Boerna överlistar britterna

Britterna tänkte inte gå med på något sådant krav, och kriget bröt ut just då tidsfristen i boer­nas ultimatum löpte ut, den 11 oktober 1899 kl. 17 – precis vid tedags, skrev tidningen The Times käckt. Brittiska armén ställde upp sina bästa regementen, och folket jublade. Det här skulle snart vara överstökat, trodde de flesta.

Men britterna skulle snart bli klokare. Boerna saknade förvisso britternas militära utbildning, men tack vare ett väl fungerande mobiliseringssystem kunde de snabbt ställa upp en styrka­ på omkring 40000 man. Som bönder kände de till landskapet bättre än alla andra och hade dessutom lärt sig att hantera vapen redan från barnsben. De var skickliga på att gömma sig i terrängen, där de avlossade dödande skott med sina tyska Mausergevär och Kruppkanoner.

Boerna ockuperade bl.a. staden Ladysmith i den brittiska Natalprovinsen och Kimberley i Griqualand. Under slaget vid Colenso den 15 december 1899 hindrade de 21000 brittiska soldater från att korsa Tugelafloden och komma Ladysmith till undsättning. Med boernas kulor vinande kring öronen tog britterna till flykten utan att ge sig tid att rädda sina sårade. 145 britter dog och 1200 skadades eller saknades i strid. Boerna förlorade bara 140 man. Britterna kallade perioden för ”den svarta veckan”.

Gerillakriget bryter ut

I februari år 1900 vände krigslyckan. Boernas fronter kollapsade, och både Kimberley och Lady­smith befriades. I maj var stora delar av ­Transvaal och Oranjefristaten i brittiska händer. Många boer gav upp, men några inledde ett ­gerillakrig. Krigets sista fas blev utdragen och smutsig.

I september 1900 hade britterna full kontroll över båda boerrepublikerna frånsett den nord­ligaste delen av Transvaal, men gerillasoldater angrep gång på gång kolonialmaktens styrkor. Britterna svarade med att angripa civilbefolkningen som hjälpte gerillan. Hus och gårdar brändes ned till grunden, och husdjuren slaktades.

Gerillans kamp var dömd att misslyckas. Britterna hade ett helt imperium bakom sig och kunde få obegränsade resurser hemifrån, medan aktionerna mot civilbefolkningen medförde stora begränsningar för gerillasoldaterna. Krigets största slag ägde rum i Trans­vaal den 11 april 1902, då en stor brittisk styrka tvingade bort anfallande boer från en ås. Boerna hade i alla av­seenden blivit besegrade på hemmaplan, och den 31 maj 1902 kapitulerade de. Men britterna hade inte fått segern gratis: imperiet hade förlorat omkring 22000 soldater under de tre år som kriget hade pågått.

Sydafrikanska unionen föds

Efter fredsslutet var det dags för återuppbyggnad och försoning. I skramlande oxkärror körde britterna ut boerfamiljerna till deras marker, där de kunde bygga upp sina egendomar igen. De politiska och kulturella skillnaderna mellan boer och britter levde kvar och gav fortsatt anledning till misstro och fiendskap, men de ekonomiska intressena segrade. Tanken på enorma intäkter från gruvorna och den blomstrande industrin fick de vita i Sydafrika att försonas.

Den 31 maj 1910 förenades de brittiska kolonierna, Transvaal och Oranjefristaten – Sydafrikanska unionen föddes. Unionen lydde under Storbritannien men hade ett omfattande självstyre. Vinnare var gruvägarna, fabriksägarna och affärsmännen, varav de flesta var britter, samt boerna som nu kunde organisera sam­hället som de ville. Förlorare blev de svarta, som skulle leverera arbetskraft till Sydafrikas industrialisering. Britt eller boer – den vite mannen hade fortfarande herraväldet.

• Föregående Sida 4 av 4