grekisk förebild försökte de adliga överträffa varandra genom att arrangera gradvis alltmer luxuösa orgier. En dyr fest var nämligen ett uttryck för värdens förmåga att tjäna pengar på handel – den finaste hedersbetygelsen för en fenicier.

Festerna till trots var fenicierna ytterst religiösa, vilket syns på bland annat deras gravgåvor. 

De döda fick alltid med sig föremål i graven – till exempel tallrikar, koppar, en kanna och en liten sta­tyett av dödsguden Melkart, så att den avlidne utan problem skulle kunna fortsätta sin resa till dödsriket utan att återvända för att kräva något från sina levande släktingar.

De gudfruktiga fenicierna målade även överguden Baals symbol på föremål som skulle skyddas mot onda andar – såsom fartyg, hus och kistor. 

Karthago var känt för sina krigselefanter, som härföraren Hannibal använde mot romarna under det andra puniska kriget.

© Bridgeman

Barn offrades till gudarna

Längs handelshamnen låg ett stort tempel- och gravkomplex, som troligen har chockat den besökande köpmannen. Platsen kallades Tophet, och där offrade fenicierna enligt arkeologerna barn till gudaparet Tinnit och Baal.

För att blidka gudarna i svåra tider, till exempel efter ett militärt nederlag, valde de finaste familjerna att offra sina förstfödda. 

Inför en stor bronsstaty av guden Baal kastades barnen på bålet, medan en präst utförde ritualer. Därefter placerades barnets ben i en liten urna som begravdes på området.

Arkeologerna har funnit talrika gravstenar med inskriptionen ”MLK”, som de menar refererar till molok, feniciernas ord för barnoffer. Om det stämmer offrade invånarna i Karthago varje år omkring 25 barn.

Denna grymma sed väckte avsky hos de flesta grannfolk, som var kritiska till traditionen. Den grekiske författaren Plutarchos skrev: ”Fullt upplysta människor offrade sina egna barn”. 

Baal och Tinnit kunde dock inte rädda Karthago från den katastrof som ingen i staden förutsåg, när härföraren Hannibal år 218 före Kristus angrep romarna med sina elefanter.


Romarna utplånade staden

Just konflikten med Rom skulle på endast 70 år förvandla Karthago från en stormakt till en rykande ruin. Staden gick redan på knäna efter det andra puniska kriget (218–201 före Kristus) mot romarna. 

Efter nederlaget fick fenicierna betala ett enormt skadestånd och reducera sin flotta till tio fartyg. Det var därför en försvagad stad, som romarna belägrade efter ett antal slag i Karthagos bakland år 149 före Kristus. 

I tre långa år var de cirka 400000 invånarna fångar i sin egen stad, innan romarna våren år 146 före Kristus inledde det slutgiltiga anfallet.

När romarna vällde in över stadsmurarna och in i staden bröt kaos ut på Karthagos gator, där tusentals höggs ned och dödades. Det var dock inte nog för romarnas general Scipio.

Under de följande sex dagarna såg han till att staden systematiskt brändes ned till grunden. Därefter spred man ut salt över jorden, så att inget skulle kunna växa där. 

Efter 668 år fanns det mäktiga Karthago inte längre.

Efter att romarna hade jämnat Karthago med marken anladede en stad på samma plats.

© Bridgeman

Läs mer om Karthago och fenicierna

 Gilbert Charles-Picard: Daily Life in Carthage at the Time of Hannibal, Ruskin House, 1961 Glenn Markoe: Phoenicians, British Museum Press, 2000.

Kanske är du intresserad av...